tisdag 29 januari 2019

Bokrecension: Lotus i Hades | Lars Gyllensten

Lotus i Hades är skriven av Lars Gyllensten (1921-2016). Boken utkom första gången 1966.

* * *

Det är fyrtionio korta och svårtolkade prosapoem läsaren möter när hon ger sig i kast med Lotus i Hades. De är dessutom sinsemellan ofta olika, och rör sig över stora geografiska och temporala avstånd. Men anknytningen till antikens Grekland finns där ofta, i synnerhet till den trojanska sagocykeln och till det grekiska dödsriket Hades.

I prosapoemen är ofta minnet satt ur spel. Dikternas berättare, som väl får förstås som de döda, glider bort från bestämdhet, ändrar sig, låter sig inte låsas vid entydiga hågkomster av hur det var: det är tydligen så för dem i Hades; de har delvis upplösts, skuggorna därnere, och glider in i varandra och varandras minnen, i ett slags efterlivsfluidum. Likväl verkar de i stor utsträckning sysselsätta sig med att minnas det som varit.

* * *

Hades blir en bild för ett tillstånd också. Ett befriat tillstånd, där omvärlden inte når fram till människorna, de som ätit av Lotusen, som beskrivs i Odysséen. Lotusen som skänker glömska och lycka. Så i Hades:
”Där var vi fria, där fanns varken stort eller smått, varken ont eller gott, och ingen krävde lösen för panter.”
Likväl, i ett av de klarare prosapoemen skriver Gyllensten om hur minnet också kan – och väl bör – bevaras. Han nämner hur ruiner byggs upp, och att ”i minnet skall vi nalkas en gång de levande”. Och så förs Förintelsen in som motiv:
”Vi skall samla era spridda lemmar, foga samman dokumenten ifrån Auschwitz och Treblinka, ifrån ghettot och ur bushen och hålla fram dem för varandra till ett fängslande och ansvarskrävande momento.”
En kraftfull reflexion av samtidsmänniskan tillstånd läser jag också. Han skriver då om hur vi sluppit nöden, men ”vadar i leda”; vi trälar inte, andra trälar för oss. Lyxen har pacificerat, och människan går omkring och ”väntar på att någonting skall hända”.

* * *

Lotus i Hades är en kaotiska blandning av bilder och intryck.

Gyllensten skriver ömsom vardagsprosa, ömsom 1700-talssvenska. I ett poem är berättaren en fabriksarbetare, i ett annan står han och ser hur ”konung Karl” vandrar fram, av språket att döma nog Karl XII. I ett poem befinner han sig på en krog i London. I åtskilliga uppehåller sig berättaren vid olika romantiska svärmerier.

En nyckel till denna spretighet skulle alltså kunna vara, att anta att berättarna av poemen är de glömska, lotusätande avdöda Hadesinvånarnas minnesframgent.

Läsaren får vid läsningen försöka göra sig reda i vad hon läser. Jag tänker, att hon väl helt enkelt ur dessa prosapoem får plocka upp, och i bästa fall hänföras av, just det som tilltalar henne.
– – –
Lotus i Hades, Lars Gyllensten. Bonniers 1966. 131 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar