Bokrecension: Sundholmen | Bengt Söderberg

"Wäster-Sijdan aff gambla Stenhuset på Sundholmen", Hans Georg Möller (1698). Beskuren.
Bild: Kungliga biblioteket.

Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland är skriven av konsthistorikern Bengt Söderberg (1905-1985). Boken skrevs som ett led i Söderbergs uppdrag av Riksantikvarieämbetet att gräva ut och konservera Sundholmens slottsruin.

Boken utgavs 1941.

* * *

Sundholmens slottsruin i Äspereds socken mellan Borås och Ulricehamn ligger ungefär så idylliskt som en slottsruin kan tänkas ligga. Tänk dig att du står vid en stilla sjö. Något stenkast ut ligger en ö, och på ön ser du ståtliga ruiner. Tar du dig över sundet med någon av roddbåtarna som finns där i närheten och går i land står du snart i direkt närhet av en byggnad som en gång varit en försvarsborg och senare blivit ett slott.

1934 och 1935 utfördes omfattande utgrävningar på platsen. Sly röjdes undan och ruinerna restaurerades delvis. Uppdraget hade gått till den då unge konsthistorikern Bengt Söderberg, som i boken Sundholmen detaljerat går igenom vad undersökningarna visat samt koncist beskriver slottets historia så långt den kan följas. Boken är således till sin karaktär närmast att se som en rapport.

Vad läsaren får sig till livs är noggranna beskrivningar av ruinerna, byggnadens utvecklingsskeden, hur olika delar av slottet kanske en gång användes, vilka byggnader som funnits omkring det, vilka lösfynd man gjorde på ön och mera. Bevarade inventarielistor presenteras också, tillsammans med en genomgång av slottets ägare genom tiderna.

* * *

Söderberg gör gällande att sandstensdetaljer på det första slottet sannolikt kommit från det nedbrunna Gudhems kloster. Det och annat placerar byggnadens uppförande kronologiskt nån gång omkring 1540-talet. Vid denna tid bör slottet inte varit så mycket ett slott som en försvarsborg, utförd, sedd uppifrån, som ett grekiskt kors med fyra lika långa armar – ett inte alldeles vanligt arkitektoniskt utförande i Sverige vid denna tid.

Söderberg anför att byggherre sannolikt var Per Brahe d.ä., systerson till kung Gustav Vasa och ägare också till Gudhems kloster. Söderberg menar att Per Brahe nog var den borgherre som mest vistades på slottet, medan det under senare ägare sannolikt främst varit bebott av borgherrens fogde, vilket de povra bevarade inventarielistorna också låter antyda.

Efter Per Brahes död 1591 tog sonen Gustaf Brahe över byggnaden. Denne tvingades i landsflykt efter att ha stått på kung Sigismunds sida mot hertig Karl (IX). Kronan konfiskerade hans ägor och efter ett år tillföll Sundholmen Gustaf Brahes bror Magnus, greve av Visingsborg. Hans änka Helena Bielke ska ha övertagit slottet därefter, innan hon senare testamenterade det till styvdottern Ebba Brahe. Efter ett antal ägarbyten hamnade slottet till sist hos en prost och sedan en bonde. Då var redan Sundholmens slott i ruiner.

Av allt att döma hade slottet sin glansperiod som slott under första delen av 1600-talet. Under senare delen av 1600-talet verkar det ha ansetts gammalmodigt och förföll tydligen långsamt, innan det 1706 eldhärjades och övergavs. En herrgård byggdes på landsidan som väl fick överta slottets funktion.

* * *

Sundholmens slott verkar alltså i någon mån överges en bit in på 1600-talet. Fortfarande bor ägarnas fogdar på slottet, men herrskapen själva har sina residens på andra platser.

Sundholmen förefaller bli stödjepunkt för herremännens lokala intressen, utan att de själva tillbringar längre perioder där. Så var det sannolikt redan vid tiden för de två inventeringar som rapporterades in till kronan under dennas årslånga innehav av byggnaden, trots att en betydande ombyggnadsperiod då fortfarande var i framtiden.

Inventariet för 1599 anger till exempel att det i slottet endast finns två ”skifuor” (med vilket får förstås bordsskivor), en stol och två ”sänger” vad beträffar möbler. Kanske bodde ingen alls på slottet då, utan snarare i de byggnader som omgav slottet. Och, som Söderberg antar, tog säkert ägaren vid sina besök på slottet helt enkelt med sig de inventarier som behövdes för att göra dennes tillvaro på platsen dräglig och ståndsmässig.

