Följande händelse fick jag kännedom om via ett sponsrat inlägg på Facebook från "Nya Gamla Nyheter". Jag bestämde mig för att undersöka fallet i arkiven. En tragisk berättelse växte fram.
Tragik i mäster Johannes skrädderi
Det var på kvällen den 9 oktober 1894, en stund efter skymningen. I skräddarmästare Johannes Janssons verkstad, belägen vid korsningen mellan Södra Kyrkogatan och Lilla Kyrkogatan i Borås, befinner sig skräddarmästare Johannes själv och hans unge lärling Hjalmar Ljungqvist, som varit hos Johannes i bara två dagar.
De arbetar båda när någon som gått över innergården kommer in genom bakdörren och förmaket. Det är Karl Gustafsson. Han är välkänd för Johannes. Karl har arbetat för honom under två år, och först för omkring två veckor sedan slutat. Han hade redan tidigare under dagen besökt verkstaden. Men vid detta andra besök har han med sig en dubbelpipig hagelbössa och en revolver.
Karl Gustafsson är drucken och ställer sig några steg från sin förre chef och frågar om inte denne vill se hans bössa. Men Johannes säger åt honom att genast gå ut. Då avfyrar Karl Gustafsson ett skott på nära håll. Haglen träffar Johannes i högra lungan och sliter upp ett stort hål i hans kropp. Johannes ropar av smärta och lyckas ta sig ut på gatan innan han faller ihop i famnen på en poliskonstapel som han möter där.
Nästan genast efter att Gustafsson skjutit Johannes vänder han sig mot den unge Hjalmar, som rusar mot dörren. Gustafsson säger senare, att han siktar mot ryggen mellan axlarna på pojken. Hagelsvärmen träffar Ljungqvist bland annat i bakhuvudet, som spräcks sönder.
Sedan tar sig Gustafsson därifrån. Han försvinner ut genom bakdörren igen och någonstans utanför sätter han gevärets kolv mot marken och pipan mot munnen och skjuter sig själv; han träffar överläppen och nässpetsen. Han tar då revolvern och skjuter sig själv två gånger bakom högra örat, men träffar inte rätt, eftersom han har svårt att röra armen. En polis hittar honom i en pöl av blod. Polisen reser upp Gustafsson i sittande ställning, och lyckas prata med honom. Gustafsson skall ha bett om att bli skjuten.
Både Johannes Jansson och hans lärling Hjalmar Ljungqvist förs till mjölboden bredvid. Därifrån förs Johannes Jansson till lasarettet, där han snart avlider. Hjalmar konstateras död på platsen. — Skräddarmästare Johannes Jansson var änkling och blev femtioett år gammal. Han efterlämnade sex barn. Skräddarlärlingen Hjalmar Ljungqvist blev bara sexton år gammal.
Karl Gustafsson förs också till lasarettet. Där är han vid medvetande och man kan samtala med honom; man märker inte av att han skulle vara berusad. Det sägs att han ber en vaktmästare om gift, och han sliter även av sina bandage. Men han kommer med tiden att bli återställd.
På porten till skräddarmästarens verkstad upptäcker man texten ”Lefve anarkien!” som Gustafsson kritat dit.
 |
| Karta över Borås från 1855. Sannolik, ungefärlig plats för Johannes Janssons skrädderi markerad. Karta via British Library. |
Rannsakning
Rannsakning med förhör rörande fallet hålls vid flera tillfällen i rådhusrätten. Vid det första tillfället, den 6 november 1894, ger Karl Gustafsson sin bild av vad som hänt. Med omlindat huvud svarar han stående i flera timmar på frågor från borgmästaren.
Det blir klart att Gustafsson mått mycket dåligt tiden närmast före morden. Han hade inget jobb längre och han hade tänkt ta livet av sig när han gjort av med sina pengar, om inte livet då blivit bättre. Han super oupphörligt. Under denna svåra tid har han emellanåt besökt sin före detta arbetsgivare, Johannes Jansson, men denne tyckte inte alls om att han drack, och rådde honom att ta sig från staden ett tag och skaffa sig nytt sällskap. Kanske kunde han få arbete hos Jansson igen längre fram.
Men Gustafssons sparpengar började ta slut. Han bestämde sig för att den 8:e eller 9:e oktober ta sitt liv. En kamrat som tyckte illa om skräddarmästaren hade flera gånger sagt att Jansson borde dö, och Gustafsson fattade ett hastigt beslut om att ta Jansson med sig i döden.
När rådhusrätten pressar Gustafsson om anledningen till att han skjutit Jansson, säger han att orsaken varit ”[m]itt onda lif och fyllan”. Han säger också att han hade ”[ä]n mindre skäl att döda” Ljungqvist. Och han förnekar inte vad han tydligen tidigare uppgett, att han ”var ond på hela mänskligheten o.s.v.”.
* * *
Rannsakningen fortsätter i en andra omgång den 13 november 1894, då olika vittnen hörs. Det berättas att Gustafsson verkar ha haft en en normal uppfostran. Det berättas också om hans drickande under tiden före morden. Tidigare i livet har han inte varit hemfallen åt omfattande alkoholbruk. En polis som känt Gustafsson i elva år vittnar om hur denne varit ”en arbetsam, sparsam och nykter person” under denna tid.
Det verkar inte heller varit något helt okänt för folk i Gustafssons omgivning att han övervägde självmord; tvärtom verkar han ha yttrat sig om det tämligen ofta i antydande ordalag. Dessutom bar han ständigt en revolver på sig. — Med anledning av texten på porten utanför skräddarens verkstad uppehåller rätten sig vid frågan om hur Gustafsson egentligen förhåller sig till den anarkistiska ideologin. Det verkar som att han har vissa, möjligen vaga, begrepp om den, men skriften på porten verkar inte varit grundad i politisk övertygelse.
Vi får också veta att skräddarmästare Johannes Jansson ansetts vara en rejäl och ordningsam man, om än något knapp i maten till sina arbetare. Men Janssons brorsdotter berättar att Gustafsson själv aldrig klagat på maten förr, och säger dessutom att Gustafsson ”städse varit snäll och vänlig.”
* * *
Det tredje rannsakningstillfället äger rum den 20 november 1894.
Det vittnas då om att Karl Gustafsson på det stora hela av omgivningen tidigare verkar ha uppfattats som helt normal, åtminstone fram till dess att han gick utan anställning och började dricka hejdlöst. Även den mördade skräddarmästaren Johannes Janssons bror Lars Jansson hade haft Gustafsson anställd, och hade inget annat än gott att säga om honom, förutom att han tydligen arbetade en del vid sidan av. Det talas också om uppskov för att också kunna höra de läkare som skött om den skadeskjutne Gustafsson, men Gustafsson själv vädjar om att få en snabb dom — en dödsdom.
* * *
Den 26 november samlas rådhusrätten åter till rannsakning. Man försöker då få ett klart motiv ur Gustafsson, som tvekar, men verkar landa i att det i alla fall bidragit att han inte fått lov att återgå i Janssons tjänst. Man får intrycket att han faktiskt inte riktigt vet själv hur det blev som det blev. När han får frågan om mordet på Ljungqvist var oåterkalleligt när han fann också honom i verkstaden, svarar han:
”Jag hade inga tankar då. Jag mins [sic!] inte, att jag tänkte på något. Allt gick på ett ögonblick. Jag tror inte, att en katt en gång kommit undan.”
Och Gustafsson upprepar att han önskar dödsstraffet.
Så blev det nu inte. Den 28 november 1894 dömer rådhusrätten i Borås Karl Gustafsson till livstids straffarbete för dråp på skräddarmästare Johannes Jansson och tio års straffarbete för dråp på skräddarlärling Hjalmar Ljungqvist. Därtill kommer vissa ekonomiska utbetalningar. Så avförs senare Gustafsson till Vänersborgs länsfängelse. Domen underställs Göta hovrätt som skärper påföljden: Karl Gustafsson döms till livstids straffarbete för båda dråpen.
* * *
Händelsen på kvällen den 9 oktober 1894 i centrala Borås framstår som påtagligt tragisk. Skräddarmästare Jansson verkar på alla sätt ha varit en redlig arbetsgivare, och Gustafssons antydningar om dålig kost verkar kunna avfärdas. Det berättas till och med av någon, att Johannes Jansson velat låna pengar av Karl Gustafsson, för att på så sätt förvara dem åt honom. Så blev det inte.
Av allt att döma hamnade Karl Gustafsson i någon slags psykisk kris. Han drabbas av tvingande självmordstankar, och att han väljer att ta sin tidigare arbetsgivare och vän med sig i döden och dessutom dennes helt nye lärling verkar ha varit ett hastigt infall, eller åtminstone inte ha föregåtts av någon längre planering. Man tycker sig ana en man som släpper allt och kastar sig i fördärvet.
Uppenbarligen är det verkligen Karl Gustafssons avsikt att döda också sig själv efter att han skjutit Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Det vittnar hans avskjutna överläpp och nästipp och de två skotten mot huvudet om. Därom vittnar också hans vädjan till polisen som finner honom, och hans önskan om att få gift på lasarettet. Därom vittnar kanske också hans vädjan om att dömas till döden.
Borås Tidnings referent vid rannsakningarna, som citaten ovan kommer ifrån, återkommer till att Gustafsson verkar skärpt och intelligent. Gustafsson är knappast sinnesförvirrad och är åtminstone i efterhand helt på det klara med att han har dödat. Men hans först uttalade vilja om att dömas till döden går ej i uppfyllelse: han döms till livstids straffarbete, och när han avförs till länsfängelset i Vänersborg försvinner han från min horisont.
Det vore intressant att söka vidare efter honom i källorna — och se vad det blev av honom. Blev han kanske med tiden frisläppt? Sådant hände. Eller blev straffarbetet hans lott livet ut?
Vad som är klart, är emellertid att sju dagar efter den där kvällen i skrädderiet är Borås kyrka, nuvarande Caroli kyrka, välbesökt. Denna dag begravs både Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Johannes Janssons procession utgick från dennes hem, och Hjalmar Ljungqvists från lasarettet. Kyrkan hade prytts med granar, och kistorna med blommor.
* * *
Källor:
"Ett morddrama", Borås Tidning, 11/10 1894
"Dubbelmordet", Boråsposten, 12/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson", Borås Tidning, 13/10 1894
”Förhör”, Borås Tidning, 20/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson inför rätta", Boråsposten, 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 15/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 22/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 27/11 1894
”Dubbelmördaren”, Borås Tidning 29/11 1894
”Dubbelmordet i Borås”, Borås Tidning 7/2 1895
Borås. Död och begravningsbok 1877–1894 via Riksarkivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar