Boken utgavs första gången 1992. Jag har läst den i svensk översättning av Inger Johansson, utgiven 2006.
* * *
Många böcker har skrivits om Nazityskland. Helt vanliga män torde vara en av de mer skakande av dessa. Den berättar nämligen inte uteslutande något om det förflutna, utan också om människans förmåga att utföra uppdrag som hämtade ur en mardröm.
Helt vanliga män fokuserar på en enskild reservpolisbataljons göranden, när den sänts österut för att medverka i den slutgiltiga lösningen: utrotandet av judarna i Europa.
Materialet som gör det möjligt att nalkas de omkring femhundra männen i bataljonen utgörs främst av förhörsprotokoll från 1960-talet, då 210 av de gamla reservpoliserna frågades ut. Det är ett material som naturligtvis minst sagt är vanskligt att förhålla sig till.
* * *
Det är skakande att läsa om hur dessa framförallt hamburgska män skjuter ihjäl tusentals judar och sänder tusentals till förintelseläger. Centralt i boken är att undersöka gärningsmännen: vad förmådde företrädesvis tyska arbetarkarlar att sätta pipan mot andra människors nackar och trycka av – gång på gång på gång?
Titeln förråder synen på dem: de var i mångt och mycket helt vanliga män, män med familjer hemma, med arbeten av olika slag, med en vardag som bröts när de uttogs som reservpoliser. Browning skärskådar deras beteenden när det fortfarande är skönjbart: hur vissa var villiga bödlar, hur andra mådde dåligt men ändå deltog, hur en och annan aktivt försökte undvika den blodiga tjänstgöringen.
Mellan 1942 och 1943 deltog bataljonen vid 38 000 arkebuseringar och 45 200 deporteringar till Treblinka. Detta är minimiantal, sammanställda av Browning. Den första arkebuseringsaktionen ägde rum i Jósefów i juli 1942, då 1500 personer sköts. I regel togs offren ut i skogen i mindre grupper, fick lägga sig på mage, och blev skjutna i nacken.
Browning visar hur en viss tillvänjning uppenbarligen skett.
Efter den första aktionen var mannarna betryckta. Inför aktionen när han gav sina instruktioner till manskapet lär major Wilhelm Trapp, 53 år gammal yrkespolis kallad "Pappa Trapp", ha gråtit. Men vid senare uppdrag utkristalliserades grupper: de som ville eller åtminstone kunde tänka sig att skjuta, och de som höll sig undan. Några personer drog sig undan uppdraget redan i Jósefów och kunde under major Trapps beskydd befrias, åtminstone vid denna tidpunkt.
Polisbataljonens uppdrag bestod dels i rena arkebuseringsuppdrag: massmord och massakrer.
De deltog också i så kallade judejakter i skogarna, tömningar av getton, inklusive skjutande av personer oförmögna att förflytta sig, och olika former av tjänstgöring vid deportationer av judar till Treblinka, till exempel vakttjänstgöring utmed marschvägen till järnvägsstationen.
* * *
Helt vanliga män består av två huvudblock.
Det första blocket rekonstruerar bataljonens verksamhet. Det andra blocket inventerar de olika förklaringsmodeller som använts för att försöka förklara hur vanliga tyska män kunde förmås och förmå sig att skjuta ihjäl andra människor i tusental och leda ännu fler till sin död.
Till Brownings stora företräden hör att hans prosa är lidelsefri och mycket nykter. Det är inte en förbannande predikan över gärningsmännen som läsaren tar del av, utan en mycket nykter och detaljerad framställning där vi steg för steg invigs i hur det gick till vid reservpolisbataljonens tjänstgöring och hur mannarna i densamma reagerade på sitt värv.
Det är upp till läsaren själv att förfäras, ja, att må dåligt, av det beskrivna.
* * *
Vad beträffar förklaringarna är de mångfaldiga.
Jag får intrycket att Browning själv företräder uppfattningen att svaret på frågan "varför?" inte nödvändigtvis är helt löst, men att man kan få delar av svaret genom en kombination av olika saker.
Grupptrycket är en sådan förklaring, oviljan att framstå som vek inför kamraterna. Orderlydnad är en annan, att följa auktoriteternas bud, att vara lojal, plikttrogen. Rasismen är ytterligare en: att tyskarna under lång tid marinerats i antisemitisk ideologi, även om reservpoliserna i bataljon 101 företrädesvis haft sina formande år före nazisternas maktövertagande.
Rasismen bidrar hur som helst till den avhumanisering av offren som underlättar deras likvidation.
Oavsett varför har vi dock faktum: helt vanliga män förmåddes med- eller motvilligt att döda tusentals och åter tusentals människor eller att skicka dem i döden. Frågan är inte om det kan hända: det har redan hänt.
Den avgrundsdjupa frågan dallrar under läsningen outsagd: vad är det som säger att inte vi hade agerat precis som reservpoliserna gjorde om vi var satta i samma omständigheter? Vad är det som säger att vi hade varit vaccinerade mot grupptrycket, hierarkin, rasismen: vaccinerade mot att trycka på avtryckaren?
Må vi aldrig hamna i en sådan situation att vår kapacitet i detta avseende prövas.
– – –
Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland), Christopher R. Browning. Övers. Inger Johansson. Norstedts 2006. ISBN: 91-1-301521-4. 282 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar