Bokrecension: Fänrik Ståls sägner | Johan Ludvig Runeberg

Fänrik Ståls sägner är skriven av Johan Ludvig Runeberg (1804-1877). Boken består av två diktsamlingar; den första utkom 1848, den andra 1860.

Jag har läst boken i Fabel Pockets utgåva 1991, med klassiska illustrationer av Albert Edelfelt (1854-1905).

* * *

Fänrik Ståls sägner kom att ta Sverige med storm. Fastän sångerna eller sägnerna i den utspelar sig nästan uteslutande i Finland och behandlar det finsk-svenska nederlaget mot Ryssland 1808-1809 som innebar att Ryssland fick överhöghet över landet och Sverige miste sin östra rikshalva, kom boken att bli en stor succé även här.

För inte länge sedan var verket obligatorisk läsning i skolan, och än finns de som utan problem kan citera ur sångerna det består av. Fänrik Ståls sägner kom att tränga undan Esaias Tegnérs Fritiofs saga som gemensam skollektyr.

Runeberg själv, finlandssvensk poet, tidningsman, kritiker, akademiker, präst, och med tiden förkroppsligad nationalinstitution, målar i detta sitt mest kända verk upp det som han framställer som det genuint finska framför läsarens ögon: den vidunderliga naturen, de tappra och hurtiga människorna, den djupa fosterlandskärleken.

Runeberg fokuserar inte så mycket på krigets katastrof, som på finskt hjältemod, kärleken till finsk jord och Finlands rika skatt av minnen: han visar att finnarna har ett nära förflutet att vara stolta över, och ingjuter på så vis mod. Även i förlusten är de tappra, med obruten kärlek till sitt kära land.

De totalt trettiofem sägnerna beskriver detta och annat utifrån olika perspektiv, än fokuserande på någon särskild historisk episod, än fokuserande på någon särskild gestalt.

* * *

Fänrik Ståls sägner är givetvis nationalromantisk så det förslår, ja, på ett sätt som kan kännas ovant i dag. Men den nakna kärleken, som inte blir chauvinistisk och verkligen inte främlingsfientlig ens mot de ryska fienderna, är intagande och känns helt äkta.

Det är den kärleken som tillsammans med tapperheten blir motivet genom sångerna; deras rent historiska realism får stryka på foten på vad som synes vara syfte med texterna — att höja nationalkänslan, nationalstoltheten, att föröka förbrödringen. Poeten äger självklar rätt att förfara med sitt stoff såsom han behagar.

* * *

Vissa av sångerna har blivit mer kända än andra, och icke så få formuleringar har fått vingar och lever sitt eget liv.

Den inledande dikten, "Vårt land", kom att tjäna som finsk nationalsång: därtill användes dess första och sista strof. Och till de mer kända dikterna hör också "Sven Duva", om den egentligen ganska oduglige soldaten som ständigt gör fel, men likväl därigenom lyckas göra rätt där andra flyr.

Ja, Sven Duva

"... kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok."

Duva bestämmer sig till sin soldatfaders förfäran att bli soldat. Kanhända skall han i kriget lära sig att göra rätt, ej tokigt. Han utsätts för exercisen, och han

"... tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom."

Och därigenom blev Sven Duva tämligen berömd. Men när kriget kom och det blev dags att dra ut, ställdes det i fråga om han var klok nog att följa med. Man bestämmer sig för att låta honom behålla "[g]evär och ränsel", men som dräng fick han tjäna, fastän han tydligen kom att slåss ibland.

"... och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt."

Men så blir det riktigt allvar av, och det gäller att förstöra en bro innan ryssen kommer, eller om det icke hinns, att "slåss till siste man". Man kommer dock till bron försent, och reträtt beordras. Sven Duva gör sin vana trogen tvärtom, och står så själv och försvarar bron. Undsättning kommer, och general Sandel ropar de orden:

"... släpp ingen djävul över bron ..."

Och där på bron möter Sven Duva sitt öde. Generalen konstaterar efter att ryssen tvingats tillbaka, att soldaten träffats och dött, och säger:

"Den kulan visste hur den tog ..." 

Och slutomdömet om soldaten blir:

"... ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott."

* * *

Poesin i Fänrik Ståls sägner är okonstlat timrat, men avvägd är den och mycket naturlig.

Sångerna lönar sig väl att läsas högt, som de väl gjorts otaliga gånger i både svenska och finska klassrum.  Tack vare deras tillgängliga form står de emot tidens tand, som annars gärna far illa åt äldre poesi.

Därtill kommer de eviga motiven om mod och fosterlandskärlek, som dock aldrig tillåts uttryckas i pekoralets form, utan också de fullt naturligt, enkelt, innerligt.

Fänrik Ståls sägner kan med stor behållning läsas än i dag. Och ett och annat i dem förtjänar helt klart att citeras högt vid väl valda tillfällen.
– – –
Fänrik Ståls sägner, Johan Ludvig Runeberg. Förord av Göran Hägg. Illustrationer av Albert Edelfelt. Fabel Bokförlag 1991. ISBN: 91 7842 116 0. 236 sidor.