Bokrecension: Hågkomster | Hugo Hamilton

Hugo Hamilton

Hågkomster. Strödda anteckningar är skriven av greve Hugo Hamilton (1849–1928), ämbetsman och politiker. Boken utgavs postumt år 1928.

* * *

Hugo Hamilton föddes med en släkt full av ämbetsmän, militärer och – med Erik Gustaf Geijer som sin morfar. Hans situation är nästan så privilegierad som det är möjligt i ett Sverige där börd fortfarande var en faktor att räkna med när man skulle ta sig fram i samhället.

Det innebär inte att greve Hamilton på något vis framstår som osympatisk i Hågkomster, men möjligen som en aning naiv eller i alla fall oreflekterad i förhållande till sina egna förutsättningar. — Det stora värdet i Hågkomster ligger emellertid just i det som Hamilton själv formulerar sist i sin bok. Han skriver där, att boken endast vill gälla som:

"en anspråkslös samling strödda minnen av en föga märklig man, vilka han  vågat tro möjligen såsom tidsbilder kunna roa en och annan."

Det är nu blygsamt i överkant. Värdet är, som sagt, mycket stort, främst i det att Hamilton ger en lika vältecknad som välformulerad bild av aristokratiskt herrgårdsliv från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. Genom vad han lyfter fram får vi en aning om de ideal som rådde beträffande livet just i en sådan miljö som var Hamiltons.

Det kan nämnas, att ur dagens perspektiv uttrycker Hågkomster en besynnerlig blindhet för gårdsaristokratins basförutsättningar: det idoga arbetet av torpare och dagsverkare, gestalter som enkannerligen skymtar fram hos Hamilton som kufiska original, ofta utan fullständiga namn, nästan alltid passande artiga, om än med en fallenhet för viss komiskt uppfattad grovhet, eller för all del underdåniga – åtminstone i äldre tider.

Det finns ett starkt idylliserande drag i minnena. Barndomens familjeliv utmålas i stort sett som otadligt trevligt och avsaknaden på skuggor, som dock kan anas på enstaka ställen, gör framställningen en aning endimensionell. 

* * *

Greve Hamilton går sin väg genom livet och samhället. Efter en längre studietid tar hans ämbetsmannabana fart, och hans yrkesliv blir i stor utsträckning kommittémedlemmens, chefsadministratörens och politikerns; han fick med tiden riksdagsmannauppdrag, ministeruppdrag och landshövdingeskap i Gävle, och dessutom talmanskap i riksdagens första kammare.

Hamilton träffar givetvis en mängd av tidens berömdheter, och han skriver gärna ner kvicka porträtt av dem. 

Under en resa i ungdomen far han med Björnstjerne Björnson, som tydligen talade gärna och lysande men lyssnade mindre. 

Och när Hamilton blir ansvarig för att organisera patentbyrån enrollerar han en viss August Andrée, senare känd för det olyckliga försöket att nå Nordpolen per luftballong. Hamilton uppskattade Andrée, men poängterar också hans obändighet. 

Greven träffar även Alfred Nobel. Honom fann Hamilton "groteskt originell" och "liten och ovanligt ful", men nya idéer framkastade Nobel ideligen. Det är för övrigt en egenhet hos Hamilton: han kommenterar i sina minnen återkommande sina bekantas utseenden, både när han tycker att de är fula och när de är vackra. 

Hamilton har därtill med både kung Oscar II och sonen Gustaf att göra. 

En längre episod behandlar hur Hamilton under en manöver tillsammans med kungens livläkare och kronprinsen försöker förmå konungen att bära en kappa under inspektionen, för att inte råka illa ut i det dåliga vädret. 

Vid ett annat tillfälle hamnade Hamilton på kejserliga jakten Hohenzollern, där han med några andra manades att diskutera tronfrågan i Norge i samband med unionsupplösningen, och detta inför kejsar Wilhelm II och kung Oscar II. Hamilton var också den som kontrasignerade konung Oscar II:s sista handling, och därtill den som kontrasignerade konung Gustaf V:s första handling.

* * *

Det är uppenbart att Hugo Hamilton uppskattar naturen. Han är en hängiven jägare och trivs i skog och mark. Således blir också landskapsbeskrivningarna många i Hågkomster. För en icke-jägare kan nog jaktbeskrivningarna bli en aning långdragna, om det än understryker en viktig del av vad Hamilton tyckte om att sysselsätta sig med under ledighet.

Med självklarhet beskriver Hamilton sina relationer med allehanda grevar och baroner, patroner och direktörer — knappast för att skryta, utan för att det var så hans liv såg ut. Greve Hugo Hamilton framstår inte som otrevlig människa; det vore anakronistiskt att kritisera honom för att han hade sin tids ideal, när de idealen senare ändrats. 

Själv menar han att han aldrig eftersträvat att komma upp sig i samhället. Tvärtom nämner han "min nästan sjukliga misstro till mig själv." Och han utmålar det verkligen ofta som att poster han fått som ämbetsman eller politiker fallit honom till del nästan av tvång: andra har förmått honom att till sist anta erbjudanden om olika uppdrag, efter att han stretat emot. 

På så vis framstår det som att han själv, misstrogen mot sin egen förmåga, nästan mot sin vilja förts mot de olika jobb han fått, och menar så att tal om att han själv skulle varit opportunist inte stämmer.

* * *

Hågkomster ger nycklar till olika delar av det förflutna. Först och främst till det högadliga livet under den aktuella perioden, men också till hur det politiska livet fungerade när nya processer på allvar börjat slå igenom, men ett äldre samhälles institutioner fortfarande hade ett enormt inflytande. 

Hamilton verkade i en brytningstid (och vilken tid är inte i någon mån en brytningstid!) och genom hans ögon får vi hans unika perspektiv på en del av de historiska händelser som utvecklat sig omkring honom.
– – –
Hugo Hamilton, Hågkomster. Strödda anteckningar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928.