* * *
Åtta år gammal har Lars Westrin blivit väl instruerad i hur man beter sig. Åtminstone hur man förväntas bete sig om man har den högborgerliga klassbakgrund som han har.
Visserligen är den gren av familjen som Lasse tillhör inte längre alltför välbeställd. Hans sjukliga moder och han själv lever på det kapital som finns kvar av arven efter Lasses avlidne fader och efter äldre släktingar.
Men man ser till att Lasse blir väldresserad. Och det finns fler släktingar som upprätthåller vanorna och sederna — farbror Victor Westrin, grosshandlare och redare, han är rentav mycket förmögen.
* * *
Olle Hedberg har placerat sin historia om Lasse Westrin någon gång strax efter förra sekelskiftet. Och visst är det en satir över högborgerlig livsföring. Men det är inte en direkt elak satir, snarare godmodig. Perspektivet är nästan konsekvent den helt unge gossens, Lasses eget, han som blivit lärd att tacka, buga, vara mycker artig, gå på visiter.
En effektiv panoramavy över den välbeställda miljö där Lasse hör hemma får vi, genom att hans mor Hedda får åka på sjukhem över sommaren, och Lasse således får skickas runt till olika släktingar.
Först hamnar han hos mammans uppvaktare, vars intresse för pojken antyds möjligen inte enbart vara av faderligt slag. Sedan får han resa till faster Clementine, som upprätthåller sina vanor i flera hyrda rum på ett lantligt järnvägshotell. Så kommer han till farbror Victor, den rike grosshandlaren och redaren, och genom Victor ordnas så att Lasse får åka med ett ångfartyg på en resa till London.
* * *
Lasse lever i en gyllene bur. Han är mycket beskyddad och mycket omhuldad.
Visst, hans tillvaro i den förberedande skolan hos två äldre ungmör är inte behaglig. En av de två är utpräglat elak, den andra är lättare att ha med att göra, men alkoholiserad.
Men i övrigt möter han omsorg och omtanke nästan överallt.
Någon gång ibland bryter verkligheten utanför skranken igenom. På en brädgård i Norrland ser han pojkar inte mycket äldre än han själv som arbetar. I London ser han social misär, får veta att alla de som sover i gräset i parkerna under dagarna är sådana som tvingats ströva omkring hela nätterna, eftersom det inte är tillåtet att sova utomhus då.
Lasse anses skral i skolan. Han har emellertid en mycket utvecklad fantasi. Ofta faller han in i lekar, om så bara i huvudet. I hemlighet har han under sina sommarresor med sig tre tomtedockor och en tygkatt i sin lilla väska. Och så ritar han gärna.
* * *
För det mesta håller sig Hedberg som berättare till Lasses eget perspektiv. Ibland bryter dock berättarrösten igenom och kommenterar det skeende, nån gång på ett sätt så att man förstår att han berättar om något som skett för ett bra tag sedan, något som tillhör det förflutna, på andra sidan om två världskrig.
Men barnets perspektiv, det ogrumlade och direkta perspektiv som Lasse har, är snyggt genomfört. Inte minst gäller det Hedbergs skildring av Lasses lekvärldar.
Lasse lägger naturligtvis inte in några analyser kring de världsvana släktingarnas vanor. Men likväl kommer det fram hur till exempel faster Clementine anstränger sig för att få umgås med ett visst par som kommer som gäster till järnvägshotellet där hon för tillfället slagit sig ner: hon behöver andra för att utöva sin livsstil. Det är i sådant som en mild satirisk effekt uppstår. Klassmedvetandet hos de vuxna är outtalat men ständigt närvarande.
Boken berättar också om hur man i dessa borgerliga klasser såg på socialisterna. De ansågs synnerligen farliga, inte minst som det under ett parti av boken utspelar sig en strejk, och ett mord på en strejkbrytare inträffar. Ibland anar man de vuxnas internationella sympatier. Någon gång för Tyskland och Kaisern, någon gång för Frankrike.
* * *
Så får läsaren följa den lille Lasses äventyr den där sommaren i början av 1900-talet över närmare sexhundra sidor. Därigenom lär vi också känna de miljöer han visats i och de sentiment som där finns, åtminstone i Hedbergs tolkning av tiden.
I allmänhet brukar jag vara skeptisk till böcker som drar ut i omfång. Men Större än du nånsin tror förmår bära upp sina sidor. Ja, det är väl till och med så att den liksom höjer hastigheten mot slutet, som för att hinna med att avsluta historien, innan sista sidorna nåtts.
Hedberg skriver medryckande och lättläst och man blir engagerad i Lasses öde och i de människor som finns omkring honom. Det är inte utan att man undrar vad det blev av en sådan gosse framöver. Det får vi emellertid inte veta mycket om.
– – –
Större än du nånsin tror, Olle Hedberg. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1946. 578 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar