Bokrecension: Livets gäster | Sven Edvin Salje

Foto: Christer Mårtensson (Pixabay). Beskuren.

Livets gäster är skriven av Sven Edvin Salje (1914–1998). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Livets balansräkning slutar inte nödvändigtvis med svarta siffror. Men det får gå ändå. Det är något av detta vi lär oss av Sven Edvin Saljes dystra bonderoman Livets gäster. 

I centrum står familjen Önnersson i den lilla sydsvenska byn Apeltofta. Elvin och Karin har fattat tycke för varandra. De har träffats på en folkhögskola, och hon tar honom med hem till gården hon växt upp på med sina tre bröder. 

Det blir senare Elvin och Karin som tar över gården, men hennes tre bröder har sina fordringar i arvet, tunga fordringar, som är Elvin svåra att bära: han lider. 

Till sist blir lösningen plötslig och radikal — han tänder eld på en loglänga, i avsikt att med försäkringspengarna köpa ut sina svågrar. Men elden sprider sig, och nästan alla hus brinner ner, däribland boningshuset. Det uppdagas inte, men kvar står Elvin med sitt svidande samvete. 

* * *

Elvin är inte av samma skrot och korn som de storvuxna svågrarna: ingen hårdhudad karl med smak för brännvin. Han spelar sin fiol, sjunger i kyrkokören, läser Marcus Aurelius och om fåglar. Livet som jordbrukare var nog inte vad han tänkt sig en gång, men ödet förde honom till den plats där han hamnade och han gör sitt allra bästa för att få allt att fungera, fastän passformen mellan detta hans liv och hans natur inte är optimal.

Karin och Elvin får barn. Yngst av dem Yngvar, som av en händelse som liten pojke ser tillräckligt av händelseförloppet brandnatten för att förstå vad som hänt. Också han bär med sig detta som ett skavsår i hjärtat. Han, som är den som visat mest håg för att en dag ta över gården, drar sig alltmer undan, hittar intressen i det politiska. Långa år i beredskapen under andra världskriget kyler ner honom ytterligare.

* * *

Den tidsram inom vilken Livets gäster utspelar sig är huvudsakligen från åren omkring första världskriget till strax efter andra världskriget. 

Den nya tiden bryter in i den traditionsbundna jordbruksbygden med bilar och traktorer. Tidningar och radio bär in nyheter om förloppen ute i världen till den idylliska dalen med den vita kyrkan och sjön. 

Människor kommer till och människor faller av. Men Salje behåller fokus på familjen Önnersson, och särskilt fadern Elvin och sonen Yngvar, även om många fint tecknade bifigurer hela tiden kommer in i deras liv. 

* * *

På det stora hela är Livets gäster en djupt tragisk historia. Det är inte fråga om någon feel good-litteratur. Tvärtom slår döden och besvikelser ner lika oväntat i romanen som i verkligheten. Förtrycket är obarmhärtigt på samma vis som det kan vara obarmhärtigt i den verkliga världen. Ångesten som lagt sig över främst fadern, men även sonen, känner man också som läsare. 

Romanen är ytterligt realistisk, ned i varje svettfuktig skjorta och torr jordkoka. Men det realistiska sträcker sig inte bara till frammaningarna av den materiella tillvaron i Apeltofta, utan också till själstillstånden hos de människor som bebor byn. 

Där har vi Elvins hustru, den väna och lugna och förstående, men ibland sjukliga, Karin. Och den skrävlande f.d. husaren Ryttare, som en gång visat sin skicklighet inför konungen. Och den vagabondartade vandraren Nätlagaren. Och äldste sonen Mårten, som blir journalist och får en penninggåva, överskottet från försäkringspengarna, och köper sig en motorcykel.

Livets gäster är ett konstverk av en mycket hantverksskicklig konstnär. Konstverkets halt lyckas dessutom motivera bokens längd; — en av mina käpphästar brukar ju i recensioner annars vara att den ena eller andra boken gott kunde koncentrerats och kortats ner. Men i här fyller bokens berättelse väl ut omfånget. 

Jag har inte läst något av Sven Edvin Salje förut, men efter denna litterära upplevelse vill jag mer än gärna stifta mer bekantskap med hans författarskap.
– – –
Sven Edvin Salje, Livets gäster. Stockholm: LTs förlag, 1955. 439 sidor.