Bokrecension: I stället för vapen | Folke Berndotte

I stället för vapen är skriven av greve Folke Bernadotte (1895-1948). Boken utkom 1948.

* * *

Den 10 juli 1948 skriver Folke Bernadotte efterskriften till sin bok I stället för vapen. Han har vid det laget utsetts till FN:s medlare i den uppblossande Palestinakonflikten. Drygt två månader senare skjuts han till döds i Jerusalem. Boken är således verkligen författad i slutet av hans levnad, även om han själv knappast kunde ana att slutet skulle ligga så nära i framtiden.

I stället för vapen handlar i första hand om Folke Bernadottes verksamhet inom Röda korset, först som vice ordförande, och sedan som ordförande, när han ersatt sin farbror prins Carl. Men Bernadotte ger också en del inblickar i sin nära familjehistoria och sin egen bakgrund.

Folke Bernadotte var son till Oscar Bernadotte, som var son till kung Oscar II. Prins Oscar miste dock sin svenska prinstitel när han gifte sig med den icke kungliga Ebba Munck af Fulkilia. Formellt var Folke Bernadotte alltså inte en kunglighet, fastän han var barnbarn till kung Oscar II och kung Gustaf V var hans farbror.

* * *

I dag är kanske Folke Bernadotte mest känd för aktionen med de så kallade Vita bussarna, genom vilka han lyckades rädd tusentals, främst skandinaver, från tyska koncentrationsläger, efter personliga förhandlingar med Heinrich Himmler. Detta skildrar han i sin bok Slutet, och de Vita bussarna förekommer således knappt alls i föreliggande bok.

Men Bernadotte är värd att minnas för ännu mer än denna storartade räddningsaktion under andra världskrigets slutskede.

* * *

I stället för vapen berättar om hur Folke Bernadotte reser kors och tvärs över Europa för Röda korsets räkning i avsikt att ge hjälp där hjälp behövs.

Genom sin uttalade strategi att personligt sammanträffa med ledande personer inom de olika sammanhangen — först under och sedan efter kriget – lyckas han ofta få igenom sina förslag kring hur hjälp skall kunna organiseras, inte minst i form av att förse barn med mat och senare återvändande krigsfångar med kläder.

Folke Bernadotte hinner därför möta en mängd huvudaktörer i dåtidens värld.

Således träffar han general Eisenhower, senare USA:s president, i dennes ämbetsrum i Frankfurt am Main. Med honom diskuterar han realiserandet av en hjälpaktion i den amerikanska zonen av efterkrigs-Tyskland.

General Patton träffar han under dennes besök i Stockholm, och poängterar särskilt att Patton inte alls verkade vara en så "kall och omänsklig" som han utmålats, utan en hjärtlig person.

Ytterligare en ledande militär vilken Folke Bernadotte sammanträffar med är fältmarskalk Montgomery, detta i slottet Osterwalde. Montgomery hade särskilt framhållit omfattningen av den förstörelse som Tyskland drabbats av, att landet måste byggas upp från början, och han uttryckte skepcis rörande en förändring av den tyska mentaliteten: "minst ett par generationer" räknade han med att det skulle ta att ändra tänkesättet hos tyskarna.

* * *

Bernadotte gör i boken ett mycket ödmjukt intryck. Han är själv med om ett bombanfall i Berlin under kriget, men när han beskriver detta och annat är det ändå med en känsla av distans och ett lugn. Han tar aldrig någonsin till överord. Han skriver:

"Det blåste hårt, sot och aska från de brinnande husen virvlade omkring, ögonen blev nästan igenmurade. Sirenerna tjöt i ett, då brandkårerna kom rusande. Gatorna var fulla av folk, de verkade apatiska, slitna och trötta. Här och var stod en liten grupp människor, en familj som samlats kring det bohag den lyckats rädd undan förstörelsen. Denna natt i Berlin, natten mellan den 22 och 23 november 1943, var en av de hemskaste jag upplevat."

Lite senare skriver han att han inte velat vara utan denna fruktansvärda upplevelse. Han förstår därav, skriver han, "hur litet den enskilda personen betyder i det stora sammanhanget."

"Bombnatten i Berlin förde mig rätt in i det totala krigets fruktansvärda följder."

Och liksom Bernadotte förhåller sig nyktert till allt han upplever och skildrar sina många möten med makthavande utan all förhävelse, men kanske med en viss benägenhet att utläsa det bästa ur alla människor, så skriver han också nyktert, enkelt, sakligt. Som om han helt enkelt berättat om hur han spatserar på Djurgården, istället för hur han medverkar till att rädda hundratals, ja, tusentals liv.

* * *

För Folke Bernadotte står Röda korsets ideal mycket högt. Han slår vakt om att organisationen aldrig skall ta politisk ställning, inte ska ge sig in i politiska spörsmål. Förutom när det gäller att fördöma enskilda handlingar. Men då är det handlingarna som är i centrum, inte politiken som sådan: det ser han inte som organisationens uppgift.

Därför kritiserar han också de sammanhang där Röda korset svalts upp av nationella politiska hänsyn, vare sig det nu är i Nazi-Tyskland eller i Sovjet.

Bernadotte skriver själv att han kritiserats för att han inte explicit tog avstånd från nazismen. Han förklarar detta med att det hade omöjliggjort hans verksamhet inne i Tyskland. Och man är böjd att ge honom rätt: hade han från svensk trygghet uttalat en fördömelse över nazismen hade Himmler kanske inte varit benägen att sitta ner och förhandla med honom, något som ledde till att tusentals liv kunde räddas.

Men att Bernadotte absolut inte hade några sympatier för nazismen framstår som självklart, precis som han åter och återigen återkommer till problemen med att ha med Sovjet att göra. Däremot är Bernadotte engagerad för att hjälpa den svårt lidande tyska befolkningen, precis  som han engagerar sig i hjälpaktioner i andra europeiska länder.

Anmärkningsvärt kan emellertid vara, att judarnas situation i så liten utsträckning kommenteras i boken. De omnämns kanske tre, fyra gånger.

Det får åtminstone mig att undra om Bernadotte varit medveten om den omfattning som förintelsen av judarna och andra nazisterna misshagliga människor haft. Eller om han helt enkelt även i detta förhåller sig nyktert — eller kallt: han kan intet göra åt det förflutna, hans uppgift är att hjälpa nu, oavsett ras, nationalitet eller politisk hemvist. Men någon antisemitism ger boken avgjort inte något som helst uttryck för.

Hans mål, och det som svarar på titeln I stället för vapen, är barmhärtighet. Det är centralordet, det begrepp han vill sätta i centrum för all verksamhet som Röda korset ägnar sig åt.

* * *

1948 utsågs Folke Bernadotte till FN-medlare i Palestina, där Israel nyss hade utropats som egen stat. Han skaffade sig ett högkvarter på neutral mark, på Rhodos, och såg till att träffa ledare för de olika sidorna i konflikten. Och han försökte åstadkomma en kompromiss.

Bernadottes medlingsarbete avbröts när han den 17 september 1948 sköts till döds i Jerusalem. Med honom dödades också den franske flygöversten André Sérot. Den sionistiska Stern-ligan låg bakom planeringen av mordet, och en Yehoshua Cohen ska ha hållit i vapnet. Ingen dömdes emellertid för attentatet.
– – –
I stället för vapen, Folke Bernadotte. P. A. Norstedt & Söners förlag 1948. Tredje upplagan. 281 sidor.