 |
| Likt en kula inom dig kan själen förbli oberörd av alla yttre stormar. |
Jag har läst Sjösala förlags nyutgåva av boken från 2017, i översättning av Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez, och med ett förord av Sven-Eric Liedman.
* * *
Marcus Aurelius Självbetraktelser är något enastående i världslitteraturen. Enklast kan boken kanske beskrivas som en antik självhjälpsbok. Annars kan den beskrivas som en praktisk lärobok i stoicismens ideal.
Men det som gör den särskilt enastående, är hur väl den stått sig genom seklerna. Fortfarande i dag, långt efter att kejsaren i fält skrev ner sina betraktelser och senare blivit stoft och dimma, förmår skriften kraftfullt tala till och trösta människor. Inte minst erfar jag själv det vid läsningen. Lärdomar man drar av kejsarens livsfilosofi kan mildra ångest, ge perspektiv på den mänskliga tillvaron, lindra oro för döden, hjälpa människan att leva ett liv i samhället.
Det är därför en välgärning att Sjösala förlag låtit ge ut en ny, utomordentligt vacker, upplaga av Självbetraktelser. Översättningen är gammal, men moderniserad. Ursprungligen gjordes tolkningen till svenska av Ellen Wester (1873-1930).
Jag hoppas dock att några extra korrekturläsningar genomförs inför nya upplagor (må de bli många!), ty dessvärre dras förstaupplagan med en del inslag av väl hårdhänt bearbetning eller av korrekturfel. Som i exemplet från tolfte avdelningen, stycke 22. Där står det i originalöversättningen som följer:
"Undanröj alltså föreställningen, och liksom seglaren, då han svängt om udden, kommer du in i en lugn, spegelklar vik."Men i denna upplaga har betydelsen blivit motsatsen:
"Undanröj alltså föreställningen att du, precis som om seglaren när han svängt om udden, kommer in i en lugn, spegelklar vik."En modernisering bör förtydliga, inte fördunkla.
* * *
Självbetraktelser syftar till att utrusta läsaren med tankar som förmår henne att genomleva livet på ett lugnt och lyckligt vis.
Ofta är råden mycket påtagliga. Målet är att människan ska kunna möta alla ödets skiftningar med ett upphöjt lugnt, medveten om att allt som sker måste ske. Hon skall också, som den samhällsvarelse hon måste vara, arbeta på att nedmontera all fåfänga och oro inför vad andra människor tycker.
Dygder i form av plikttrogenhet, sanningskärlek och kärlek till medmänniskan ska guida henne, intill dess att de beståndsdelar som sammanfogats för att bilda henne återigen upplöses. Ty allt är förändring.
Marcus Aurelius och stoikerna förespråkar inte epikuréernas tillbakadragenhet från det allmänna. Tvärtom är det i det allmänna och till det allmännas tjänst idealmänniskan befinner sig och arbetar. I sig, likt en kula, skall dock hennes själ, oberörd av yttre stormar, vila stilla och oantastbar av allt yttre.
Naturligtvis finns mycket i Självbetraktelser som stöter en ateist för pannan. Där finns en hel del metafysik som jag inte kan acceptera. Och där jag förvisso accepterar determinismen, kan jag inte gå med på en teleologisk determinism: att det som sker inte bara sker för att det måste ske, utan också sker för att det är bestämt att så skall ske.
Gudarna är frekvent omnämnda och bortom dem anar man en yttersta gudomskraft. Visst ger Marcus Aurelius också utrymme åt tankarna att allt är atomer och att intet finns efter döden och att inga gudar finns. Men det är tankar som han förkastar. Men det är ändå intressant att sådana idéer helt tydligt finns i hans tankevärld.
* * *
Självbetraktelser är en bok man läser med behållning.
Det är frestande att fundera på hur västvärlden tett sig om tankar som kejsarens fått råda och predikas i tvåtusen år istället för de tankar som Paulus från Tarsos spridde runt Medelhavet. Vi hade då fått höra ideal predikas om förnuftets överhöghet, om inre frid genom egna förhållningssätt till tillvaron, om vikten för människan att följa sin natur.
Det hade kanske inte varit så tokigt.
– – –
Självbetraktelser, Marcus Aurelius. Övers. Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez. Sjösala förlag 2017. ISBN: 978-91-87193-25-5. 144 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar