Boken utkom första gången 1918. Jag har läst en upplaga från 1964.
* * *
Som helhet blir jag inte riktigt klok på den mäktiga och märkliga En döds memoarer.
Hjalmar Bergman inleder boken med att skänka oss en mustig släktkrönika, med perspektivet taget från den helt unge Jan Arnberg, vilken som – får vi tänka oss – som vuxen berättar om sin borgerliga barndom och de släktingar som rymdes där, samt släktens historia. Väl så!
Det är utmärkt berättat, även om det inte är alldeles lätt att hänga med vad beträffar alla namn och vem som egentligen gjorde vad; historien börjar redan på 1700-talet med anfadern Fält, oäkta son till en greve Arnfelt. Den legitima ättelinjen efter greven och den illegitima har sedan i ett spänt förhållande följt varandra genom århundradena.
Så fortsätter släktkrönikan fram till Jan Arnbergs faders död någon gång vid förra sekelskiftet. Sedan händer något. Berättelsen ändrar tonläge och stil. Det blir skissartat, impressionistiskt.
Den unge Jan Arnberg växer upp, kommer på glid, dör inombords. Läsaren finner sig hjälplös åse hur han viljelöst blir andra viljors vindflarn. Hur en stenhård determinism tvingar honom vidare längst de nedärvda hjulspår som redan dragits upp av släkten före honom.
Där finns konflikten med släkten Arnfelt, den legitima linjen, där finns den stora idén och det havererade projektet. För fadern gällde det att återvinna ett släktgods, för Jan att starta en emigrationsfirma. Båda måste överge sina förhoppningar.
Det blir också allt svårare, ju längre romanen går, att hålla isär vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Kanske får läsaren erfara en återklang i Jan av den äldre släktingen Leonard, vars psykiska problem var kända. Vi märker hur fader Johannes allt mer ryms i berättelsen: är det Jans avlidne fader Johan? Är det en person i faders plats? Tror Jan att det är fadern? Ja, för Jan själv verkar det självklart. För läsaren en gåta.
* * *
En döds memoarer är en dyster historia. Dess kafkaeska karaktär skruvas upp allt mer ju längre in i berättelsen man kommer. Den mycket realistiskt målade morfar Julius, konservativ biskop, kontrasterar starkt mot gestalter som herr Hansen — som är omöjlig att riktigt få riktig koll på. Han kunde verkligen varit stigen direkt ur en Kafkanovell.
Det blir dunkelt. Pojken Jans ljusa eller inte fullt så ljusa barndomsminnen slår över i den uppväxande och vuxne mannens tilltagande mörker, förluster, besvikelser, där människorna rör sig vid varandra som skadeskjutna, vindsargade skepp i dimman, med suddiga konturer, men alltid stävande vidare.
Nej, jag blir inte riktigt klok på En döds memoarer. Den doftar av skuggkalla djup och dova stämningar. Ett mollackord i svensk litteratur.
– – –
En döds memoarer, Hjalmar Bergman. Bokförlaget Aldus/Bonnier 1964. 310 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar