Bokrecension: Tidsmaskinen | H. G. Wells

Tidsmaskinen (eng. The Time Machine) är skriven av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst den i nyöversättning av Oskar Källner (f. 1978).

Boken utgavs på engelska första gången 1895.

* * *

Kanske är det så att böcker om framtiden säger minst lika mycket – om inte mer – om den egna tiden, än om den tid i det kommande som de porträtterar. Man kan som bekant inte lyfta sig i håret, lika lite tror jag att man kan lyfta sig ut ur sin egen tids föreställningar och grepp om verkligheten.

Därför blir det inte minst intressant att läsa H. G. Wells Tidsmaskinen för att ställs inför den samtid där boken tillkom, utöver att sugas in i den framtid som han därifrån målar upp. En tid där evolutionsteorin var ny och där den socialistiska diskursen fått ordentligt med luft under vingarna.

* * *

Tidsresenären, den genom hela boken utan namn försedde huvudpersonen, berättar i Tidsmaskinen om vad han nyss varit med om. Inne i sitt laboratorium har han nämligen en tidsmaskin, som nyss slungat honom fram till år 802 701, där han levt några dagar.

Världen om drygt 800 000 år är en mycket annorlunda plats.

Mänskligheten finns kvar, men har utvecklats till korta, vackra, enkla varelser, som leker sig genom dagarna, har mist skriv- och läskunnigheten och intellektuell spänst. De väldiga ruinerna i landskapet vittnar om en passerad storhetstid, och i ruinerna söker varelserna, eloierna, natthärbärge och där äter de.

Snart nog blir det uppenbart att eloierna skyr mörkret, och att i mörkret finns något annat. Mänskligheten, får vi snart veta, har i själva verket utvecklats till två raser. I underjordiska gruvor bor de bleka, vilda morlockerna.

Tidsresenären funderar kring hur det kunnat bli så här och en hypotes finner han vid anläggandet av ett klassperspektiv. Han antar att eloierna är ättlingar till kapitalister som fått alla sina behov tillgodosedda av arbetare, som förpassats med sina industrier till underjorden och blivit morlockerna.

Utan faror och utmaningar har eloiernas väsen förflackats, medan morlockernas underjordiska tillvaro har gjort att de har kvar mer av sin slughet.

* * *

Spänningen mellan morlockerna och eloierna är påtaglig.

Läsaren får känslan av att en revolution är nära förestående; att de till underjorden förpassade och anpassade skall kasta världsordningen över ända; på nätterna hemsöker de jorden, och det antyds att de då och då rövar med sig en av de fruktätande eloierna och nyttjar dem som mat.

* * *

Tidsmaskinen berättar om en framtid som inte är ljus. Mänskligheten har i Wells framtidsvision gått tillbaka efter att ha nått sin högsta höjd. Den har splittrats i två delar. Den lärda kulturen och komplexa civilisationen är där Tidsresenären ankommer med sin tidsmaskin redan i stor utsträckning förlorade. Och ingen verkar ens längre ha ett minne av hur det varit.

Wells framtidsvision blir genom eloiernas menlöshet och svaghet och genom hotet från de underjordiska morlockerna obehaglig. Romanens vision är att mänsklighetens kulturutveckling kommer att gå upp, ja visst, men sedan ner. Och Wells antyder att mänskligheten kanske till sist försvinner inte med en smäll, utan uttynande, som en återgång till en enklare livsform.

* * *

Tidsmaskinen skrevs för över hundratjugo år sedan. Det gör inte att den förlorat sin aktualitet som klassisk Science Fiction. I modern svensk språkdräkt, genom Oskar Källners försorg, kommer berättelsen till sin rätt som en historia lika aktuell som andra.
– – –
Tidsmaskinen (eng. The Time Machine), H. G. Wells. Övers. Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration: Andreas Raninger. ISBN: 978-91-88511-18-8. 146 sidor.