Ljuset ur skuggornas värld utspelar sig i samma miljö som Gyllenstens Anteckningar från en vindskupa (1993). Ljuset ur skuggornas värld står emellertid på egna ben.
* * *
Berättare i Ljuset ur skuggornas värld är en Johannes Wiktorsson. Vi får tänka oss honom som en man i sjuttiofemårsåldern, änkeman. Romanen utgör hans minnen, där han lager för lager ådagalägger sin egen historia och sin familjehistoria. I berättelsen kommer de döda honom till mötes, och ur det perspektiv han nu kan ta, bakåt, kan han omformulera den verklighet som han levt i.
Centralt i familjens liv har Firman varit, ursprungligen en skrot- och järnfirma, grundad var farmors far, driven vidare av Farfar och Farmor, senare av mor. Inte av far. Romanen uppehåller sig mycket vid hur Johannes rehabiliterar Far i efterhand.
I familjen var Far illa sedd. Farmor och farfar, affärsmänniskor, kalla, respekterade, respektkrävande, föraktade uppenbarligen sin son. Han var inte som de. Han var en drömmare, en man med svag personlighet – han var inte en dundrande, dominant gåpåare som de själva. De verkar ha överfört sitt hopp om Firmans framtid på sonsonen.
Men Johannes ser i sina minnen hur bilden av Far måste förändras. Den nedärvda bilden av Far, som han själv delat i sin barn- och ungdom, som någon att inte riktigt räkna med, förändras. Faderns personlighetsdrag framträder allt tydligare: han var en man som kanske inte riktigt fick veckla ut sina vingar, ty det fanns inte utrymme för det i hans familj. Han kippade efter andan i den atmosfär där han vistades. Han var vänlig, lyssnande, snäll, omtänksam.
Dessa mjuka värden stod lågt i kurs hos Farmor och Farfar. De önskade en affärsman. De fick en drömmare, en konstnärssjäl.
Mor verkar ha sett mer hos Far än vad Farmor och Farfar såg. Själv var hon av deras slag: hon arbetade själv för Firman på ansvarsfyllda platser. Men uppenbarligen såg hon något i honom, som gick de andra förbi.
Samtidigt, i Johannes tillbakablickande, framstår Farfar och Farmor som allt stelare och allt mer frusna. Det var såna de var. Själv är han väl varken riktigt av sina farföräldrars eller sin fars slag. Han verkar vara nåt mitt emellan, eller varken det ena eller det andra. Han har arbetat i Firman, men inte drivit den såsom Farmor och Farfar. Och väl inte heller gått där på nåder, som Far.
Johannes Wiktorsson tar oss med från tiden före sin egen födelse, via sin barndom och sin ungdom, till sin vuxna tid, och låter oss möta de människor som funnits omkring honom i Firman och i det stora, tunga hus i Stockholm som Farmor och Farfar låtit bygga och där Firman fanns.
Han möter kärleken, gifter sig, oroar sig för att hans hustru medvetet inte sökte läkarvård för att hon ville dö när cancern drabbade henne för längesen.
Johannes Wiktorsson möter de döda från sitt eget förflutet och gör i någon mening bokslut med dem. Han kasserar gamla bilder och skapar nya. Far framstår i nytt ljus, och kanske likaså Farmor och Farfar. Han värderar dem alla tre på annat sätt nu än han en gång gjort.
* * *
Ljuset ur skuggornas värld är en utmärkt berättad, nostalgisk och dyster skildring av en åldrande mans minnen av sin familj och det företag som stod i familjens mitt.
Berättaren anklagar inte, men vänder på det som varit, landar i något nytt. Tungt hänger minnena av de döda över honom. Själv är han den ende i berättelsen som lever, men i texten manar han de döda till liv igen.
Kanske kan romanen uppmana också sina läsare att fundera kring vad som varit och hur man skulle kunna se på det – om man väljer ett annat betraktelsesätt än det man först vant sig vid.
– – –
Ljuset ur skuggornas värld, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1995. ISBN: 91-0-056044-8. 141 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar