Boken utkom första gången år 2000. Jag har läst en e-boksutgåva från 2015.
* * *
Lars Gyllensten kan knappast kallas en lätt författare. Tvärtom, i sina verk avslöjar han ett stort djup, ett mycket intellektuellt och inträngande förhållningssätt. Hans självbiografi är däremot av ett tillgängligare slag. Här möter vi inte de språkfilosofiska resonemangen, de livsfilosofiska övervägandena, ödsligheten och nakenheten i hans övriga produktion. Det är rakt på sak och beskrivande.
Den första delen av självbiografin har någon känning av släktkrönika, möjligen mest intressant för Gyllenstens avkomlingar och släktingar. Jag har svårt att entusiasmeras av hans ganska långrandiga genomgång av äldre släktingars namn och kynnen.
Vi förs vidare över hans studier till läkare: dessa skildras ingående med också där omfattande genomgångar av berömda medicinska forskare som gjort betydande insatser, och vilka han haft med att göra. Däremot är hans karriär som forskare och läkare i övrigt knappt ens antydd.
* * *
Desto utförligare blir Gyllensten när han kommer över till arbetet inom Svenska Akademien, som han invaldes i år 1966, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1977 och 1986, och vilken han slutade medverka i 1989, i samband med Rushdieaffären.
Som litteraturintresserad är det nu det blir mycket intressant för mig.
Gyllensten drar undan förlåten en bit och låter oss skåda in i akademiens inre arbete, inte minst berättar han om de spänningar och konflikter som med tiden blev framträdande där och bidrog till att han verkar ha trivts allt sämre i sammanhanget.
Gyllensten tar tillfället i akt och rappar sina medarbetare — och andra personer – där han finner det befogat: Sture Allén, Gyllenstens efterträdare som ständig sekreterare, blir särskilt kritiserad. Men inte bara han.
I namnförteckningen i slutet av boken lämnar han ibland ett omdöme om de personer som tagits upp. Således står om just Allén: "prestigelysten myglare", Sven Delblanc: "grym smutskastare", P. O. Enquist: "opportunist", Olof Lagercrantz: "Janteandans överstepräst", Erik Lönnroth: "intrigör", Jan Malmsjö: "självutnämnd akademispecialist", Jan Myrdal: "Strindbergkarikatyr".
Men andra klarar sig bättre. Historikern Ingvar Andersson nämns som "hedersman", vilket också ett andra personer kallas: det är helt tydligt ett stort beröm.
Gyllensten påpekar dock också att det inte är fråga om några "stora lymlar" han kritiserar, och att han inte går in på deras litterära förtjänster. Det verkar snarare helt enkelt vara fråga om hans personliga uppfattningar om dem.
* * *
Lars Gyllensten själv kommer vi inte nära i självbiografin. Det är som om han beskriver sina egna göranden och låtanden en aning på distans, lite kyligt, nästan som om han beskrev någon annan. Visst ger han skäl för sina olika ståndpunkter, men någon själens självbiografi är det inte fråga om.
Därför är det svårt att säga att man verkligen lär känna Gyllensten genom hans självbiografi. Man lär sig om honom, javisst!, men lär känna — inte så mycket.
Således finns föga om hans personliga liv.
Det är den formelle, offentlige Gyllensten som presenteras, inledningsvis med sina släktingar. Men Gyllensten själv, hans personliga intressen, hans inre liv, hans filosofi — det är det mindre av. Vi får veta om när han träffar sin hustru Inga-Lisa, men nästan inget om deras liv tillsammans. Vi får veta att de får en dotter, men Gyllensten som far — nä, det berättar han inte om.
Inte heller berättar han mycket om vad han gör på fritiden, eller annat som kan belysa den person som han är, när han inte är i offentligheten. Hans eget omfattande författarskap är också medvetet sparsamt belyst.
Det är väl Gyllensten som formell person som han själv berör, när han i slutet av boken skriver:
"Jag har varit ett redskap, ett verktyg för mina plikter eller för de bedrifter som min ingivelse har förestavat mig, ofta på ett despotiskt vis. [...] Jag har alltid varit opersonlig, utanför mig själv."
* * *
Minnen, bara minnen blir i min läsning framförallt en uppgörelse med författarens tid i Svenska Akademien. Ja, han skriver om annat också. Men den hårda kärnan utgör ändå konflikterna med de andra i sällskapet. Det är då han blir särskilt giftig. Därmed blir boken en redovisning av hans känslor inför densamma och inför andra ledamöter.
Men utöver giftet skänker boken också värdefulla inblickar i akademiens arbete för oss utomstående: hur det gått till att vaska fram pristagare, till exempel. Och några korn skänker ändå Gyllensten här och var kring sin egen person, bortom det opersonliga, formella.
– – –
Minnen, bara minnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-boksproduktion Bonnierförlagen digital 2013, 2015. ISBN: 978-91-0-013880-6.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar