Bokrecension: Poltava | Peter Englund

Poltava: Berättelsen om en armés undergång är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom första gången 1988. Jag har läst en eboksversion från 2016.

* * *

Nämn ett populärhistoriskt verk av yppersta kvalitet! — För min del kommer då Peter Englunds Poltava lätt i tankarna. Jag läste den för många år sedan, men kom mig nu för att läsa om den. Fortfarande imponerar boken stort genom sitt historieberättande, sin djupa mänsklighet och sina utsökta stilistiska kvalitéer.

Poltava är berättelsen om hur den svenska stormaktsarmén gick under sommaren 1709. Timme för timme tar Englund med läsaren genom förberedelserna inför slaget vid Poltava, själva drabbningen och vad som hände under dagarna efteråt. Men vi får också insikter i vad som ledde fram till Poltava: den större bakgrunden.

Det hade inte behövt gå så illa som det gjorde. Visst var ryssarna numerärt överlägsna. Och visst var den svenska armén hungrande och krigstrött. "Armén var helt enkelt körd i botten", skriver Englund. Men den invanda offensiva taktiken kunde möjligen ha fungerat också den dagen. Så blev det inte.

Överraskningsanfallet som planerats och började sättas i verket i mörkret natten till måndagen den 28 juni 1709 gick i stöpet. Trots vissa framgångar, blev slutet att svenskarna besegrades i grund.

Förlusterna var enorma. Englund nämner till exempel Upplands regemente. De hade gått in i slaget med en styrka om 700 man. Några dagar senare kunde endast 14 återfinnas.

Av de omkring 19 700 personer som var engagerade i själva slaget dog omkring 6900 personer, mer än tre gånger så många döda som allierade döda under D-dagen. Och då har vi inte räknat med de då sårade eller tillfångatagna. Gör man det hamnar förlustsiffrorna på 49-57 procent, vilket gör att

"[s]laget vid Poltava måste [...] räknas till en av de blodigaste drabbningarna i världshistorien."

De retirerande styrkorna kapitulerade några dagar senare. Omkring 20 000 krigare och medföljande civilister blev då krigsfångar. Blott runt 1300 personer kom att följa kung Karl XII på dennes fortsatta färd mot Turkiet. Englund skriver:

"Av den här som den föregående sommaren räknat drygt 49 000 soldater återstod denna första dag i juli bara 1300 – de som lyckats korsa floden med kungen – och av dem var en del sårade och sjuka."

* * *

Peter Englund skriver en populärhistorisk bok. Men det betyder inte att han förenklar. Det han gjort är, som han skriver, att han tagit bort de historievetenskapliga resonemangen, och blott låtit slutsatserna bli kvar. Några fotnoter finner man inte heller, om än en omfattande bibliografi. Det som kunde varit en avhandling har därigenom blivit en historia, uppburen av den borne historikerns argumentation, som dock här får förbli under ytan av prosan.

Visst finns det delar som tangerar det skönlitterära, men också detta är illustrationer av hur den sannolikt var, och fungerar som narrativt lim som fogar allt samman till en åskådlig helhet. Ett exempel från en skildring av slutstriden:

"Hettan var enorm, linjerna var omslutna av damm och krutdunster. Trupperna marscherade och red fram över de sårade och döda och sargade dem ytterligare. De svenska infanteristerna slogs för sina liv i röken. Fångade i ett kvävande grepp av blixtrande muskötmynningar och pikar kämpade de för att hålla ryssarna tillbaka, för att få komma undan, för att få leva."

Det är vidare ingen lätt uppgift att göra trupprörelserna på ett slagfält begripliga. Ett antal skisser visar i boken hur de olika arméerna och platserna förhåller sig till varandra.

Men Englund är tydlig: i grova drag kan man mycket väl sätta sig in i var man befinner sig under olika partier i boken. Vare det sedan vid någon av redutterna, i belägringsverken utanför Poltava, vid det ena eller andra frontavsnittet.

Sedan är det givet att det är en hel mängd personer som passerar revy. Det är en viktig del av det i boken som förvandlar vad som kunde vara en torr redogörelse över det ena eller andra regementets rörelser till en känslomässigt engagerande historia.

Englund är frikostig med att återge repliker som fällts av officerare och andra och som lyckats bevaras i källorna. Och ibland stannar han liksom upp och ger en kort biografisk notis om en person som befann sig på ett visst ställe, eller som pratade med en viss person, eller som på annat sätt helt kort hamnar nära berättelsens brännpunkt.

Ur ett hav av blåklädda soldater och officerare framträder så människor med hemvist, familjeförhållanden och öden.

* * *

Det går inte, åtminstone förmår inte jag det, att sätta sig in vad som hände måndagen den 28 juni 1709 och dagarna efter utanför den lilla staden Poltava.

Hur tusentals blåklädda uttrötta karoliner gick mot död och omärkta gravar, mot lemlästning och krigsfångenskap i främmande land. Hur katastrofen blev allt mer tydlig ju längre fram på dagen man kom. Hur till slut nästan hela den tidigare så segerrika armén gick under.

Jag skriver inte detta i ett nationalistiskt-patetiskt sorgposerande, utan i en uppriktig häpenhet över hur hårt nedslagen den svenska armén blev de där dagarna för drygt trehundra år sedan.

Några år senare skulle Karl XII stampa fram en ny armé och ge sig ut på nytt krigsprojekt, ett krigsprojekt som ändade med en kula genom hans huvud. Men kvar under jorden av den ukrainska slätten låg de döda soldaterna som stred vid Poltava, och av dem som kapitulerade några dagar efteråt satt fortfarande många kvar i rysk fångenskap. De flesta av dessa kom aldrig att återse sitt hemland igen.

Peter Englund reste genom sin klassiska bok om Poltava ett värdigt och bestående minnesmonument över dem som sårades, dem som fördes bort, dem som blev kvar.
– – –
Poltava: Berättelsen om en armés undergång, Peter Englund. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. ISBN: 978-91-0-057900-5.