* * *
Romanen berättar i maklig takt om ett portvaktspar i Stockholm under Oscar II:s tid. De heter Fritz och Sophie Waldmann. Nedbrutna men innerligt fästa vid varandra dör de, när hustrun väljer att stänga spjället till kaminen så att de båda dör av syrebrist i sömnen.
När de kommer till paradiset får de bo i en trivsam landsbygdsmiljö. De har en egen stuga. Blir vänner med Sankte Per, portvakten till paradiset, och träffar Jesus, som numera, besviken på människorna, mest ägnar sig åt sin trädgård.
Sankte Per och Fritz reser till Tyskland för att vår Herre vill veta hur människorna ter sig där. Det har det blivit sent trettiotal. Sankte Per utsätts för en antisemitisk attack och får ett annat uppdrag. Fritz stannar kvar och sveps med i den nazistiska yran kring Hitler och blir nazist, omsider koncentrationslägervakt.
I paradiset går Sophie och längtar efter sin Fritz, som nu inte längre är välkommen tillbaka. Så hon går att söka honom, när han nu till slut nyktrat till från sin vurm.
Den sista delen av boken tar oss tillbaka till Stockholm. Åke var den unge sonen till kammarrådet Tidell och dennes hustru som bodde i samma hus som portvaktsparet. Nu är han åttio år gammal och minns gamla tiders människor. Vi har väl nått 1960-talet, samma tid som boken skrevs i.
Åke genomvandrar dystert nostalgisk sitt Stockholm, dröjer vid huset där han bodde som ung minns det som varit. Han har aldrig kunnat glömma portvaktarparet Waldmann. De besöker honom i drömmar.
Åke visar sig vara författare, ja, rentav i ett metalitterärt drag författare till själva romanen Vi vandrare. Han äger väl inte så få likheter med Bo Bergman själv, som själv var över nittio år gammal när romanen gavs ut.
* * *
Nyckeln till romanens budskap hittar vi i dess sista del. Jag förstår det som att den handlar om oss människor som vandrare. Målen är olika, de paradis eller utopier vi skapar är olika, men vi kan aldrig vara säkra om dem – de förändras. Endast själva vandringen är säker. Var och en sätter vi upp våra egna mål, men de är undflyende.
För somliga, skriver Bergman – eller Åke, är målet några veckors semester, för andra ett etniskt rensat Tyskland. Vad som förblir är ett traskande på vägar mot mål som viker.
"Vi vandrare genom öknar och paradis, hundra gånger så visst som en tror vi att vi står vid målet, men så viker det undan. Vi fortsätter vår väg."Kanske kommer Fritz och Sophie ändå ganska nära ett gott mål: de hade varandra och sin trygghet i den kärlek de kände till varandra. Det är en kärlek som till och med får Sophie att lämna paradiset för att söka sin avhållne Fritz.
* * *
Husägaren heter Sedin och hans nedlåtande snålhet karaktäriserar väl inte så få människor heller, liksom inte heller hans krypande för det stränga kammarrådet – den fader som Åke såg upp till. I varm nostalgi framstår emellertid Åkes moder, hon som stoppade om honom som barn: en omstoppning han inte kunde vara utan för att kunna somna.
Nu är Åke gammal, trött på staden han bor i och med minnena som följeslagare. Vågar man göra antagandet att det är den drygt nittioårige författaren Bergman själv som vittnar här:
"Trivs man inte med denna världen, så får man göra sig en annan över eller under den. Diktens hör dit."Och dikten Åke skapar i det här fallet är berättelsen om portvaktarparet: i bokens slut presenteras dess början.
* * *
Vi vandrare rymmer en lågmäld sorg över hur allt förändras, hur människor går från att vara vid vår sida till att finnas i våra minnen. Den rymmer en sorg över all grå färg i människolivet. Hur det vi strävar efter upplöser sig.
Den åldrade Åke är kanske inte en olycklig människa, men hans känsla över sitt liv är väl mest ett utandat: jaha. Han räddar sig genom att skriva: skrivandet blir hans terapi gentemot livets utsmetade, matta kolorit.
– – –
Vi vandrare, Bo Bergman. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1967. 206 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar