376 dygn på drivisen (ry. 376 дней на льдине) är skriven av den sovjetiske polarforskaren Gurij Jakovlev. Boken utkom i svensk översättning av Arthur Magnusson 1959. Den första ryska upplagan förefaller ha tryckts 1957.
* * *
Omkring ett dussin sovjetiska polarforskare på ett några meter tjockt drivande isflak i Arktis; det låter som upptakten till en film, men var verklighet våren 1950 till våren året efter 1951 för Gurij Jakovlev och hans kolleger under ledning av Mikhail Somov, när de utforskade den arktiska naturen på polarstationen Nordpolen 2, i temperaturer mellan en sådär minus 40 grader och någon enstaka plusgrad.
Som man kan anta bekräftar Jakovlev skildring av detta dryga år att omständigheterna var utomordentligt svåra och farliga. De uthärdade dem, med det övergripande målet att underlätta för fartygstrafiken i Ishavet, en allt viktigare sjöregion för den sovjetiska sjöfarten.
Dag efter dag och vecka efter vecka arbetar gruppen på, ibland besökta av något flygplan som bistår med gods eller som kommer med avlösning för personal. En lång tid av året sliter de i mörker dygnet runt, och under sommartid i solljus dygnet runt.
Isflaket spricker ibland. När delarna skjuts mot varandra reser sig höga isåsar. Och när flaken slits isär öppnas råkar med iskallt vatten, där det är kilometer ner till botten. Ibland får forskarna flytta sitt läger och sin utrustning för att undvika sprickorna, eller när smältvatten under den varmare perioden skapar svårforcerade sjöar runt tälten.
Gurij Jakovlev själv arbetade som isforskare. Han var en av dem som bland annat hade att ägna sig åt att studera avsmältnings- och tillväxttid för isen, något som krävde ideliga mätningar i alla väder. Hans forskningsobjekt var alltså själva isen och dess förändringar, medan andra till exempel ägnade sig åt metrologiska observationer, studier av havsbottnen eller åt radiotrafik.
* * *
Jakovlev skriver en saklig, städad prosa – åtminstone av översättningen att döma. Han ger intryck av att den sociala sammanhållningen var god i gruppen, oavsett om de för tillfället var drygt tio eller knappt tjugo personer på plats. Samtidigt beskriver han andra expeditionsdeltagares olika personligheter. Något präktiga framstår de allesammans, möjligen.
Särskilt fäst verkar Jakovlev ha varit vid de djur man hade hos sig, särskilt hunden Ropak. Han berättar också om en knappast tämjd isbjörnsunge som fanns där i lägret. Den försvinner dock spårlöst ur skildringarna efter ett tag och man undrar onekligen vad som blev dess öde. Vilda, vuxna isbjörnar som sökte sig för nära lägret skjuts emellanåt.
* * *
Det direkt politiska innehållet är nedtonat. Självklart förefaller de alla vara goda sovjeter, och självklart har forskarna en representant från partiet hos sig. Men Jakovlev har inte skrivit en ideologiskt betonad bok, utan en bok om vetenskaplig möda, om uthålliga forskare i vetenskapens tjänst.
Men när jag försöker hitta information om Jakovlev själv blir det svårt. Han finns med som expeditionsdeltagare på olika sidor på nätet. Men om expeditionen har berättats att dess syfte nog inte var så opolitiskt som det framställs i 376 dygn på drivisen. Om man nu skall tro på det, så skall det även ha funnits en koppling till militären och flyget, under denna det kalla krigets tid.
Detta skriver den annars så öppne Jakovlev emellertid ingenting om, och kanske kommer då bokens möjliga propagandavärde fram i här: att framställa expeditionen som en helt civil affär, ytterst syftande på att underlätta för sjöfarten.
Detta oaktat är 376 dygn på drivisen en givande läsning. Så mycket av den internationella tidsandan märks kanske inte av i direkt mening, men desto mer av villkoren för den enskilde forskaren under extremt utmanande omständigheter.
– – –
Gurij Jakovlev, 376 dygn på drivisen. Övers. Arthur Magnusson. Stockholm: Folket i bilds förlag, 1959. 284 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar