Jag har läst boken i svensk översättning av Karl G. Fredriksson, i en upplaga från 2004.
* * *
Det är nog den mest välkända hälsningsfrasen i världshistorien:
"Doctor Livingstone, I presume?"Orden fälldes av Henry Morton Stanley i östra Afrika år 1871. Han riktade dem till den man han efter stora mödor till sist nått fram till, upptäcktsresanden David Livingstone.
Mötet mellan de två männen i djungeln utgör höjdpunkten i vad som närmast kan beskrivas som en äventyrsdokumentär. Dugard har rekonstruerat de två männens liv, i synnerhet under den tid då Livingstone ansågs försvunnen och Stanley fick i uppdrag att hitta honom.
Och Dugard kommer mycket nära. Det underlättas av att de båda huvudpersonerna skrev utförliga dagböcker, men Dugar har också tagit hjälp av texter skrivna av människor som haft med expeditionerna att göra, av tidningstexter, av sekundärmaterial av olika slag, så att han till och med emellanåt kan slå fast vädret på särskilda dagar.
Det gör att berättelsen om hur Stanley söker Livingstone får tydliga färger och blir något mer än ett skissat historiskt förlopp. Läsaren känner sig närvarande i vad som händer: genom djungeln, genom sjukdomar och allehanda mödor, genom regn.
Berättelsen börjar emellertid långt innan den där dagen 1871 i nuvarande Tanzania.
* * *
Dr. Livingstone var en celebritet i England. Han hade varit i Afrika förut; han var den förste att ta sig tvärs över kontinenten. Nu var han åter där, och hans mål var att få klarhet i var Nilens källa finns.
Men tiden gick, och man hörde inte av den berömde upptäcktsresanden. Till sist började rykten sippra fram om att han blivit dödad, ett sannolikt scenario i ett geografiskt område som hemsöktes av farliga folkstammar, utöver att där fanns hiskeliga sjukdomar, insekter som spred svåra sjukdomar och djur som åt människor.
En expedition avsändes för att få klarhet. Den lämnade omsider beskedet att man visserligen inte hittat Livingstone, men däremot sett och hört tillräckligt för att slå fast att han med stor sannolikhet fortfarande levde.
Då sätts hjulen i rullning i USA. Reportern Henry Morton Stanley fick i uppdrag att för The New York Herald försöka hitta den försvunne Livingstone. Stanley hade en minst sagt brokig bakgrund. Han var född i Wales, hade en mycket svår barndom, hade tagit sig till USA, deltagit i inbördeskriget, blivit reporter och till sist uppnått sitt mål att få skriva för The New York Herald. Och ja, han åtog sig att leda expeditionen.
* * *
Dugard visar tydligt att de båda huvudpersonerna i boken var mycket olika.
Livingstone hade börjat som missionär och allt mer ägnat sig åt upptäcktsfärder. Han var from, stillsam, vänlig. Han var också en avgjord motståndare till det slaveri som då pågick i Afrika. Motvilligt kom han längre fram att ta följe med arabiska slavhandlare, men han bröt definitivt med dem efter att de genomfört en massaker på folk i en by där han vistades.
Stanley var mer av en överlevare och äventyrare. På ett nästan osannolikt vis hade han lyckats hålla sig vid liv trots alla de svåra prövningar som slagit honom under hans liv. Han verkar betydligt mer hetsig än Livingstone, och han kunde bestraffa sina inhyrda bärare och hjälpredor hårt och fysiskt.
De båda männen delade dock umbärandena som det innebar att föra karavaner genom ett Afrika som ännu inte var kartlagt i sin helhet. Båda drabbas de av sjukdomar. Båda får de kämpa med hunger och törst.
* * *
Stanley lokaliserar Livingstone, och den då fattige, isolerade och ganska illa medfarne upptäcktsresanden får resurser, hjälp och ny energi. De tillbringar några månader tillsammans och utvecklar en stark vänskap. Dugard menar att Stanley i Livingstone fick en fadersgestalt.
Men Livingstone stannar kvar i Afrika: han vill inte komma hem utan att ha lokaliserat den undflyende källan till Nilen. Det är också under det fortsatta sökandet som han halvtannat år senare avlider. Förunderligt nog konserveras hans kropp, bärs ut till kusten och förs hem till England, där begravningen sker med stora hedersbetygelser inne i Westminster Abbey.
* * *
Mot Afrikas hjärta är föredömligt skriven och disponerad. Dugard använder en övergripande kronologisk disposition, men gör ofta små exkursioner både i tid och rum. Allteftersom boken fortsätter få vi lära oss mer och mer om Livingstone och Stanley, samt om en del personer som finns omkring dem.
Men historien sätts också in i ett större sammanhang: läsaren får lära känna en del av världen såsom den såg ut då, omkring 1870. Det är en tid då massmedia bryter mark, då upptäckare är superkändisar, då slavhandel fortfarande existerar. Vi får stifta bekantskap med de stora klasskillnaderna i England, och med allehanda tropiska sjukdomar som kunde drabba människor som gav sig ut i den afrikanska vildmarken. Detaljskärpan i boken ökar än mer berättelsens intensitet.
Mot Afrikas hjärta är en dokumentär skildring, även om prosan ibland tangerar ett skönlitterärt framställningssätt. Men jag får intrycket att det vi får veta genomgående vilar på vad Dugard lyckats få fram ur källorna. Det är fråga om ett gediget arbete.
- - -
Mot Afrikas hjärta: Stanley & Livingstone (eng. Into Africa), Martin Dugard. Övers. Karl G. Fredriksson. Pan/P. A. Norstedts & Söner AB. ISBN: 91-7263-489-8. 364 sidor.
Fantastiskt spännande. Som läsare är man med huvudpersonerna i ett fantastiskt Afrika. Rekommenderas!
SvaraRadera