Bokrecension: Tiden och världen | Stefan Zweig

Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940 (ty. Zeit und Welt. Gesammelte Aufsätze und Vorträge) är en samling texter av Stefan Zweig (1881–1942), översatta till svenska av Hugo Hultenberg. Boken utkom på tyska 1943 och på svenska 1944.

* * *

Jag vågar påstå att Stefan Zweig är en sådan författare som man numera emellanåt ser nämnd här och var, men som nog få läser, förutom möjligen hans självbiografiska Världen av igår. En annan infallsvinkel på hans författarskap erbjuder emellertid Tiden och världen, en samling texter – i själva verket den andra samlingen – av hans hand från olika sammanhang.

I samlingen behandlar Zweig i olika genrer en mängd olika ämnen, oftast ur ett starkt betonat humanistiskt perspektiv. Det handlar om Proust och det handlar om Tolstoj, men det skänker också tidsbilder av en värld som i dag är förlorad: tiden för första världskriget och mellankrigstiden fram till dess att andra världskriget bryter ut, ett utbrott som Zweig länge förutspått.

Zweig är kosmopolit och internationalist. 

För honom bör den humanistiska bildningen och konsten inte veta av några nationsgränser. Visst är han österrikare, visst älskar han det gamla Wien där världen möts och konsten ligger i luften, även om han kommer att lämna staden. Men först och främst är han europé och representant för den europeiska bildningstraditionen. 

Genom sin internationalism blir han också en avgjord fiende till kriget och all form av inkrökt nationalism och militarism. För honom är kriget ett rent vansinne, och vid tiden för första världskriget förbluffas han av hur personer i hans närhet och hela länders befolkning blir offer för en patriotisk yra som ställer folk mot folk.

* * *

 Så kommer vi till Zweigs språk. Han är naturligtvis en sann konstnär, men effekterna staplar han på varandra i en prosa som mättas av adjektiv. När han hyllar något, så hyllar han det utan gräns. Det som är bra är synnerligen bra. Det som är vackert är synnerligen vackert. Det mångordiga verkar en aning tröttande på mig, som föredrar det koncisa. Här blir det fråga om en estetisk kalligrafi. 

Ordsvallet riskerar att skymma budskapet. Man kan föras med av språket och samtidigt föras med i de meningar som Zweig framför. Men jag tror att man bör stanna upp inför vad han faktiskt säger i sak, och inte låta blända sig av skenet. 

Man bör fundera över huruvida vad han säger faktiskt  är rimligt, som när han talar om världshistorien som ett konstverk och antyder att det finns en ordnande kraft i densamma. Det gör att det som styr historien tillskrivs ett förnuft som det knappast har. Att händelser sker till följd av sina orsaker innebär ju inte med nödvändighet att där också finns en konstnärlig plan. Hos Zweig doftar det här av konstnärsmetafysik.

* * *

Till de mest intagande texterna i Tiden och världen hör hans skildring av den resa han 1928 gjorde till Sovjet-Ryssland i samband med hundraårsjubiléet av Tolstojs födelse. Han ser mycket. Han ser hur den iberiska madonnan fortfarande besöks i sitt kapell vid Röda torget, men hur en ny helgedom lockar större massor och frammanar väl så stor hänförelse: mausoleet där Lenins balsamerade kropp vilar. 

Och Zweig betonar hur åsidosatt Ryssland är från en europeisk synvinkel, och hur den som inte känner till det tsaristiska förtrycket borde vara försiktig när han talar om hur det nu är i det revolutionära Sovjet. "Hälften av alla domar över det nuvarande Ryssland är tyvärr i dag fördomar", skriver han. 

I dag vet vi hur det revolutionära Ryssland kom att utveckla sig. — Nå, vi kan från vår tid se sådant som inte var synligt för dåtidens människor. Vi ska inte anakronistiskt döma dem genom backspegeln, men vi kan gott söka förståelse och vishet i det som vi ser, som de inte kunde se då.

* * *

Stefan Zweig är en utpräglad litterär estet. Den humanistiska europeiska sfären är hans hemland. Och genom hans efterlämnade texter får vi hans unika perspektiv på den tid vari han levde: tider av hopp och av oro och av akut kris. Det är gripande och genom raderna doftar kultur, litteratur – och hoppet om mellanmänsklig gemenskap bortom alla nationsgränser.
– – –
Stefan Zweig, Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940. Efterskrift Richard Friedenthal. Övers. Hugo Hultenberg. Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag, 1944.