Bokrecension: Frankenstein | Mary Shelley

Genévesjön, Victor Frankensteins hemtrakt.

Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus) är en gotisk skräckroman skriven av Mary Shelley (1797-1851).

Boken utkom på engelska 1818. Jag har läst den i Bakhålls e-boksutgåva från 2013, i utmärkt översättning av Måns Winberg. Utgåvan är försedd med ett efterord av John-Henri Holmberg (f. 1949).

* * *

Den som för första gången läser Frankenstein kan bli förvånad. Romanen skiljer sig markant från populärvarianten av historien om dr Frankenstein och hans monster. Något som också John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord.

I romanen är Victor Frankenstein långt ifrån någon galen vetenskapsman som låser in sig i något slott eller som samlar likdelar på en kyrkogård i månskensljus. Han är en känslig och, visar det sig, begåvad ung man, som genom sitt eget snille och ansträngningar blir ett kemins underbarn, den vetenskap som faller honom mest på läppen.

På något vis – detaljerna redovisas inte, utöver att han använder "material" och sina kemiska instrument – lyckas Frankenstein skapa liv av död materia. Några blixtnedslag omtalas inte. Resultatet motsvarar emellertid inte de ivriga förväntningarna. Varelsen han skapat är så vämjeligt motbjudande, att Frankenstein helt enkelt springer på dörren.

Och därmed är första länken i en händelsekedja utlagd som skall leda till stort lidande för både monster, skapare och människor omkring dem.

Varelsen drar omkring på landsbygden och söker egentligen mest någon som kan hålla av honom: han är full av impulsiva känslor. Men när han närmar sig människorna kan de inte med honom: han är alltför motbjudande till utseendet. Det spelar ingen roll att varelsen uppenbarligen är mycket intelligent.

Då föds vreden i honom, och känslan av orättvisa, hatet. Han börjar förfölja sin skapare, som inte kan förmås att förbarma sig över sin skapelse. För att skada Frankenstein dödar varelsen dennes lillebror. Och när Frankenstein detta till trots omsider vägrar att uppfylla varelsens högsta åstundan: en kvinna, honom lik, som han kan fly mänskligheten tillsammans med, stegras varelsens passionerade raseri, och ingen i Frankensteins närhet går säker för den övermänniska som han skapat.

* * *

Frankenstein ger uppslag till intressanta samtal.

Som exempel skulle kunna anföras vilket ansvar en person som sätter ett liv till världen har rörande att visa omsorg om det.

Victor Frankenstein förstår snart vad människorna omkring honom inte kan veta något om: att det är hans egen skapelse som sprider död i hans närhet.

Hade det varit mer rätt av honom att trotsa sin avsky för att pacificera hotet, i enlighet med monstrets vilja skapa det en like, även efter att monstret följt sin vredesimpuls och dödat Frankensteins broder? Fastän det hade kunnat sätta än mer ondska i världen: ytterligare en övermänniska med potential att bli mänsklighetens fiende, som dessutom skulle möjliggöra för monsterrasen att föröka sig?

Nå, det är en etisk aspekt som kan vara värd att reflektera kring i samband med läsningen av Frankenstein.

* * *

Boken skrevs av Mary Shelley när hon var arton år gammal, i samband med att hon, hennes blivande make Percy Bysshe Shelley och några kamrater var i Schweiz. Somliga har antytt att maken torde haft ett finger med i spelet vid författandet, med det finns det inga konkreta belägg för. Som Holmberg påpekar i efterordet hade Shelley i åtskilliga år före Frankenstein vant sig vid att skriva: hon var en författande människa, helt enkelt.

Berättelsen utspelar sig någon gång under 1700-talet, gissningsvis dess senare del. Geografiskt spänner den över vida vidder: Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, polarhavet. Shelley lägger sig vinn om att hålla berättelsen inom en realistisk ram: inga övernaturligheter förekommer, om man godtar premissen att Frankenstein lyckas skapa varelsen. Och själva berättelsen som sådan presenteras i brevform: en upptäcktsresandes brev till sin syster. Också det ett grepp som skänker realism.

Fokuset på känslor kan måhända vara en aning överväldigande för en läsare på 2000-talet, men är det något man tar med sig av det, så är det att nästan alla i berättelsen lider själsliga kval: Frankenstein själv, varelsen, människor i Frankensteins närhet.

Det är för mig svårt att känna egentlig sympati för någon inblandad huvudperson, men man kan uppleva desto större förståelse: Frankenstein som till varje pris försöker bära sin rädsla, sin ångest, sina samvetskval inom sig. Monstret som impulsdriven agerar övermåttan kraftfullt på det han känner.

Men en av de gestalter som verkar genuint sympatisk är Frankensteins barndomsvän och under en period hans följeslagare Henry Clerval, en drömmare som mest hela tiden hänförs av naturen och vad han för tillfället sysselsätter sig med. Över många av de andra vilar ett tung, mörkt vemod.

* * *

Frankenstein är en tung roman. Inte på så vis att den är lång eller på något vis seg, men den är känslomässigt tung att läsa. Vad man bevittnar är ju den en gång så lovande och vänlige Victor Frankensteins undergång. Till det adderas så monstrets lidande. Och de människors lidande som drabbas av Frankensteins skapelse. Det blir till en hel familjs Ragnarök.

Men håller boken än, nästan tvåhundra år efter dess första utgåva? Definitivt. Det som förmår röra läsarens eget känsloliv håller utan tvivel fortfarande.
– – –
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus), Mary Shelley. Övers. Måns Winberg. Efterord: John-Henri Holmberg. Bakhåll 2013. E-bok: Elib 2013. ISBN: 978-91-7742-374-4.