Bokrecension: JUST SÅ eller KANSKE DET | Lars Gyllensten

JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006), författare, läkare, ledamot av Svenska Akademien, och dess ständige sekreterare under åtskilliga år.

Boken utkom 1989, samma år som Gyllensten lämnade arbetet i Akademien med anledning av Rushdieaffären.

* * *

Friedrich Nietzsche skrev som bekant flera av sina böcker i form av aforismer. Dessa aforismer var inte nödvändigtvis vad vi vanligen menar med ordet. Nietzsches aforismer kunde växa ut till miniessäer. Man kan se dem som försök, som ett sätt av tänkaren att bryta mark och pröva tankar.

Något liknande hittar jag i Lars Gyllenstens JUST SÅ eller KANSKE DET. Boken består av aforismer i nietzschansk mening, även om Gyllensten själv kallar dem anteckningar: längre och kortare texter som prövar och utforskar tankar. Själv skriver han på det temat i bokens sista text:

"Mina anteckningar är mångstämmiga – delvis samstämmiga men delivis också präglade av motsatta och oförenliga stämmor."

Ytterligare en likhet med Nietzsche kan gott nämnas. Denne skriver i Götzen-Dämmerung:

"Ich mißtraue allen Systematikern und gehe ihnen aus dem Weg. Der Wille zum System ist ein Mangel an Rechtschaffenheit."

Samma misstro mot tankesystem ser jag hos Gyllensten: det ligger under ytan mest hela tiden: ett ständigt tvivel, ett tvivel som avvisar säkra besked. Så återkommer han också flera gånger till den så kallade negativa teologin: att Gud enbart kan beskrivas genom vad han inte är, emedan varje affirmativt påstående om Gud låser honom i begreppen, förminskar honom.

Ja, Gyllensten uppehåller sig i boken ofta vid Gud, religion och inte minst Nåden – med stort N.

Men det är inte fråga om en ideologisk religiös tro som kommer till uttryck, utan han, som jag förstår det, uttrycker sig med teologiskt tankegods, tänker med religiösa begrepp. Och när han talar om till exempel om Nåden, talar han inte om nåd i dogmatisk mening, utan om något annat, något ingripande och förvandlande, något svår- eller ogripbart. Finns det gudomliga i Gyllenstens bok? Ja. Men på vilket sätt? Det förblir oklart för mig.

Det är hursomhelst inte fråga om en ateistisk bok. Ett avvisande av sådant slag skulle göra våld på Gyllenstens tvivel, som angriper det definitiva.

* * *

Gyllensten söker något som ligger inunder våra idoler, ikoner, beläten: det som i språk och tänkande fungerar som kommunikationsmedel, men samtidigt är just ett medel mellan det jag som finns under begreppen och det du som finns under den andres begrepp.

På samma sätt som en ikon i vanlig mening är en symbol för något gudomligt: något som inte är ikonen i sig, men som hänsyftar på det, så blir språket, orden, begreppen inte det som finns under ytan, utan det vi skickar upp över ytan. Nödvändigtvis skickar vi det upp över ytan; annars hade vi väl inte kunnat nå utanför oss själva alls.

Gyllensten medvetandegör oss dock på att det är fråga om medel. Orden och föreställningarna är inte vad de beskriver, de beskriver det som är, är försök att tolka det som är.

* * *

Liksom det var utmanande och berikande för mig att läsa Nietzsche, när jag hade min Nietzscheperiod, så är det i dag utmanande och berikande för mig att läsa Gyllensten i dag.

Hans texter lämnar utrymme åt läsarens egna reaktioner: han kommer inte med pekpinnar, men pekar på möjligheter, sätter ut frågetecken. Ja, texterna i JUST SÅ eller KANSKE DET blir till små text- och tankeexperiment, där läsaren själv får vara med i prövandet, vi får se om det håller.

Det är också utmanande att läsa Gyllensten. På flera sätt. Varje läsning av honom måste bli en tolkning, liksom all läsning i och för sig är en tolkning. Därtill är de förslag han skriver fram utmanande i sig: är vi som varelser i tillvaron verkligen så isolerade som han verkar föreslå? Står de språkliga ikonerna som medel mellan oss? Har genuint kan ett subjekt kommunicera med ett annat subjekt? Och vidare: hur nära kan vi komma en förståelse av tillvaron genom vårt skapande av formler, idéer, beläten av det som ligger under våra tolkningar?

Ja, Gyllensten är stimulerande läsning. Det gäller dels tankarna som han ger uttryck för, och dels det vackra språket. Och om man som jag ännu har en och annan idéövertygelse kan man nog må bra av att emellanåt få en del av de idéövertygelserna omskakade, och åtminstone våga sätta ett frågetecken efter dem ibland: ett gyllenstenskt frågetecken.
– – –
JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna, Lars Gyllensten. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047537-8. 177 sidor.