* * *
Hugo Valentin var jude och boken kom ut 1935. Nazismens väsen började vid det här laget framstå klart, särskilt för dem som verkligen satte sig in i vad som hände på kontinenten. Men varken Valentin eller världen kunde väl vid det laget ana vad som skulle bli verklighet inom bara ett decennium.
Förintelsen uppstod inte ur intet. Inte heller den tyska nazismen. Antisemitismen har en lång historia och dess utbredning har varit vid.
Och Valentin analyserar i sin bok allt detta: antisemitismens rötter, antisemitiska myter, antisemitismens utbredning. Han skissar också fram judenhetens verkliga konturer i kontrast mot den fantasibild som judehatarna manat fram. Och så antyder han de två huvudvägar som judarna själva ofta valt att bemöta antisemtismen på: assimilation eller att identifiera sig starkare med det judiska arvet.
Valentin själv valde den senare vägen och var sionist.
* * *
Valentin spårar antisemitismens uppkomst till den judiska diasporan, när judarna blev ett folk utan ett land. De blev de annorlunda i landet, vilket land de nu än kom till. Men den egentliga antisemitismen ser han inte i antiken, med möjligt undantag för Egypten. Men då var judehatet mer av litterär än folklig art.
Den egentliga antisemitismen, menar Valentin, uppstod senare, påeldad av en kyrklig propagandaverksamhet som utmålade judarna som gudamördare.
Nu uppstår myterna om människooffer och annat sådant. Processen kan anses fullbordad vid tiden för korstågen. Kyrkomöten beslöt till exempel att judar inte fick bo bland kristna. Då och då kom de att utdrivas från de länder där de slagit sig ner, enkannerligen för att komma åt deras egendom.
Och i utanförskap förblev judarna. Valentin skriver:
"Ända in på 1700-talets mitt hade judarna obestridligen levat som ett från andra avskilt och artskilt folk, med egen religion, egna seder, egen dräkt, eget språk, egen tideräkning, egen självstyrelse, egen äktenskaps- och arvsrätt."USA kom att bli den första staten som fullt ut accepterade judar som juridiskt likställda med andra människor. I Europa lättade lagtrycket mot judar, först i Frankrike och sedan i andra länder. Men i Tyskland blev det aldrig samma generella genomslag för judeemancipationen som i många andra länder och på 1800-talet blev Tyskland huvudsätet för en antisemitism som mot senare delen av seklet fick ett nytt vapen i arsenalen: antisemitisk rasbiologi.
Judeemancipationen var inte smärtfritt genomförd. Bakslag kom och gick. Men på det stora hela gick det ändå framåt i stora delar av Europa. I tsaristiska Ryssland med sin intressesfär var historien en annan, och judarna utsattes där för svåra förföljelser. Många tusentals judar fick där under åren sätta
livet till.
Men i Tyskland var antisemitismen alltså särskilt stark som folkrörelse betraktat.
Judarna fick efter första världskriget skulden både för krigets utbrott och tyskarnas nederlag. De fick skulden för att landet utsögs genom skuldsättning av tyska folket. Innan någon visste vem Hitler var, var Tyskland genomsyrat av antisemitiska stämningar.
Efter att nazisterna kommit till makten satte förföljelserna snart igång. Judiska domare och advokater jagades bort, ämbetsmän sades upp, pensioner drogs in, skådespelare sparkades, andelen judiska studenter kvotbestämdes, kontorister avskedades, och så vidare, och så vidare. Detta när Valentin skrev sin bok. Och kulmen var långt ifrån nådd, som vi nu vet.
* * *
Valentin fortsätter med att i detalj gå igenom antisemitiska påståenden och motbevisar eller nyanserar dem alla. Till exempel får historien bakom den ökända om en judisk världskonspiration upplysande boken Simon Vises protokoll en rejäl analys och skjuts definitivt i sank som ett falsarium.
Med en mängd mängd statistiska uppgifter går Valentin också till storms mot uppfattningen att judarna i själva verket styrde Tyskland och visar hur nazistisk propaganda gång på gång helt enkelt hittar på uppgifter.
Valentin blundar inte för att judar varit överrepresenterade inom vissa yrken i förhållande till deras andel av hela befolkningen, men alls inte så överrepresenterade som nazister velat göra gällande, och visar hur förklaringen ligger i att judarna helt enkelt tvingats in i vissa yrkesroller emedan andra yrkesroller varit dem förmenade.
* * *
Antisemitismen i historisk och kritisk belysning skjuter antisemitismen med sina konspirationsteorier sönder och samman. Men som också Valentin framhåller, kan inte judehatet utrotas genom upplysning: hatet är inte rationellt.
Därför, utgår jag ifrån, uppehåller han sig också vid tanken på uppodlandet av den då internationella zonen under brittisk kontroll: Palestina. Detta är ju innan staten Israel kom till. Valentin beskriver de judiska pionjärernas arbete med att anlägga kolonier och återerövra Palestina inte genom vapen, men genom arbete. Efter läsningen av boken drar vi slutsatsen att ett land för judarna är nödvändigt: det är en fråga om överlevnad.
* * *
Antisemitismen i historisk och kritisk belysning är en bok av bestående värde. Den visar tydligt på hur antisemitismen växer fram och av vad den funnit näring. Den visar på det judiska folkets utsatthet alltsedan antiken. Den visar hur likgiltiga de flesta länder och institutioner under lång tid varit gentemot detta folk.
Visst händer det att Valentin trycker hårt på judarnas särskilda företräden, företräden som jag nog gärna skulle kalla individuella särdrag snarare än fatta som folkslagsmässiga särdrag. Och jag kan inte gärna gå med på den mosaiska lagens etiska förträfflighet.
Men om det fanns något sådant som historisk skuld, så hade västerlandet haft en obetalbar skuld till judarna redan innan Förintelsen inträffade.
– – –
Antisemitismen i historisk och kritisk belysning, Hugo Valentin. Hugo Gebers förlag 1935. 288 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar