Bokrecension: På Västfronten intet nytt | Erich Maria Remarque

På Västfronten intet nytt (ty. Im Westen nichts Neues) är en roman av Erich Maria Remarque (1898-1970). Boken utkom på tyska första gången 1929. Jag har läst boken i en svensk upplaga från samma år, i översättning av Curt Berg och med ett förord av Anders Österling.

* * *

Tänk dig att hela Sverige ligger öde. Tänk dig därtill att Norge ligger lika öde. Och därtill Island. Mil på mil på mil av obebodda hus, landskap utan mänskligt liv. Tomma städer, tomma byar, tomma gårdar. — Människorna som försvunnit är ändå inte lika många, som antalet människor som miste sina liv under första världskriget.

I dag, från vårt perspektiv, tenderar vi nog lätt att låta första världskriget hamna i skuggan av andra världskriget. Så tar vi ifrån första världskriget något av dess oerhördhet, dess industriella destruktivitet, för att vad som sedan följde ledde till ännu fler döda.

Första världskriget var ett trauma som lämnade en ny värld efter sig, och en förödd ungdomsgeneration i de krigande länderna. Gamla dynastier gick i graven, nya statsordningar skapades.

Och människorna fick leva med att världskriget var möjlighet: att det hade hänt. Att fler än sexton miljoner människor mist livet i krigsrelaterade sjukdomar, av skott, av granater, av bomber, gas, eldkastares eld. Led på led av unga män som över leriga och sönderskjutna åkrar dött, förintats, trasats sönder.

Trauma. Det är inte konstigt att det avsätter tydliga spår i kulturen. Ett av dessa spår går mellan kriget och Erich Maria Remarques På Västfronten intet nytt. Det är en sällsynt drabbande bok om krigets totala destruktivitet. En antikrigsbok som dock inte skriver läsaren på näsan. Mest visar den fram kriget för läsaren på ett sätt som gör att vi inte kan blunda.

Remarque, själv krigsveteran, skapade en roman som genom fiktionen låter oss få en aning om döden, orkestrerad av generaler och statsöverhuvuden, påhejad av en distanserad hemmapublik.

* * *

Huvudperson är den unge Paul Bäumer. Det är han som i jagform berättar om sina år vid fronten, om tjänstledighet hos en familj och i en stad som inte kan förstå vad han varit med om; som han inte ens försöker förklara för. Det är han som berättar om när han blir sårad.

Bäumer berättar rakt på sak, förskönar inget, förstärker inget.

Han låter händelserna och bilderna tala för sig själva. På så vis skapas fasan inte genom påtvingad suggestion, utan genom läsarens inre mottagande av skeendena. Bäumer berättar om när han och kamraterna söker skydd på en kyrkogård och hur de begravda kistorna och deras döda som sprängts fram får ge dem skydd. Vad detta innebär som känslomässig erfarenhet skriver han inte: det får läsaren försöka skapa sig en uppfattning om.

* * *

Bäumer berättar också om den speciella och unika vänskap som uppstår mellan frontsoldaterna i hans grupp. De har följts åt i in i kriget och ser varandra dö, en efter en. De delar något som inte kan kommuniceras till dem som inte var där, inte var med om det.

Det är genom deras samtal som kritiken mot kriget kommer fram, och i Bäumers egna reflexioner i den dagboksliknande prosan.

Egentligen framstår inte de enskilda fransmännen som fienden. Jodå, det är de som skjuter på dem, och det är dem de skjuter på, men Bäumer inser att de inte är mer onda än de själva; kamraterna lägger skulden för att de måste döda varandra högre upp: på de, som en av dem framhåller, tjugo, trettio personer som en gång kunde sagt nej – och så förhindrat krigets utbrott. Men nu befinner sig kamraterna likväl där och dödar andra unga män; inte minst dödar de för att försvara varandra: försvara vännerna bredvid.

Storpolitiken och nationalismen är på det viset långt, långt borta.

* * *

Jag blev känslomässigt berörd av På Västfronten intet nytt. Det är inte alldeles vanligt att en bok knuffar till mig så. Jag kan uppskatta en roman för dess stil och dess konstfullhet, men djupt känslomässigt berörd blir jag sällan. Det blev jag emellertid nu.

Det är något med den avgrundsdjupa tragedin, det så vansinnigt onödiga, i första världskriget, kombinerat med Paul Bäumers och hans krigskamraters realistiska naturlighet, som gör romanen På Västfronten intet nytt till en omskakande upplevelse, mer än hundra år efter att kriget tog slut, och nittio år efter att romanen först kom ut.

Boken är inte dokumentär, men som osentimental illustration av döden fungerar den med all önskvärd tydlighet.

"En hel förmiddag leka två fjärilar framför vår skyttegrav. De är citronfjärilar, de ha röda prickar på de gula vingarna. Hur ha de kunnat ta sig hit? Vida omkring finns det inte en växt, inte en blomma. De vila sig på en döds tänder."

Det mest naturliga i världen: två fjärilar. Det mest avbrytande i världen: dödens omedelbara närvaro; de slår sig ner på ett lik, på dess tänder.
– – –
På Västfronten intet nytt (ty. Im Westen nichts Neues), Erich Maria Remarque. Albert Bonniers förlag 1929. Övers. Curt Berg , förord av Anders Österling. 248 sidor.