Jag har läst komedin i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga från 1943.
* * *
1907 gjordes ett häpnadsväckande fynd i Egypten.
I en kruka, funnen i resterna av ett senromerskt hus, hittade man fler än hundrafemtio papyrusrullar. Det visade sig vara en advokatfirmas arkiv. Gott så och ovärderligt! Men som skyddshölje över dessa hade man en gång använt manuskript av den antike grekiske författaren Menandros verk, bland annat Skiljedomen, ett aktstycke som i detta skick ansetts vara förlorat.
Så trädde en författare som tidigare endast varit känd i fragment fram i fylligare figur. Inte för att Skiljedomen, som det här rör, genom upptäckten klarat sig helskinnad: det saknas text i den, fastän senare fynd kompletterat det ursprungliga. Tillräckligt är emellertid bevarat för att man ska kunna förstå handlingen och ofta följa den utan avbrott i långa partier.
Emil Zilliacus ger sin förord till sin översättning av Skiljedomen en introduktion till Menandros, och förklarar hur han förnyade den antika grekiska komedin. Ja, Zilliacus kallar honom till och med ”vår moderna komedis anfader”.
I den nya komedin låg inte fokus så mycket på fantastiska händelser, övernaturligheter eller ens handlingen som sådan, får vi lära oss: i fokus för Menandros, berättar Zilliacus, låg själva karaktärsteckningen; han ger gestalterna djup. Komedierna har i hans tappning inte politisk udd, utan lever i sin egen värld. Det burleska har försvunnit, och istället är Menandros komedier nyktrare i sin framtoning.
* * *
Skiljedomen har en något invecklad handling. Zilliacus beskriver hur det vid uppförandet av komedin i antik tid förmodligen funnits en person närvarande som hade som funktion att förklara förhistorien och även något om vad som komma skulle.
Det kan kanske behövas.
Det som utspelar sig är i kort sammandrag det följande.
Charisos våldtar i samband med en kvinnofest Pamphile. De två gifter sig senare, utan att känna igen varandra. Pamphile har emellertid blivit gravid efter överfallet, och Charisos, som känner sig försmådd, börjar festa hårt och umgås med en hetär, fastän hans hjärta inte lämnar Pamphile.
Pamphile nedkommer med en son. Denne sätts ut i vildmarken tillsammans med bland annat en ring som Charisos tappat i samband med våldtäkten och som Pamphile tagit vara på. Gossen räddas av en kolare.
Och på slingriga vägar återbördas barnet till sin moder, varefter Charisos i en kedja av händelser också bringas till insikt om att det är hans barn. Charisos skäms och blir glad.
Naturligtvis stöter detta för pannan på en modern läsare; försoning efter en våldtäkt känns tämligen väsensfrämmande för vår kultur i dag. Men om man lyckas förhålla sig blott betraktande till detta inslag, så finner man, precis som Zilliacus sagt, att karaktärerna i pjäsen är skickligt frammanade.
Vi har den rumlande Charisos som inte vet riktigt hur han ska hantera sina känslor. Och så har vi hans hustru, den tillbakadragna och ödmjuka Pamphile. Vi har den sluge och munvige slaven Onesimus. Och den dundrande svärfadern till Charisos, nämligen Smikrines, som värnar om sin dotters väl. Och ännu fler.
* * *
Som alltid när jag läser skrifter från antiken fascinerar det mig mest att genom texterna, via översättaren, sättas i direktkontakt med en helt annan värld, med dess likheter med vår egen värld och dess olikheter: dess variationer på de olika möjligheter som finns att vara människa.
Nå, Skiljedomen utger sig inte för att skildra verkliga människor, men komedin är ändå ett eko av vad människor då och där med all sannolikhet gärna ville se och rimligen kände igen sig i.
Och nog kan vi känna igen oss än i dag i mycket av det som Menandros lade i sina skådespelares munnar för över 2300 år sedan.
– – –
Skiljedomen, Menandros. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1943. 108 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar