Bokrecension: Anteckningar från källarhålet | Fjodor Dostojevskij

Anteckningar från källarhålet (ry. Записки из подполья) är en kortroman av Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Boken utkom först i tidskriften Epocha år 1864. Tidskriften drevs av Dostojevskij själv och hans broder Michail.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ulla Roseen, utgiven av Litteraturfrämjandet i serien En bok för alla i samarbete med bokförlaget Atlantis 1985. Roseen har även skrivit ett efterord.

* * *

Någonstans i en källarlägenhet i S:t Petersburg sitter under 1860-talet en bitter och ensam man. Han är Dostojevskijs namnlöse och opålitlige berättare. Vi kallar honom Källarhålsmannen.

Källarhålsmannen är en cynisk karl. Han har en grandios självbild med är samtidigt svårt självanklagande. Samtidigt som han ser sig själv som överlägsen alla medmänniskor gruvar han sig för allt.

Han delar upp mänskligheten i två slags personer: den mycket medvetne, men därigenom handlingsförlamade, samt den inte särskilt medvetne handlingsmänniskan.

För Källarhålsmänniskan själv sitter varje handling fast i ett komplext nät av tankar som dödar varje uppsluppen naturlighet. Han reflekterar kring sitt ansiktsuttryck, sina kläder. Han grämer sig i två år över en förolämpning från en officer: officeren hade flyttat honom åt sidan när han stod i vägen. Sin hämnd tar han till sist genom att gå in i honom när de passerar varandra på gatan. Officeren låtsas inte om något alls, men Källarhålsmänniskan uppfylls av en känsla av triumf.

Han planerar och fantiserar, men blir i det verkliga livet platt, försagd, ilsken. Det föder bara än mer hans frustration och hans förakt och hans överspändhet.

För Källarhålsmänniskan lever i ett ständigt spänningsförhållande. Han försöker slita sig från de gränser naturen själv sätter (stenmuren, kallar han dem), försöker slita sig från determinismen, från ett matematiskt förhållningssätt till vad som vore förnuftigt och nyttigt att göra. Han drömmer i månader i sitt kyffe.

Uppenbarligen är Källarhålsmänniskan intelligent. Han är stolt över sin bildning.

Men hans begåvning sargas av hans bitterhet, hans avsmak för andra människor som han oftast föraktar men ibland söker. Han är oförmögen att leva i kärleken, även när den i form av en medkännande ung kvinna nalkas honom: då plågar han istället henne, förnedrar henne. Han kan omöjligt ge sig hän åt livet på ett obekymrat och naturligt sätt: han är snärjd i sin egen tankevärld av övertolkningar, analyser och föreställningar om oförrätter.

Hans isolering blir därtill inte mindre av att han fått ett mindre arv, som tillåter honom att säga upp sig från kansliet där han arbetar för låg lön. Istället blir han någon slags fattig rentier: han kan leva på arvet, besynnerligt nog dessutom hålla sig med en betjänt som han givetvis innerligt hatar. Men så mycket mer har han inte råd med. Kläderna är slitna, och en utemiddag tvingar honom att ta ett lån.

* * *

Ibland läser jag bra böcker. Ganska ofta, får jag nog lov att säga. Men endast sällan känner jag redan vid avslutningen av boken att jag skulle vilja läsa den en gång till, uppleva den på ett fördjupat vis. Marcus Aurelius Självbetraktelser är en sådan bok. Det är också Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.

Det är nämligen inte utan att jag kan knyta an till den namnlöse Källarhålsmannen. Jag har liknande tendenser som han. Ja, liksom han har jag odlat ett inre liv. Liksom han är jag smittad av en viss bitterhet. Liksom han har jag en tendens att överanalysera och fjättra mina handlingar i analyser och självförebråelser, utan att jag egentligen har dåligt självförtroende. Kanske är hans främlingskap något av det främlingskap jag själv ibland kan uppleva. Liksom en distans till omvärlden och dess människor. Källarhålsmannen är människan jag kunde ha varit.

* * *

Boken i sig är uppdelad i två block. I det första presenterar sig Källarhålsmannen och ger uttryck för sina tankar och sin världssyn såsom antitesen till det förnuftinrutade och matematiskt uträknade. I den andra berättar han om tre minnen: när han ruvar över hämnd mot ovannämnde officer, när han tvingar sig med på en avskedsmiddag för en gammal klasskamrat, när han möter en prostituerad ovan likaledes omnämnd ung kvinna och hon fattar medlidande med och tycke för honom.

Anteckningar från Källarhålet vidlåder en viss ordrikedom. Men det passar väl in med den självreflekterande anonyme berättaren: just så borde han vara, ordrik och en aning vindlande.

Dostojevskij lyckas i Anteckningar från Källarhålet med stort skarpsinne skapa en psykologiskt mycket komplex personlighet, och göra honom trovärdig. Det är inte en sympatisk människa, Källarhålsmannen, men onekligen en intressant figur, i sitt armod, sin förkonstling, sin tafatthet, sitt förakt, sin destruktivitet.

Så blir Dostojevskijs anonyme berättare en av de stora litterära skapelserna genom tiderna.
– – –
Anteckningar från källarhålet (ry. Записки из подполья), Fjodor Dostojevskij. Övers. och efterord av Ulla Roseen, Litteraturfrämjandet i serien En bok för alla i sambarbete med bokförlaget Atlantis 1985. ISBN: 91-7448-486-9. 175 sidor.