Upplagan är även försedd med ett biografiskt förord av Nils Åke Nilsson, professor i ryska språket och litteraturen.
* * *
Man kunde tro att man läste Kafka. Men den unge Dostojevskij gav ut sin Dubbelgångaren nästan fyrtio år innan Kafka ens föddes. Men det drömska, mardrömslika, känner man igen. Det skulle förvåna mig om inte Kafka tagit intryck av den ryske giganten.
Huvudpersonen Jakov Petrovitj Goljadkin bor i S:t Petersburg, då den ryska huvudstaden. Han arbetar på ett ämbetsverk och kallas titulärråd. Inom verket råder en strikt hierarki och Goljadkin har väl någon slags mellanposition, men exakt vad han arbetar med får vi inte veta.
Vad berättelsen fokuserar på är att det dyker upp en annan person i Goljadkins närhet. Han ser likdan ut, ja, de är identiskt lika, och de heter likadant, kommer från samma ort och de arbetar på samma ställe. Märkligt nog verkar det bara vara Goljadkin själv som reagerar över likheten.
Personlighetsmässigt är dock skillnaderna större.
Goljadkin är försagd, räddhågad, har svårt för att prata. Den andre Goljadkin är fräck, social, har lätt att vinna bifall. Men den förste Goljadkin, märker vi snart, är måhända inte riktigt frisk. Han har en långt driven paranoia, är övertygad om att fiender konspirerar mot honom, och bland dem den andre Goljadkin. Han vill så gärna ställa allt till rätta, men allt rinner ut i menlösa försök, när han väl fått till ett samtal.
Det drömska intrycket i det vintriga S:t Petersburg består romanen igenom. Goljadkin driver omkring på gatorna: än på väg hit, än på väg dit, för att försöka ställa till rätta, kanske också för att försöka förstå. Han står frågande inför medmänniskornas ilska och småleenden omkring honom: de reagerar märkligt på vad han gör och vad han säger. Som i en dröm.
* * *
Dubbelgångaren är en ingående psykologisk studie av en människas dissociativa personlighet: man anar, fastän man inte riktigt får ihop det, att båda herrarna Goljadkin är en och densamma personen, fastän de dyker upp på olika platser.
Är i själva verket den andre Goljadkin en sida eller flera sidor av den förste Goljadkin? Det av honom som inte kommit till uttryck: delar som har framåtanda och en framgång som Goljadkin inte lyckas alstra? En externalisering av vad han egentligen skulle vilja vara? Har vi här att göra med en slags rysk Dr Jekyll och Mr Hyde, utan de mordiska inslagen?
Ja, det kan vara en tolkning. Det är åtminstone min tolkning. Fastän den skaver något mot berättelsens hårda text, om den skall läsas fundamentalistiskt.
* * *
Dubbelgångaren är en suggestiv berättelse att ta del av. Den alltmer förtvivlade Goljadkin kommer nog att stanna kvar i mitt medvetande en lång tid: han gör intryck som tragisk hjälte i en oförestående omvärld.
– – –
Dubbelgångaren (ry. Двойник), Fjodor Dostojevskij. Övers. E. von Sabsay, C. Sterzel. Förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1953. 179 sidor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar