Bokrecension: En tid i helvetet | Arthur Rimbaud

Rimbaud. Teckning av Verlaine.

En tid i helvetet (fr. Une saison en enfer) är skriven av Arthur Rimbaud (1854–1891). Boken utkom första gången på franska 1873. Jag har läst verket i en svensk översättning av Jonas Ellerström, utgiven 2002. Denna upplaga har försetts med ett efterord av pseud. Peter Glas.

* * *

Arthur Rimbaud är 1800-talslitteraturens enfant terrible. Anekdoterna om hans framfart är många och häpnadsväckande: man får känslan av att han knappt kunde tilltros att vistas i möblerade rum. Likväl var han ett litterärt geni.

Han var bara 19 år gammal när han skrev den märkliga En tid i helvetet, ett verk som blandar prosapoesi och poesi på vers. 

Om man i denna bok vågar jämställa diktarjaget med författarjaget vittnar det om en människas inre kamp. Inte i form av klara beskrivningar av typen "jag mår dåligt", utan i vilda bilder, drastiska blandningar av hedendom och kristendom samt ett hänsynslöst förakt för sig själv och omvärlden, dessutom av längtan efter något annat.

Bilderna skapar känslor och stämningar av långt kraftfullare slag än vad realistiska återgivningar hade kunnat göra. Det blixtrar över sidorna.

När Rimbaud skrev En tid i helvetet gick han igenom en separation med sin älskare, den gifte poeten Paul Verlaine. Vid Rimbauds avsked blev denne så upprörd att han sköt honom. Ett skott tog i handleden, och resulterade i förlängningen till att Verlaine spärrades in under två år för dråpförsök.

Det var nog inte det enda turbulenta inslaget i Rimbauds liv, vars ungdomstid kantades av skandaler. I En tid i helvetet hanterar han synbarligen stridandet och känslorna med ord och ett språk som kom att påverka poeter långt efter honom själv, inte minst modernisterna, och då inte minst en sådan svensk diktare som Gunnar Ekelöf. 

* * *

Självbeskrivningarna är många i En tid i helvetet. Rimbaud – eller det diktarjag som han skapar – "andades brottets torra luft". Han är konstant i ett utanförskap. Han är "av lägre ras", "totalt övergiven", en "idiot". Han vittnar om kulturens vanvett. Och naturen är "ett godhetens narrspel". För honom är lyckan hans "samvetskval", hans "inälvsmask".

Den tunga kristendomen lurar alltid i närheten, dess Gud anropar han, dess djävul samtalar han med. Synden är ett fenomen som han ständigt återkommer till, och straffet, helvetet: "Jag förtjänar ett helvete för min vrede, ett helvete för mitt högmod och ett helvete av smekningar – en mångfald helveten."

Och han utbrister uppgivet:

"Livet är en fars som alla spelar med i." 

Det finns också något nostalgiskt i den unge poetens verk, ett tillbakablickande till en tid då han kunde ägna sig åt sina fantasier och då världen liksom var öppen för honom, mindre förstörd. Själva skapandet verkar då varit annorlunda för honom, friare: "Jag skrev tystnader, jag skrev nätter, jag formulerade det outtryckbara." Och han kunde i en fabrik se en moské, "en salong på botten av en sjö".

* * *

Men vad är nu allt det här? Det är poesi utan sträng rationell ordning. Det är bild på bild och det är ett skrik ur mörker och förvirring. Det är fantastiskt bra; det tänjer språkets uttrycksförmåga bortom vad man trodde kunde var möjligt. Det är ett försök att i text omformulera smärta, avsky, förakt – och längtan bort.

En tid i helvetet var den enda bok som Rimbaud själv lät ge ut. Efter några ytterligare år slutade han skriva. De sista åren av sitt liv, innan han dog 37 år gammal, var han verksam som handelsman i Afrika. Då låg hans litterära verksamhet långt bakom honom, men litterärt intresserade avantgardister kom aldrig någonsin att glömma honom: den unge poeten hade hjälpt till att slå upp porten till ett nytt sätt att skriva om sina erfarenheter av livet och om sina själskval. 

* * *

Översättningen av En tid i helvetet som jag läst är gjord av Jonas Ellerström. Enligt efterordet av pseudonymen Peter Glas är tanken med tolkningen att den skall ligga så nära originalets ordalydelse som möjligt: det är idéinnehållet snarare än klang och rim som överförs till svenska, vilket givetvis hade krävt ett visst mått av omdiktning. Men denna översättning är likväl njutbar som poesi: bilderna behåller fräschören trots transponeringen till svenska. Känslan av svindel kvarstår även i svensk språkdräkt.

Den unge Rimbauds själskval och längtan kommer att blixtra länge än.
– – –
Arthur Rimbaud, En tid i helvetet. Övers. Jonas Ellerström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2002.

Bokrecension: Tiden och världen | Stefan Zweig

Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940 (ty. Zeit und Welt. Gesammelte Aufsätze und Vorträge) är en samling texter av Stefan Zweig (1881–1942), översatta till svenska av Hugo Hultenberg. Boken utkom på tyska 1943 och på svenska 1944.

* * *

Jag vågar påstå att Stefan Zweig är en sådan författare som man numera emellanåt ser nämnd här och var, men som nog få läser, förutom möjligen hans självbiografiska Världen av igår. En annan infallsvinkel på hans författarskap erbjuder emellertid Tiden och världen, en samling texter – i själva verket den andra samlingen – av hans hand från olika sammanhang.

I samlingen behandlar Zweig i olika genrer en mängd olika ämnen, oftast ur ett starkt betonat humanistiskt perspektiv. Det handlar om Proust och det handlar om Tolstoj, men det skänker också tidsbilder av en värld som i dag är förlorad: tiden för första världskriget och mellankrigstiden fram till dess att andra världskriget bryter ut, ett utbrott som Zweig länge förutspått.

Zweig är kosmopolit och internationalist. 

För honom bör den humanistiska bildningen och konsten inte veta av några nationsgränser. Visst är han österrikare, visst älskar han det gamla Wien där världen möts och konsten ligger i luften, även om han kommer att lämna staden. Men först och främst är han europé och representant för den europeiska bildningstraditionen. 

Genom sin internationalism blir han också en avgjord fiende till kriget och all form av inkrökt nationalism och militarism. För honom är kriget ett rent vansinne, och vid tiden för första världskriget förbluffas han av hur personer i hans närhet och hela länders befolkning blir offer för en patriotisk yra som ställer folk mot folk.

* * *

 Så kommer vi till Zweigs språk. Han är naturligtvis en sann konstnär, men effekterna staplar han på varandra i en prosa som mättas av adjektiv. När han hyllar något, så hyllar han det utan gräns. Det som är bra är synnerligen bra. Det som är vackert är synnerligen vackert. Det mångordiga verkar en aning tröttande på mig, som föredrar det koncisa. Här blir det fråga om en estetisk kalligrafi. 

Ordsvallet riskerar att skymma budskapet. Man kan föras med av språket och samtidigt föras med i de meningar som Zweig framför. Men jag tror att man bör stanna upp inför vad han faktiskt säger i sak, och inte låta blända sig av skenet. 

Man bör fundera över huruvida vad han säger faktiskt  är rimligt, som när han talar om världshistorien som ett konstverk och antyder att det finns en ordnande kraft i densamma. Det gör att det som styr historien tillskrivs ett förnuft som det knappast har. Att händelser sker till följd av sina orsaker innebär ju inte med nödvändighet att där också finns en konstnärlig plan. Hos Zweig doftar det här av konstnärsmetafysik.

* * *

Till de mest intagande texterna i Tiden och världen hör hans skildring av den resa han 1928 gjorde till Sovjet-Ryssland i samband med hundraårsjubiléet av Tolstojs födelse. Han ser mycket. Han ser hur den iberiska madonnan fortfarande besöks i sitt kapell vid Röda torget, men hur en ny helgedom lockar större massor och frammanar väl så stor hänförelse: mausoleet där Lenins balsamerade kropp vilar. 

Och Zweig betonar hur åsidosatt Ryssland är från en europeisk synvinkel, och hur den som inte känner till det tsaristiska förtrycket borde vara försiktig när han talar om hur det nu är i det revolutionära Sovjet. "Hälften av alla domar över det nuvarande Ryssland är tyvärr i dag fördomar", skriver han. 

I dag vet vi hur det revolutionära Ryssland kom att utveckla sig. — Nå, vi kan från vår tid se sådant som inte var synligt för dåtidens människor. Vi ska inte anakronistiskt döma dem genom backspegeln, men vi kan gott söka förståelse och vishet i det som vi ser, som de inte kunde se då.

* * *

Stefan Zweig är en utpräglad litterär estet. Den humanistiska europeiska sfären är hans hemland. Och genom hans efterlämnade texter får vi hans unika perspektiv på den tid vari han levde: tider av hopp och av oro och av akut kris. Det är gripande och genom raderna doftar kultur, litteratur – och hoppet om mellanmänsklig gemenskap bortom alla nationsgränser.
– – –
Stefan Zweig, Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940. Efterskrift Richard Friedenthal. Övers. Hugo Hultenberg. Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag, 1944.

Bokrecension: Schack | Stefan Zweig

Bild: Rafael Rex Felisilda, Unsplash

Schack (ty. Schachnovelle) är en novell av Stefan Zweig (1881–1942). Verket skrevs på tyska, men utkom postumt första gången i portugisisk översättning 1942, och först senare samma år i en begränsad upplaga på originalspråket. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Hugo Hultenberg i en eboksversion från 2020.

* * *

Det torde vara en utmaning att skriva en novell där schackspelande är centralt för handlingen samtidigt som berättelsen lyckas upprätthålla både litterär spänst och spänning för någon sin inte är inbiten schackspelare. Jo, schack är ett givande spel, men schack som litteratur – det känns kanske inte självklart givet.

Stefan Zweig lyckas skriva en sådan berättelse.

På ett fartyg någon gång omkring 1940 träffar berättarjaget österrikaren Dr. B. som nyligen suttit fängslad av Gestapo. För att bevara sin psykiska hälsa har han spelat schack i sitt huvud under månader. Men spelandet, som räddade honom, utvecklades till en mani som förde honom till sammanbrott: han kunde inte sluta tänka eller drömma om schackpartier.

Ombord på fartyget får Dr. B. av en händelse möjlighet att möta den regerande världsmästaren i schack. Frågan är hur den ömtålige Dr. B. hanterar att återigen nalkas schackspelet.

* * *

Stefan Zweig låter de stora världshändelserna som nyss timat och fortfarande pågår när han skriver novellen bilda naturlig förutsättning och miljö för handlingen. 

I sin tid blir Schack därmed ett varningsrop om den brutala nazismens framfart i Europa, men handlar samtidigt inte om nazismens framväxt och barbari på generell nivå, utan om en enskild mans betryck, räddning och mani. Dr. B. räddade sig från terrorn, men bär ärren från själva räddningsmedlet inom sig.

Dr. B. var endast intressant för Gestapo i kraft av sina kunskaper om ekonomiska tillgångar hos hov och kyrka. Det förklarar väl att nazisterna istället för att vidare internera honom när man inte längre tror sig kunna utvinna något av honom, helt enkelt landsförvisar honom. — Han är en man på flykt från sitt hemland, liksom även Stefan Zweig som judisk författare lämnat Österrike undan det överhängande nazistiska hotet.

Det kunde säkert gå att utvinna diverse allegoriska tolkningar av Schack. Men låt oss avstå: som intrikat och psykologiskt skarpsinnigt personporträtt äger den tillräcklig styrka.
– – –
Stefan Zweig, Schack (ty. Schachnovelle). Övers. Hugo Hultenberg. E-boksupplaga. Stockholm: Modernista, 2020.