Bokrecension: Expeditionen | Bea Uusma

Strindbergs fotografi av den havererade Örnen, framkallad 1930 av John Hertzberg på Fotografi, Tekniska Högskolan. Bild: Tekniska museet / Digitalt museum.

Expeditionen: Min kärlekshistoria är skriven av Bea Uusma (f. 1966), författare och läkare. Boken utkom första gången 2013, då den också fick Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Bea Uusma berättar om det följande.

Ingenjören Salomon August Andrée (42 år), den nyutexaminerade civilingenjören Knut Frænkel (27 år) och amanuensen vid Kungliga Tekniska Högskolan Nils Strindberg (24 år) lämnar Danskön, Svalbard den 11 juli 1897 i luftballongen Örnen.

Målet är att fara över Nordpolen. Allting kommer att gå åt helvete.

De flesta av styrlinorna som släpar i marken för att ballongen ska kunna styras lossnar redan vid avfärd, liksom tvåhundra kilo ballast. Vätgasen läcker ut. Ballongen slår i isen efter knappt tre dygn. Planen var att den skulle hålla sig flygande i trettio. De har då kommit 48 mil från Danskön.

Men det är inte kört. De har med sig mängder av proviant, kläder, mediciner. Här och var har lådor med mer proviant placerats ut i förväg, om något skulle gå snett. De börjar gå mot en sådan: den är 35 mil bort.

Vi kan följa deras drygt tio veckor långa vandring i dagböckerna. Hur de stöter på isbjörnar och ibland skjuter dem. Hur de märker att isen för dem snabbare norrut än de förmår gå söderut. Vi får veta att de är trötta, får diarréer, skador. Men samtidigt att humöret oftast verkar vara gott.

Den 6 augusti 1930 besöker ett fartyg av en händelse Vitön, en ytterst otillgänglig ö, öster om Svalbard. Man hittar där vad som finns kvar av Andrée-expeditionen, inklusive delar av tre kroppar.

Bland fynden finns en kamera med bilder som senare visar sig fortfarande kunna framkallas. Med hjälp av ytterligare en expedition tas Andrée, Frænkel och Strindberg hem igen. De begravs högtidligt i en gemensam grav.

* * *

Detta är förutsättningarna för det som kom att bli en oövervinnlig fascination hos Bea Uusma.

Efter att under en ovanligt tråkig fest ha fastnat i en bok om Andrée-expeditionen är hon fast, och ägnar åratal åt att försöka knäcka mysteriet: vad var det egentligen som hände? Hundra år har gått, men fortfarande vet vi inte vad som gjorde att expeditionens medlemmar dog där på Vitön. Dagboksanteckningarna upphör, efter att noga ha förts under den långa isvandringen.

Uusma, som samtidigt som hon intresserar sig för expeditionen blir läkare, går minutiöst noga igenom dagböcker, fynd, fotografier, obduktionsprotokoll – ja, följer alla trådar, diskuterar med experter, avslöjar gamla missförstånd och tveksamheter, avfärdar gamla sanningar och hittar nya möjligheter.

Entusiasmen är smittande, så att snart sitter man som läsare nästan lika intresserad som författaren uppenbarligen är. I tabeller ställer hon informationen i dagböckerna samman, dag för dag. Hon går igenom olika förklaringar till att expeditionsmedlemmarna dog: avfärdar dem som osannolika eller bekräftar dem som möjliga. Hon stryker till exempel effektivt den vanliga äldre uppfattningen att trikiner i isbjörnskött orsakade dödsfallen.

Dessutom besöker hon de nordliga platser där dramat utspelade sig. Efter flera försök når hon till och med Vitön, när den inte är omöjlig att nå på grund av is i farvattnen.

* * *

Expeditionen är en överväldigande vacker bok. Illustrationerna är legio. Där finns både bilder som Strindberg tog under själva expeditionen, bilder från när kropparna togs till vara drygt trettio år senare, och bilder från Uusmas egna resor. Där finns kartor. Anatomiska skisser. Bilder från när ballongen gjordes i ordning. Bilder på kläder expeditionsmedlemmarna bar.

Typografin är luftig och prosan lättillgänglig. Uusma varvar utdrag ur dagböckerna, brev från Strindberg till hans flickvän Anna, iakttagelser från sina resor, historiska beskrivningar, reflexioner utifrån sina undersökningar, sammanställningar. Bit för bit läggs ett pussel som inte kan undgå att fascinera läsaren: vi vill veta mer, vi vill veta allt, vi vill veta vad som hände.

Mot slutet av boken sammanställer Uusma en berättelse om vad som kan ha hänt. Det är en berättelse som tar hänsyn till de slutsatser hon kunnat dra efter sina undersökningar. I den versionen dör Strindberg av en isbjörnsattack, Frænkel senare av skador han ådragit sig när han försökt hjälpa Strindberg. Och Andrée, ensam kvar och med vinterns långa natt framför sig tar en överdos morfin.

Kanske var det så.

Själv undrar jag mest över en sak. Andrée skriver verkar ha slagit in sin första dagbok mycket noggrant för att den ska överleva klimatets påfrestningar. En annan dagbok bär han på sig. I ingen av de texter som finns bevarade beskrivs dock vad som hände efter att de anlänt till Vitön. Av allt att döma dog de snart efter att de slagit läger. Men de anteckningar inget – åtminstone inget som återfunnits. Varför?

* * *

Bea Uusmas Expeditionen: En kärlekshistoria är en fantastisk bok. Den torde numera vara oundgänglig för var och en som intresserar sig för Andrée-expeditionen. Det inlevelsefulla språket är suggererande, och snart vill vi veta mer inte endast om vad som hände Andrée-expeditionen, utan också om Uusmas egna, personliga jakt efter sanningen om densamma.

Museet om expeditionen i Gränna har jag besökt för längesen. Jag känner nu ett starkt behov av att återvända.
– – –
Expeditionen: Min kärlekshistoria, Bea Uusma. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-303755-4. 313 sidor.