Vilsna fåglar. Berättelser är en novellsamling av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1894. Jag har läst en upplaga från 1910.
Per Hallström
* * *
Den 10 november 1894 recenseras Per Hallströms Vilsna fåglar i Vestmanlands Läns Tidning. Recensenten skriver:
"Den som i literaturen vill finna lefnadslust och lifskraft, solsken och välgörande majregn gör klokast att ej studera Hallströms nya bok."
Och ja, det ligger onekligen något dystert över de flesta berättelserna i Vilsna fåglar. Man kan inte undvika att känna med de människor i boken som hamnat lite vid sidan av, stötta av livet och världen, fattiga, men likväl ständigt fortlevande, om än ibland haltande genom tillvaron. Dessa är de vilsna fåglarna.
Novellerna är inte egentligen handlingsdrivna enligt modellen först händer det ena, som leder till det andra, som leder till det tredje. — Snarare målar Hallström upp en situation av mer eller mindre tragisk natur, och stannar kvar i tragiken, utan upplösning annat än vid några tillfällen i döden.
Vi, som läsare, tas med och betraktar något, och sedan, efter att vi fått en nästan smärtsam klar och osentimental bild, avslutas skildringen. Den börjar lugnt, den avslutas lugnt, men kan äga stark inre spänning.
* * *
Till de mest drabbande novellerna måste nog ”Olles mor” räknas. Berättarjaget befinner sig där efter många års bortavaro på en gästgivargård i sin hemtrakt och ser en man han känner igen. När han råkar få höra mannens namn erinrar han sig ett barndomsminne. — En vän försvann den gången från hemmet. Ingen har sett honom på timmar. Man räds det värsta, letar. Pojken hittas drunknad. Fadern bär gossen hem, lämnar honom till modern. Och fadern visar sig vara den man som berättarjaget långt senare ser på gästgiveriet, och han hör honom berätta där att hans hustru dött denna morgon.
Det är som synes en mycket tragisk historia. Det i sig gör den drabbande.
Men Hallström har förmågan att spänna denna berättelse än hårdare, genom hur han mästerligt skriver om slaget mot familjen, faderns prosaiskt–praktiska lynne, moderns ångestfyllda förtvivlan och tillbakahållna sorg den där dagen för längesedan, som nu knyts ihop med nutiden och en ny sorg, som den fortfarande lika prosaiskt–praktiska fadern inte riktigt vet hur han ska hantera, och därför begivit sig i väg för att arbeta.
* * *
Döden är också på ett särskilt sätt närvarande i ”Två lif”. Där möter vi den när en gammal skjutshäst får dö efter några sista svindlande minuter på en äng.
Åter en annan historia handlar om en fyraårs flicka och hennes dödskamp. Hennes paradisvisioner visar sig vara drömmar, och när döden till sist verkligen kommer, kommer den som en köld:
"... döden grep henne helt och kväfde henne och pressade de mjuka lemmarna till stelhet och kylde snålt hennes hy, som redan var så blek, och andades frost öfver ögonens glans, öfver hårets stackars tofviga ringlar och låg så kvar, fast man ej längre förnam honom, när ingen sprattlade mot hans grepp, dröjde som en tunn, orolig tystnad, som en stel köld för de lefvande och drack deras gråt och blödande ord."
Det är inte tröstande ord. Men varför skulle de tvingas vara tröstande? Det kan också vara en befrielse att sjunga ut om elände, och beskriva det med de ord som bäst representerar vad man faktiskt erfar och ser.
I detta ligger en av Per Hallströms största styrkor i Vilsna fåglar: att se förnedring, bedrövelse och elände rakt i synen, utan att vika undan och — acceptera. Illusionslöst acceptera. Hänsynslöst acceptera.
* * *
Per Hallström skriver en välklingande, vårdad och möjligen något vindlande prosa. Här blir den instrumentet för melodier i moll. Det passar den mycket väl för.
Och, jag bekänner: för mig äger 1800-talssvenskan sin alldeles naturliga charm och skönhet, som gör språket i sig till en källa för språklig tillfredsställelse. Redan där finns en anledning att läsa Vilsna fåglar, men många fler finns: den illusionslöse världsbetraktaren kan nog finna ackord i verket som går i harmoni med drag i den egna livsstämningen.
– – –
Per Hallström, Vilsna fåglar. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1910. 156 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar