Bokrecension: Sten Sture den äldre | Sven Ulric Palme

S:t Göran och draken, Stockholms storkyrka. Beskuren.
Foto: Wikimedia Commons / Albert Jankowski.

Sten Sture den äldre är en biografi skriven av Sven Ulric Palme (1912-1977), docent, sedermera professor, i historia. Boken utkom 1950. Jag har läst en utgåva från 1968.

* * *

Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (ca. 1440-1503) är en man som står höljd i dunkel och skuggor, fastän han vid medeltidens slutskede under trettio år stod i en helt central position i det svenska riket. Han var då dess kanske mest inflytelserike och förmögne man.

Sven Ulric Palme strävar i sin klassiska biografi över riksföreståndaren efter att skingra en del av det som skyler Sten Sture för oss, och låta honom ta gestalt igen.

Det är ett imponerande arbete Palme genomfört.

Herr Sten, som vi inte har något säkert porträtt av och som vi inget har kvar efter som med säkerhet är skrivet av honom personligen, kan manas fram genom att Palme spårar hans handlingar, såsom de bevarats i det spröda och svårhanterliga källorna.

Palme visar på Sten Stures stora ekonomiska intressen, hans många godsköp, hans fallenhet för förhandlingar framom väpnad strid, fastän det senare inte var honom främmande. Framförallt visar Palme hur Sten Sture agerade utifrån ekonomiska bevekelsegrunder och en vilja att bevara, befästa och förmera sin makt. Inte, såsom det ofta utmålats, utifrån någon form av nationalistisk grund.

* * *

Sten Sture den äldre har nu en del år på nacken. Om rönen om Sten Sture förändrats sen dess tillkomst vet jag inte. I den arton år efter första upplagan utgivna utgåvan av boken som jag läst skriver Palme i ett efterord att senare forskning snarast bekräftat hans bild.

Men åldern visar sig också i det gammaldags språket, som redan vid utgivandet måste ha upplevts som påfallande konservativt. Men elegant är det, och precist likaså.

Efter läsningen av Sten Sture den äldre är riksföreståndaren fortfarande inte tydligt projicerad. De riktigt personliga dragen kommer vi inte längre åt, förutom kanske att han led av en ögonsjukdom och att han synes haft ett uppbrusande humör, kanske lite som sin systerson Gustav Vasa. Och det finns en möjlighet att riddarens drag på den samtida skulpturen S:t Göran och draken i Stockholms storkyrka äger en likhet med riksföreståndarens anlete.

Men Palme har genom sitt ingående studium, sina ingående källanalyser, förmått att ge biografins föremål konturer och drag som vittnar om en typisk medeltidsstorman begåvad med hänsynslöshet, agitatorisk förmåga och ett sinne för hur han skulle hålla sig i maktens toppskikt under en dramatisk tidsepok i svensk historia, då släkter stod mot släkter, och då den nordiska unionen knakade.

– – –

Sten Sture den äldre, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1968. 303 sidor.