tisdag 2 mars 2021

Bokrecension: Olympiska och pythiska oden | Pindaros

Brottare
Olympiska och pythiska oden är en samling segerhymner av Pindaros (c. 518 – c. 438 f.v.t.), i översättning och kommenterade av Ingvar Björkeson, samt med en inledning av Sture Linnér. 

Boken utkom år 2008.

* * *

Vilhelm Ekelund levde med sin ande förankrad i den antika världen, och till hans högst hållna verk därur hör den arkaiske lyrikern Pindaros texter, som fantastiskt nog bevarats i ovanligt hög utsträckning ända till vår tid. I Antikt ideal (1909) skriver Ekelund om Pindaros:

"Han är lyriska konstens främste man i Hellas, han har Musernas gunst mer än någon — det döljer han ej!"

Nu har jag läst Pindaros fjorton olympiska och tolv pythiska oden i välklingande tolkningar av den legendariske översättaren Ingvar Björkeson. Björkeson får på något vis de mycket gamla texterna att låta väl på svenska; svenskan ligger inte som en tvångströja runt stroferna, utan som välsittande kläder runt det gamla innehållet. 

Hur nära Björkeson kommer de grekiska originalen är jag fullkomligt okvalificerad att bedöma, men Sture Linnér, som vet vad han talar om, prisar vad Björkeson åstadkommit i sin inledning.

* * *

Odena fungerar som hyllningssånger till segrare i de olympiska och pythiska spelen, eller till dem som sponsrat segrarna. Det kan röra sig om kappkörning eller brottning eller annat. 

Likväl är motiven i hymnerna föga fokuserade på det rent idrottsliga. Istället fungerar de dels som hyllningar till den tävlandes egenskaper, bakgrund, hembygd, och dels som hyllningar till olika gudar.

I hymnerna infogas svårdechiffrerade hänsyftningar till och sammanfattningar av olika myter och legender, liksom till framgångsrik krigföring. Detta gör dem ofta nästintill obegripliga för en nutida läsare som inte är mycket väl inläst på den grekiska gudavärlden, dess genealogi och de grekiska myterna. 

Den omfattande kommentarsdelen på över fyrtio sidor underlättar givetvis förståelsen, men det labyrintiska framställningssättet i själva hymnerna gör dem ändå mycket främmande till sitt innehåll, fastän språket gjorts så tillgängligt. Och eftersom kommentarsdelen finns sist i boken skulle det bli ett oavbrutet bläddrande fram och tillbaka om man ville undersöka allt. Det kunde med fördel ha undvikits genom användandet av ett fotnotssystem, även om det inneburit att den grafiska framställningen av sidan blivit tyngre.

* * *

Det ligger också ett starkt drag av ödmjukhet i segerhymnerna: ödmjukhet inför gudarna. Till sist är det ändå deras och ödets gunst som det beror på, huruvida man når framgång och lycka eller inte. I den meningen är hymnerna att betrakta som fromt undergivna de högre makternas majestät. Det är också påfallande hur nära kopplade spelen är med olika religiösa ceremonier.

De pindariska odena i denna samling förmår näppeligen skänka mig några större poetiska skönhetsupplevelser, utom i gyllene glimtar här och var. De har helt enkelt oftast blivit alltför kryptiska och otillgängliga för att vara omedelbart intagande. 

För en dåtida publik, mycket mer insatt i den sfär av gudar, heroer och legendariska gestalter än vad jag ens kan komma i närheten av var det sannolikt helt annorlunda. Dessutom hade man ju på den tiden också musiken integrerad med själva upplevandet av hymnerna. 

Men några odödliga rader som jag hämtar från Pythia 8:95–98 kan jag inte låta bli att anföra:

"Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet."

Hade dessa rader varit allt som stod i boken, hade bokens höga värde redan där varit motiverat till fullo. Att där står så mycket mer bör vi bara vara tacksamma över, tacksamma över den kontakt dessa mycket gamla strofer med en förfluten tid och en försvunnen kultur.
– – –
Pindaros, Olympiska och pythiska oden. Inledning: Sture Linnér. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur, 2008. 203 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar