Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950.