Bokrecension: Gunnar Ekelöf | Carl Olov Sommar

Gunnar Ekelöf. En biografi är skriven av Carl Olov Sommar (1918–2002). Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en upplaga från 1991.

* * *

Carl Olov Sommars biografi om diktarfursten Gunnar Ekelöf får nog benämnas som den definitiva skildringen av Ekelöfs liv. Den är ytterligt rik på detaljer, och berikas av intervjuer med människor som stod Ekelöf nära, till exempel hustrun Ingrid. Sommar har också baserat sin skildring på en mycket stor mängd brev, både av Ekelöf själv, och av personer omkring honom. 

Sommar låter oss följa Ekelöf från hans födsel och dandyartade ungherrtid, över utlandsvistelser och utbildning, genom tiden med tidskriften Spektrum och hans allt fler diktböcker och upphöjelse till parnassen via allehanda priser, stipendier och så omsider ledamotskap i Svenska Akademien. 

Ekelöf framstår som en ytterligt känslig person, både vad beträffar känslan för ordens rätta valörer och kombinationsmöjligheter, och för yttre stimuli. Rastlös bosätter han sig på ställe efter ställe, men förblir sällan på en plats någon längre tid, även om Sigtunahemmet mot slutet av hans liv ändå verkar bli något av en fast punkt. 

Ytterligt framgångsrik förblir Ekelöf den outsider som han beskriver sig själv som. Det ligger något blygt över hans kynne, något komplicerat över hans personlighet. 

* * *

Sommar citerar ymnigt i sin mäktiga biografi: där finns citat ur brev, intervjuer, många dikter. Han skönmålar inte det besvärliga, och till exempel Ekelöfs hatkärlek till sin moder är en av de röda trådar som löper genom hela diktarens liv och därmed också genom hela biografin. På samma sätt tar det ymniga alkoholbruket sin plats, men dess inverkan överdrivs inte i något slags puritanskt nit.

Ett starkt inslag är annars hur Ekelöfs yttre erfarenheter, inte minst insamlade under de många resorna, främst till medelhavsområdet, gör avtryck och skildras i den egna diktningen. Det Ekelöf ser, hör och känner låter han inflyta i dikterna; han gör konst av vad han möter. Inte minst får han inspiration av antiken, och på senare år den bysantinska kulturhistoriska sfären.

Sommar återkommer också till Ekelöfs svårfångade livshållning, som tangerar någon form av mystik, grundad på via negativa: det icke utsagda såsom det egentliga, det egentliga såsom icke utsägbart.

Ekelöf är absolut inte doktrinärt religiös, men förefaller ha en öppenhet för vad vi kanske kan kalla ett religiöst behov, även om konsten och det religiösa hos honom smälter samman till ett uttryck för något likartat. Kanske är det inte helt fel att hävda, att för Ekelöf är konsten religion och religionen konst. Och den konst som han som konstnär skapar är ju dikter. Så blir dikterna uttryck för en mystik hållning — något som uttrycker något djupt allmänmänskligt, men också något svårfångat, det som knappast låter sig ringas in och definieras.

Det kan vara så. Samtidigt förstår vi av Sommars biografi, att Ekelöf också diktar om det mycket mänskligt tydliga: om kärlek, utanförskap, individualitet, obekvämhet i det kollektiva, lidande, livet. Ekelöf är en svår poet och en enkel poet. Båda dessa påståenden är sanna utan att strida med varandra.

* * *

Jag undrar om någon svensk författare eller diktare haft ett sådant språkligt gehör som Gunnar Ekelöf hade. Han förefaller haft en exceptionell förmåga att känna varje ords täthet, luftighet, tyngd, lätthet; och han mättar dem med associationsmöjligheter, rika nog att sysselsätta litteraturhistoriker och litteraturteoretiker i sekler. Ekelöfs dikter besitter makten att suggerera läsare av alla slag. 

Genom Sommars gedigna biografi får läsaren möjlighet att se något av dikternas tillkomstomständigheter, man anar människan bakom dikterna och sammanhang vävs ihop. 

Detaljskärpan är stark, men en sak har jag svårt att förlika mig med. Boken gör sig själv skada genom att inte rymma en notapparat. Sommar själv skriver om att en sådan hade gett verket alltför  ”överdriven prägel av vetenskapliga aspirationer” och att en notapparat av den omfattning som hade krävts hade stört ”den löpande framställningen”. 

Jag tillåter mig att ha en avvikande uppfattning. 

Visserligen finns en omfattande källförteckning och en litteraturförteckning med, men det hade varit oerhört värdefullt att kunna se varifrån varje enskilt citat hämtats, särskilt som Sommar haft tillgång till en mycket omfattande mängd brev, hämtade inte bara från Uppsala Universitetsbibliotek, utan också från många enskilda personer. 

Sommar skriver förvisso att han avser deponera ett exemplar av boken i Uppsala Universitetsbibliotek med införda referenser, men det hade varit praktiskt om dessa funnits med redan i tryckta upplagor.

Med detta sagt är Gunnar Ekelöf. En biografi en utomordentligt välskriven bok som vittnar om mycket god förtrogenhet med Ekelöf själv, hans verk och den tid och miljö varuti han verkade. För den som vill lära känna och kanske lite bättre förstå denne en av Sveriges mest framstående konstnärer är Sommars bok omistlig.
– – –
Carl Olov Sommar, Gunnar Ekelöf. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1991. 632 sidor.