 |
| Axel Oxenstierna |
Jag har läst en upplaga från 2004.
* * *
Det är svårt att tänka sig svenskt 1600-tal utan dess främste administratör och statstjänsteman, Axel Oxenstierna (1583-1654). Ja, det kanske rentav kan sägas utan alltför stor överdrift, att det är svårt att tänka sig Sverige överhuvudtaget – såsom det blev efter honom – utan Axel Oxenstierna.
Om honom har Gunnar Wetterberg skrivit en biografi, Kanslern. Men det är inte den boken som jag har läst, utan Levande 1600-tal, av samme författare.
I essäbokens form tar han där tag i kanslerns tidevarv: personer i hans samtid och Sverige i hans samtid, och låter därtill en furstespegel följa med - en utredning av vad vi månne kan lära oss av kanslern än i dag: tillämpad historia, alltså.
Oxenstierna är ändå bokens huvudperson. Även när en essä inte direkt handlar om honom, finns han ofta med ändå. Dels på grund av hans direkta inflytande, och dels genom den skugga hans verksamhet kastar omkring sig.
Wetterbergs bok blir en ögonöppnare för mig. Nog för att jag förstått något av Oxenstiernas betydelse förut. Nu blir förståelsen emellertid mycket klarare, och jag inser hur den grund som han lade för statsbyggandet varit av oöverskattbart värde såväl i hans egen tid och under seklerna som följt.
* * *
Man får minnas att Oxenstierna skapade samhällsinstitutioner och en byråkrati mer eller mindre ur tomma luften, som Wetterberg visar. Han såg behoven, och han skapade strukturer som motsvarade behoven. Under Gustav Vasas och hans efterföljares regeringar var staten i princip där kungen var. Kungens personliga närvaro var ovillkorlig.
Oxenstierna skapade förutsättningarna för att staten skulle fungera även utan regentens personliga närvaro, utan att kungen personligen behövde engagera sig i allt: ämbetsmannaverk växte fram.
Och grunden Oxenstierna var med om att bygga visade sig vara stark nog att låta den framväxande stormakten vila på. Han såg till att organisera ämbetsverk och att rekrytera professionella ämbetstjänstemän till dem. Och när inte tillräckligt många skickliga sådana stod att finna inom landet, ordnade han det utifrån.
Han såg också behovet av att utbildningsväsendet rycktes upp för att förse landet med just sådana ämbetsmän, och han såg till att ämbetsmän i vardande fick auskultation på ämbetsverken, där de bland annat synes ha satts att studera arkivmaterialet: alltså satt sig in i relevant historia.
Och – själv högadelsman – insåg Oxenstierna att förmåga inte nödvändigtvis berodde på börden. Det var ju så, berättar Wetterberg, att det tillhörde adelns privilegier att ensamma äga tillträde till de högsta ämbetena i både civil- och militärstaten. Nåväl: närmade sig en ofrälse man glastaket, så blev det alltså både rimligt och nödvändigt att regenten adlade honom, för att nyttja hans kompetens på än högre poster.
Wetterberg visar också det mycket sympatiska draget hos Axel Oxenstierna, att han var en pragmatiker. Visade det sig att en del i statsbyggandet inte fungerade, så kunde han ändra sig - även om det var han själv som varit med om att sätta delen på plats från första början. Så, till exempel, var han med om att pröva olika typer av skatter för att förse kronan med inkomster. Var skatter för betungande eller svåra att driva in kunde de tas bort.
Han kunde anpassa sig och vad jag förstår drevs han, ehuru stormrik själv, ändå främst av att få statsmaskineriet att fungera så smidigt och effektivt som möjligt, även om det innebar konflikt med hans ståndsbröder.
Så: Oxenstierna var lösningsinriktad, pragmatisk, vältalig, intelligent, arbetsam, initiativrik. Just en sådan person vars väldiga kapacitet behövdes för att få ordning på Sverige såsom det var och föra det in i en ny tid. Visst framstår han som en enastående karl i Wetterbergs Levande 1600-tal. Men kanske var det precis vad han var: ett unikum i sin egen tid.
* * *
Levande 1600-tal är ett lysande exempel på hur god historia kan skrivas. Vissa ortodoxa historieläsare morrar kanhända över detta med tillämpad historia, alltså att uttryckligen låta en historisk gestalt eller ett historiskt skeende tala till vår egen tid som jämförelsepunkt. Att i en bok om Axel Oxenstierna samtidigt tala om EU eller utmaningen med en åldrande befolkning i dagens Sverige.
Men om nu någon sådan läsare skulle yttra sig, så ville jag bara säga att det är svårt att tänka sig något bättre läromedel än de förflutna människornas lärdomar och erfarenheter. Som Wetterberg skriver: "Clio är insiktens bästa vän."
– – –
Levande 1600-tal: Essäer, Gunnar Wetterberg. Atlantis 2004. ISBN: 91-7486-773-3. 345 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar