* * *
Hur lär man känna någon postumt? Någon man aldrig träffat, och som ingen nu levande människa samspråkat med?
Svaret är väl, att illusionen av att lära känna någon kan man i sådana fall göra genom deras vittnesbörd som faktiskt var vän eller bekant med människan, eller som åtminstone träffat henne och lämnat efter sig något som berättar om vem hon var.
Så är nu fallet med Esaias Tegnér. Tegnérsamfundet utgav en volym som innehåller utdrag ur skrifter, tal, brev, där personer som kände Tegnér hela livet eller kanske blott träffade honom en dag eller två berättar om sina möten. Det gäller närstående och kändisar från tiden: texter av Erik Gustaf Geijer, Hans Järta, P. D. A. Atterbom, Fredrika Bremer med flera har alla samlats i Esaias Tegnér sedd av sina samtida.
Jag har läst den med stor behållning.
* * *
Polariteten är uppenbar och slående. Vi har dels de devota, hänförda skildringarna av nationalpoeten som likt få andra behärskade att sätta det svenska språket på vers i fullkomliga dikter. Hans rykte var en gång enormt. Men vi har också den intimare bilden, av människan Tegnér, människan bakom skaldeskimret: han som man försiktigtvis kan anmärka på.
Det var nog inte så att Tegnér hade en obehaglig personlighet, men det är ändå skakande att se hur hans allt kraftigare markerade sinnessjukdom böjer honom, och hur människor omkring honom förfasas och ängslas över dess yttringar. Nu för tiden skulle han kanske fått diagnosen manodepressiv med vanföreställningar. Men postuma diagnosticeringar är vanskliga: klart är emellertid att Tegnérs mentala hälsa med tiden kraftigt försämrades.
* * *
Tegnér kom från relativt enkla omständigheter: han var en prästson från landsbygden, vars stora förståndsgåvor upptäcktes, och möjliggjorde att han fick studera på Lunds universitet, där han gjorde akademisk raketkarriär och fick en professur i grekiska redan i trettioårsåldern. Samtidigt blev han ett känt namn för sina dikter. Senare blev han biskop i Växjö.
Esaias Tegnér sedd av sina samtida ger skisser av personen Tegnér alltifrån hans ungdom till hans död. Vi får veta att han som tonåring gärna läste latinska författare, vid sidan av Homeros, dock utan lexikon, ty det hade han
”… haft svårt att handtera, emedan han häldst och mäst låg i säng, då han läste.”Det berättar svågern och vännen Gustaf Myhrman.
Esaias Tegnér berättas ha haft ett gott minne och god uppfattningsförmåga. Hans kvicka infall i konversationer gjorde intryck, liksom att han emellanåt tycks ha skämtat på ett sätt som riskerade att stöta folk för bröstet: Tegnér var fräck. Henric Schönbeck skriver om Tegnérs familjeliv:
”… han nyttjade ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare, än vad jag då ännu hört på något studentrum. Och häruti tävlade hans maka med honom.”Åtminstone i yngre dagar uppfattades Tegnér som skämtsam och gladlynt: åter och åter berättas det om hur han spefullt ler. Likväl kunde en dysterhet anas under det glada: Erik Gustaf Geijer menar i ett brev att det ligger ”något feberaktigt” i glättigheten.
Tegnér var närsynt och skorrade på rösten, som var en aning nasal. Han var över medellängd och inte alltid noga med sitt yttre. Under tiden i Lund hade han nästan alltid med sig sin mops Atis, även vid undervisningen. Tegnér föreläste långsamt, men nogsamt.
* * *
Och Tegnér var, synes det, ytterligt svag för kvinnor. Han kunde berätta om vad han erfarit i den vägen, vilket förfärar Henrik Reuterdahl, senare ärkebiskop, som menar att det var längtan efter sex som gjorde att Tegnér fick epileptiska anfall och åstadkom hans kroppsliga och andliga nedgång.
Det torde förvånat en och annan att Tegnér blev biskop. Den syrlige Reuterdahl skriver:
”Tegnér gick till den lediga biskopsstolen i Wexiö. Det hade varit bättre både för honom sjelf och för Lund, måhända ock för Wexiö stift, om han ej ditgått.”Trots att Tegnér var sparsam som person är det inte omöjligt att främst ekonomiska hänsyn gjorde att biskopsstolen blev lockande. Åtminstone menar hans vän Martina von Schwerin det. Han tog dock uppgiften på stort allvar. I ett brev skriver Adolph Törneros om Tegnérs biskopsvigning:
”I middags, efter gudstjensten, vigdes Tegnér till Biskop, och var så rörd, att han med möda kunde upläsa eden.”Inte minst kom Tegnér att försöka lyfta prästernas bildning och hålla utbildningsväsendet i ordning. Framöver kom han också att alltmer ägna sig åt teologiskt studium.
* * *
De senare åren blev dystra och svåra. Melankolin bemäktigade sig Tegnér. Carl Gustaf von Brinkman skriver om honom 1836:
”Skämtet och glädjen äro borta. Han är förstämd, dyster, olycklig. […] Han hatar sällskapslifvet, staden, hela menniskosläktet och hans samtal spruta galla och bitterhet.”Det verkar därtill som att Tegnérs redan beryktade frispråkighet i skämt tar sig än större friheter. Johan Vilhelm Snellman skriver att Tegnérs förvirring främst uttrycktes som ”politiskt hat” och ”bilder af en otygladt yppig fantasi.”
Bortåt 1840-talet verkar sinnesförvirringen bli värre. Ibland är han tydligen våldsam. Han får svårt att samtala och hoppar från det ena ämnet till det andra. Så får Tegnérs levnadshistoria i någon mån ett tragiskt slut. Man ser hur de som känt honom ibland i texterna kämpar med att kombinera bilden av den tokhyllade poeten med hans mänskliga sidor.
* * *
Esaias Tegnér som människa. Det är vad man tycker sig få en skymt av vid läsningen av Esaias Tegnér sedd av sina samtida. Naturligtvis är det av nöden att alla texterna läses med en källkritisk medvetenhet; vem vet vilka motiv som låg bakom författarnas uppfattningar och beskrivningar. Kanhända ville någon skriva ner den store skalden, kanhända ville någon höja honom så högt som möjligt.
Men lägger man samman alla dessa skisser och porträtt framställs ändå något av en sammanhållen om än komplex bild, och man får illusionen av att faktiskt något lärt känna skalden, professorn, biskopen Esaias Tegnér – postumt. Han som var både snille och människa i en person.
– – –
Esaias Tegnér sedd av sina samtida, Nils Palmborg (red.). Tegnérsamfundet, Gleerups förlag 1958. 181 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar