Bokrecension: Stunder | Bo Bergman

Stunder är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1952.

* * *

Det är inte lätt att recensera lyrik. Poesin rör sig i en annan sfär än prosan, även om god prosa gärna i mina ögon får ha släktskap med poesin. Men poesi, tycker jag, är i allmänhet mer svårfångad, inte sällan också mer svårförståelig än skönlitteratur. Dess komprimerade natur kräver en särskild uppmärksamhet på språkliga nyanser, referenser, bilder.

Likväl tycker jag om poesi. Inte nödvändigtvis all poesi, så klart, men poesi som konstart. Att läsa dikterna och prosapoemen i Bo Bergmans Stunder gav en djup känslomässig tillfredsställelse. Det rör sig en stämning genom de flesta av texterna som inte kan undgå att beröra.

Det handlar om höststämning, aftonstämning. Det handlar om vemod. Det handlar om känslan av nostalgi och förgänglighet. Inte på ett maniererat vis, utan helt naturligt. Så är dikterna också skenbart okonstlade, naturliga, musikaliska i sina rim, stundom täta rim, stundom utdragna: levande hela tiden.

* * *

Bergman ger uttryck för en desillusionerad syn på livet – och döden. Lyckan är flyktig.

"Vi lever i stunder
och dör i ett liv …"

Här finns inte ynglingens känslomättade Weltschmerz, utan den gamles trötthet: dens trötthet som smakat livet och nu är mätt. Det är vilsamt, nyktert, bakåtblickande. Pessimistiskt utan att vara bittert. Och då en pessimism grundad på livet, inte på idéer som stipulerar en sådan livshållning.

"Otaliga som öknens
sandkorn och havets
är människornas plågor."

Bergman ger uttryck för ett främlingskap i sin egen tid. Från förr kommer skuggor och talar till honom med språk som han förstår; inte nutidens språk. Han är ensam. "Jag lever hos det som jag mist", skriver han.

"Hela min levnad är
en spökhusatmosfär."

Allt får plats i Bergmans dikter, allt får färg av hans språkanvändning. Tåget. Staden, som oftast är Stockholm. Drömmar och sömn återkommer flera gånger. En sopstation passerar förbi. En schavott. Ett hotell.

Dagen är inte nödvändigtvis en bild för det positiva hos Bergman. Han talar om "det svårmodsalstrande middagsljuset". Nej, poeten hör mer hemma i kvällens mildare belysning.

Ibland kan man i denna värld av skuggor märka av ett hopp – om något efter döden. Men livet på jorden blir i dikterna om och om igen fråntaget glans och härlighet. Möjligen kan det finns något där: ögonblicket som inte förstörs av grubbel, av skuld. Och vidare, på annan plats:

"Möt det svåra,
bittra, tunga
med ett tappert livsbegär."

Dikten fortsätter med att konstatera att vi endast kan vi nå en himmel på jorden

"... när
våra mödor sjunga ..."

* * *

Inte bara den egna stämningen uttrycks i dikterna. Där finns också illustrationer av världen utanför honom.

"Jorden, det gamla rövarskeppet,
kränger för ödets kast."

På annan plats beskriver Bergman hur hatet gått över jorden, men att det finns frid, långt borta, dit tron och modet kan ta mänskligheten. Jag tror inte att detta skall tolkas som religiös bekännelse, religiöst hopp: men kanske ett hopp om att något annat, något bättre än vad som då var, i de omskakande tider vari poemet måste tillkommit, ändå finns någonstans. Men med detta sagt märks likväl stundom öppningar för religiösa möjligheter i Bergmans diktning.

* * *

Det finns inget ungdomligt över Bergmans dikter i Stunder. Det finns inget febrigt, hetsigt. Men det finns mognad och stillhet och ro. Det är dikter att återkomma till. Ungefär som man återkommer till vissa vemodiga sånger, för ibland är det skönt att få lov att höra på något som går i moll och inte försöker vara glättigt, hippt och ytligt. Utan något som formulerar att det faktiskt är helt okej att känna vemod.
– – –
Stunder, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1952. 198 sidor.