* * *

Det är något lite tragiskt över Sundholmens slott. Det var en gång snarast ett renässansslott, men under en stor del av sin tillvaro torde dess salar ha varit nästan tomma. Förutom den antaglige byggherren Per Brahe torde ingen slottsherre ha tillbringat längre perioder på platsen, om jag förstår Söderberg rätt. Slottet stod som en symbol för makten och för aristokratin, men fönstren bör under långa tider ha varit mörka under höstkvällarna, medan eldstäder brann och folk rörde sig i byggningar runtom på ön.

I dag är det en imponerande och i 1800-talsmening romantisk ruin, som vältaligt utan ord vittnar om forn glans. Men efter att byggnaden spelat ut sin funktion som försvarsborg verkar man inte riktigt ha vetat vad man skulle ha den stora byggnaden till, fastän man byggde på den inpå 1600-talet.

Bengt Söderbergs noggranna redogörelse för ruinen: dess mått, dess utseende, dess olika rum och deras olika funktioner, äger bestående värde: ruinen är därmed bevarad i text och ritningar. I och med genomgången av byggnadens historia får dessutom ruinen djup och rötter ett halvt årtusende tillbaka i tiden.

Grevar och aristokrater finns i slottets historia, men i rullorna finns också allmogen med: namn nämns på personer som jobbat på slottet eller utfört tjänster åt detsamma. Där har vi ”Marbo Elin”, ”Jonn Skomakare”, ”Botwid Murmestere”, stalldrängarna Jöns Håkansson och Arvid Larsson, ”Elin fateburshustru”, ”Smedgåssen”, legodrängen ”Långe Sven allmoseman” och många fler.

Sundholmens slott står i ruiner, vittnande om en annan tid och om människors hårda arbete. Och Söderbergs bok Sundholmen, med sina beskrivningar, ritningar och många illustrationer, står som ett stramt monument i text över både det som finns kvar på ön i Tolken i dag och det som en gång varit.
– – –
Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland, Bengt Söderberg. Wahlström & Widstrand 1941. 92 sidor.

Bokrecension: Sju dagar kvar att leva | Carina Bergfeldt

Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff är skriven av journalisten Carina Bergfeldt (f. 1980)

Boken utkom första gången 2015. Jag har läst andra upplagan från 2016.

* * *

Arkitektstudenten Vaughn Ross döms mot sitt nekande till döden för mord på två personer 2001. Han ska ha skjutit dem i en bil nära sitt hem. Den ena personen är hans flickväns syster. Som tyngsta bevis i åklagarens fall redovisas en avriven fingertopp från en plasthandske med Ross DNA som hittas i bilen samt en skjorta med en blodfläck som hittas hemma hos honom: blodet tillhör den döde mannen. Själv menar Ross att skjortan ska ha mixtrats med efter att polisen tagit hand om den.

Ross sista vecka före avrättningen utgör ramen för största delen av Carina Bergfeldts reportagebok Sju dagar kvar att leva, som har sitt ursprung i en reportageserie som publicerades i Aftonbladet 2013.

Men boken är inte enbart en berättelse om Vaughn Ross, utredningen som ledde till hans dom och personerna som påverkades av dubbelmordet. Det är också en berättelse om dödsstraffet i modern tid, dödsstraffet i Texas.

Bergfeldt reser omkring och träffar människor, hon sitter ner och pratar med dem. Det handlar om en man som satt på Death Row och blev frikänd. Det handlar om en pastor som närvarat vid hundratals avrättningar. Om en kvinna som förälskar sig i mannen som avrättas kort före Ross. Om en reporter som rapporterar från avrättningar. Om fängelsedirektören som stående bredvid den dömde gång på gång gett bödeln klartecken att låta avrättningen börja. Om många fler.

* * *

Sju dagar kvar att leva är personligt hållen. Vi får veta Bergfeldts känslor: hur hon upplever människor hon möter, hur hon reagerar. Och hon själv är i högsta grad närvarande i sin text.

Därmed inte sagt att hennes egna uppfattningar lyser igenom. Det finns inget agiterande i texten och inget fördömande av dödsstraffet som sådant, eller för den delen något uppskattande av det, kan skönjas. Att läsa boken blir på ett sätt som att sitta och lyssna på en inlevelsefull berättare som skildrar personer hon mött och saker hon varit med om, och där dessa olika personer får komma till sin rätt, med sina särskilda perspektiv.

* * *

Carina Bergfeldt, numera SVT:s korrespondent i Washington och sedan tidigare belönad med Stora journalistpriset, skriver en utmärkt prosa, perfekt avpassad för reportageformatet. Det är ett rakt och inkännande språk.

Ibland nalkas väl texten det skönlitterära när vi får följa med in i några av de intervjuades huvuden, men allt hålls ihop till en gripande helhet. Något som också skapas av att de flesta intervjuerna som berättartekniskt grepp skrivits in under de dagar som går mellan att Bergfeldt själv träffar Vaughn Ross och det att han dör, oavsett om de faktiskt genomförts då eller inte.

Det är omöjligt att inte själv reflektera över dödsstraffet som princip när man läser Sju dagar kvar att leva.

För egen del är det min uppfattning att dödsstraff kan vara motiverat.

Problemet för mig ligger inte i huruvida dödsstraff är rimligt eller orimligt, utan i rättssäkerhetsaspekten: uppenbarligen har det suttit oskyldiga människor på Death Row. Det måste till varje pris undvikas. Kanhända kan den nivå av säkerhet som man borde kräva vara svåruppnåelig i praktiken.

Det innebär dock inte att dödsstraffet per se är orimligt. Vissa människor är helt enkelt för farliga för att vistas i ett samhälle. Att spärra in sådana människor på livstid synes inte nödvändigtvis mer humant än att avrätta dem.

* * *

Det är gott att Carina Bergfeldts unika möten och erfarenheter kring dödsstraffet i Texas har getts ut i bokform. Vilka åsikter man än må ha rörande dödsstraffet som sådant stämmer Bergfeldts bok till eftertanke.
– – –
Sju dagar kvar att leva: En berättelse som brott och dödsstraff, Carina Bergfeldt. Norstedts 2016. ISBN: 978-91-1-306696-7. 240 sidor.

Bokrecension: Odygd och vanära | Arne Jarrick, Johan Söderberg

"Vy över Stockholm", anonym efter Pieter Hendricksz. Schut (1726). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.

Odygd och vanära: Folk och brott i gamla Stockholm är skriven av Arne Jarrick (f. 1952), professor i historia, och Johan Söderberg (f. 1950), professor i ekonomisk historia.

Boken utkom 1998.

* * *

Allt historiskt berättande måste, om man ska fästa vikt vid det, vila på gedigen grundforskning, som skapar själva fundamentet för det historiska vetandet. Med sina 587 fotnoter, tjogtals tabeller och delvis tekniska framställning kan inte Odygd och vanära kallas ett alldeles lättillgängligt verk, men desto mer röjer boken mark vad beträffar utbredandet av det historiska vetandet.

Vad Jarrick och Söderberg undersökt är hur rättskipningen i Stockholm tett sig vid främst två separata tillfällen. Dels 1681 och dels 1780. Fokus ligger inte på de största brotten, utan mer på vardagsbrottslighet och civilmål. Det gäller sånt som ärenden där folk anmäler varandra för förtal och okvädande, folk som tvistar rörande äktenskap, stölder och annat liknande.

De instanser som undersökts är vad beträffar 1681 Norra Förstadens kämnärsrätt, krigsrätten samt domkapitlet. När det gäller 1780 har företrädesvis Södra Förstadens kämnärsrätt undersökts tillsammans med poliskammaren och domkapitlet.

Materialet som utvinns ur dessa instansers efterlämnade texter angrips ur många olika perspektiv, de analyseras och kvantifieras för att urskilja kvoter, mönster och utveckling.

Det är alltså ett riktigt hästjobb som professorerna Jarrick och Söderberg har genomfört. Inte nog med att de vaskat fram konkreta resultat ur det stora materialet, de har också kontrasterat dessa resultat mot tidigare forskning, som de ibland ödmjukt kritiserar när deras resultat motsäger hävdvunna uppfattningar.

Särskild vikt lägger de också vid att undersöka könsmönster i materialet: hur vanligt det till exempel var att kvinnor var kärande respektive svarande, hur vanligt det var att de vann respektive förlorade ärenden i rätten.

* * *

Vad kommer författarna då fram till?

Jo, bland annat att kvinnor är representerade i materialet i högre grad än förväntat, samt att de hade rimliga chanser att bli hörda av rättsinstanserna. Egentligen förväntades, enligt lagen, inte kvinnor att framträda och driva fall, vad jag förstår, men i praktiken var det ändå vanligt. Författarna sätter detta i samband med att kvinnlig företagsamhet var vanlig i Stockholm, där kvinnor kunde syssla med handel och annat i större utsträckning än på landet.

Vidare visar det sig att man både 1681 och 1780 var tämligen känslig för verbala påhopp. Listan över ord man kunde slänga på varandra är lång. Vanligaste okvädandet av kvinnor gäller benämningen hora, vanligaste okvädandet av män tyckes vara det nu sällan nyttjade hundsfott, vilket betyder hundfitta. Epitet som går ut på att någon annan är en tjuv är också vanliga.

En tredje sak som blir tydlig av Jarrick och Söderbergs undersökningar är att kyrkans makt dramatiskt minskas. Där de i 1681 års värld fortfarande har en hel del att göra med folks intima samliv och utdelar skamstraff och annat, har dess inflytande 1780 begränsas betydligt och domkapitlet ägnar sig då främst åt interna ärenden.

Runt 1680, får vi lära oss, kunde personer från varje hushåll i Stockholm räkna med att bli kallade till rätten som kärande, svarande eller vittnen. Det verkar dock som att rättens funktion som social arena blir mindre påfallande med tiden.

Tesen om att statsapparaten i allt högre utsträckning använder rättsinstanserna för att civilisera folket så att säga uppifrån och ner ifrågasätts också.

* * *

Något som gör boken särskilt intressant är de många enskilda fall som presenteras. Det är genom dem man kommer det förflutnas människor särskilt nära. Statistiken och utredningarna skänker helhetsbilder och förståelse för historiska förlopp. Fallstudierna skänker värme, blod och puls. Det blir påtagligt att analyserna rör verkliga, historiska människor.

Ett sådant fall är dråpet på Jakob Kihl 1780. Denne blev misshandlad av sin fader, Simon Kihl, till exempel för att han inte lärde sig läsa i den takt som fadern förväntade sig. Grannar vittnar om faderns hårdhet och temperament. Till sist har han slagit sin son så övermåttan att denne avlider. Innan han dog berättar han för en läkare att det var fadern som slagit honom.

Fadern frikänns efter en utdragen process. Rätten med borgmästaren i spetsen underkänner tjänstefolkets omdömesgillhet och menar att fadern omöjligt kan ha varit känslolös gentemot sitt eget barn, eftersom han var så religiös. Fadern var nämligen pietist, en slags religiös rörelse som fokuserade på den personliga tron och bekämpades av den officiella kyrkan.

* * *

Odygd och vanära är välskriven om än inte alldeles lättläst. För inblickar i stockholmslivet under 1600- och 1700-talet, för insikter om hur folk då tänkte och vad de ansåg vara rimligt att dra inför rätten, för upptäckter kring hur det var att vara människa då är det en bra fördjupningsbok.

Boken kräver nog ett visst specialintresse för historia i allmänhet, men den som skänker verket tid har mycket att hämta ur dess tabeller, analyser och fallstudier.
– – –
Odygd och vanära: Folk och brott i gamla Stockholm, Arne Jarrick & Johan Söderberg. Rabén Prisma 1998. ISBN: 91-518-3178-3. 282 sidor.

Bokrecension: Tidsmaskinen | H. G. Wells

Tidsmaskinen (eng. The Time Machine) är skriven av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst den i nyöversättning av Oskar Källner (f. 1978).

Boken utgavs på engelska första gången 1895.

* * *

Kanske är det så att böcker om framtiden säger minst lika mycket – om inte mer – om den egna tiden, än om den tid i det kommande som de porträtterar. Man kan som bekant inte lyfta sig i håret, lika lite tror jag att man kan lyfta sig ut ur sin egen tids föreställningar och grepp om verkligheten.

Därför blir det inte minst intressant att läsa H. G. Wells Tidsmaskinen för att ställs inför den samtid där boken tillkom, utöver att sugas in i den framtid som han därifrån målar upp. En tid där evolutionsteorin var ny och där den socialistiska diskursen fått ordentligt med luft under vingarna.

* * *

Tidsresenären, den genom hela boken utan namn försedde huvudpersonen, berättar i Tidsmaskinen om vad han nyss varit med om. Inne i sitt laboratorium har han nämligen en tidsmaskin, som nyss slungat honom fram till år 802 701, där han levt några dagar.

Världen om drygt 800 000 år är en mycket annorlunda plats.

Mänskligheten finns kvar, men har utvecklats till korta, vackra, enkla varelser, som leker sig genom dagarna, har mist skriv- och läskunnigheten och intellektuell spänst. De väldiga ruinerna i landskapet vittnar om en passerad storhetstid, och i ruinerna söker varelserna, eloierna, natthärbärge och där äter de.

Snart nog blir det uppenbart att eloierna skyr mörkret, och att i mörkret finns något annat. Mänskligheten, får vi snart veta, har i själva verket utvecklats till två raser. I underjordiska gruvor bor de bleka, vilda morlockerna.

Tidsresenären funderar kring hur det kunnat bli så här och en hypotes finner han vid anläggandet av ett klassperspektiv. Han antar att eloierna är ättlingar till kapitalister som fått alla sina behov tillgodosedda av arbetare, som förpassats med sina industrier till underjorden och blivit morlockerna.

Utan faror och utmaningar har eloiernas väsen förflackats, medan morlockernas underjordiska tillvaro har gjort att de har kvar mer av sin slughet.

* * *

Spänningen mellan morlockerna och eloierna är påtaglig.

Läsaren får känslan av att en revolution är nära förestående; att de till underjorden förpassade och anpassade skall kasta världsordningen över ända; på nätterna hemsöker de jorden, och det antyds att de då och då rövar med sig en av de fruktätande eloierna och nyttjar dem som mat.

* * *

Tidsmaskinen berättar om en framtid som inte är ljus. Mänskligheten har i Wells framtidsvision gått tillbaka efter att ha nått sin högsta höjd. Den har splittrats i två delar. Den lärda kulturen och komplexa civilisationen är där Tidsresenären ankommer med sin tidsmaskin redan i stor utsträckning förlorade. Och ingen verkar ens längre ha ett minne av hur det varit.

Wells framtidsvision blir genom eloiernas menlöshet och svaghet och genom hotet från de underjordiska morlockerna obehaglig. Romanens vision är att mänsklighetens kulturutveckling kommer att gå upp, ja visst, men sedan ner. Och Wells antyder att mänskligheten kanske till sist försvinner inte med en smäll, utan uttynande, som en återgång till en enklare livsform.

* * *

Tidsmaskinen skrevs för över hundratjugo år sedan. Det gör inte att den förlorat sin aktualitet som klassisk Science Fiction. I modern svensk språkdräkt, genom Oskar Källners försorg, kommer berättelsen till sin rätt som en historia lika aktuell som andra.
– – –
Tidsmaskinen (eng. The Time Machine), H. G. Wells. Övers. Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration: Andreas Raninger. ISBN: 978-91-88511-18-8. 146 sidor.

Tidningsklipp om borgerliga begravningar i Belgien | Borås Tidning 1864

I en Borås Tidning av äldre datum läser jag en notis om en situation i Belgien, som behandlar ett tidigt utslag av en önskan att ha icke-religiösa begravningar, eller åtminstone begravningar utan prästerlig inblandning.

Nämnda tidning lördagen den 17 december 1864:

I Belgien har en religiös tilldragelse satt sinnena i rörelse. Sedan några år finnes i Belgien en inom alla samfundsklasser representerad förening, hwilken söker att genom anskaffandet af en anständig borgerlig begrafning göra presterskapets kostsamma beledsagande till kyrkogården öfwerflödigt. [/] 

Gentemot denna förening har man nyligen i Brüssel under namn af 'St. Barbaras förening' grundat af ett katolskt broderskap med ändamål att såtadkomma billiga begrafningar med presterskapets biträdande. Denna förening har af konungen erhållit en gåfwa af 1,000 frcs, men intendenten öfwer civilstaten bifogade med penningarne ett bref, som lemnar kommentarier dertill. [/] 

Enl. intedenten såg konungen med största wälbehag föreningens sträfwanden, 'hwilka äro ett så wärdigt swar till de wanwettiga, hwilka under förewändningen af civilisation och framåtskridande, med säker fara för att se samfundet sjunka tillbaka i barbari, skulle rycka det ur kristendomens banor.' [/] 

Den liberala pressen uppfattar denna skrifwelse nästan som ett angrepp mot samwetsfriheten och påstpr, att intendenten endast kan ha handlat i sitt eget namn.

* * *

Källa: tidningar.kb.se [direktlänk]

Bokrecension: Mystik på svenska slott | Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle

Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser är skriven av journalisten Amelie Ehrensvärd Cardell (f. 1965) och försedd med fotografier av fotografen Susanne Martinelle (f. 1964).

Boken utgavs första gången 2014.

* * *

Jag tror och tror inte på spöken.

Vad menar jag med det? Jo, jag menar att det är rimligt att folk emellanåt har upplevt något utöver det vanliga när de talar om möten med spöken, men jag tror inte att det de har upplevt är reminiscenser av döda människor. Allt vi vet pekar på att medvetandet dör med kroppen, ja, att medvetandet är en funktion hos kroppen. Så rimligare än att de döda kommer åter är, så vitt jag förstår det, att personen som ser en vit skepnad dra förbi upplever ett cerebralt fenomen, kanske i kombination med ovanliga fysiska förutsättningar i rummet, eller misstolkar ett naturligt fenomen.

Med detta sagt, så är det dock få historier som går upp mot en riktig spökhistoria! Och sådana finns det gott om i Mystik på svenska slott, där författarna rest omkring i Sverige och pratat med grevar och grevinnor, guider och människor som på något sätt äger anknytning till ett visst svenskt slott.

Och så får de berätta vad de varit med om i spökväg. Och nog berättar de med frimodighet! Det finns skeptiker bland dem som kommer till tals, men också övertygat troende. Det är mycket av typen fotsteg på vinden, saker som flyttar sig oförklarligt, skepnader som står vid sängen eller som man möter någonstans i slottet.

Själv hade jag möjligen tvekat inför utsikten att övernatta på ett välkänt spökslott. Inte så mycket för att jag är rädd för att de döda skulle hemsöka mig, utan för att jag helt enkelt har en tämligen livlig fantasi vad sådant beträffar. Jag är nog mer rädd för min fantasi än för spökena som sådana. Det gör att det faktiskt är lite särskilt spännande att till och med läsa boken sent på natten.

Men spökhistorier är inte allt läsaren får till livs när han eller hon läser Mystik på svenska slott.

Man möter också ett stycke levande kulturhistoria. Fortfarande sitter grevar och grevinnor på sina gods runtom i landet, fastän de numera snarare än att vara riksråd eller höga militärer i regel är storbönder eller företagare. Men den äkta, gamla svenska aristokratin finns kvar: det är lätt att glömma. Och inte en enda av dem gör sig märkvärdig över att kunna spåra sina anor genom seklerna tillbaka, eller över sina egendomar.

Så Mystik på svenska slott berättar också en del om hur svensk bördsaristokrati lever i dag: ättlingarna till de män och kvinnor som i politiskt hänseende var på samhällets topp i tider som varit.

* * *

Slottsmiljön är naturligtvis idealisk för att uppleva övernaturliga händelser. I rum där det är högt till tak, där möbler kan vara hundratals år gamla, och älghuvudet på väggen tillhör ett djur som dog för över ett sekel sedan, där är det inte svårt att låta ett knaster eller ett knak bli ett meddelande från en död människa.

Och när många av slotten numera blivit helt eller delvis öppna för allmänheten, kanske som hotell eller konferensanläggningar, blir det ju givetvis fler personer som får uppleva dessa speciella miljöer, fler som nås av deras kraftfulla suggestionsförmåga.

En del vill hävda att de som upplever de händelser som klassificeras som övernaturliga är särskilt öppna. Och att vi som inte gör det är särskilt fyrkantiga.

Det må nu vara med det som det vill; så länge vi inte har något mer konkret att förhålla oss till annat än anekdoter och subjektiva upplevelser, måste spökhistorierna förbli kittlande historier och inte minst fält för fortsatta undersökningar. För att folk upplever något, det kan ändå rimligen antas; vad de upplever är en annan sak och något att avgöra; säkerligen rör det sig om en mångfald olika sinsemellan samverkande ting.

* * *

Förutom berättelser om övernaturliga händelser av personer som själva har anknytning till de slott som figurerar i Mystik på svenska slott är ett antal personer hörda som reflekterar kring saker som spöken, tid och det övernaturliga.

Dessa personer folklivsforskaren Ebbe Schön, som är en av mina favoritexperter, vidare biskop emeritus Lennart Koskinen, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, samt Etzel Cardeña, professor i psykologi. Därtill har läkaren Robert Hahn, känd för sitt intresse för andevärlden, skrivit förordet.

Mystik på svenska slott är något av ett praktverk med många och mycket vackra och stämningsfulla bilder. Texterna är välskrivna och lågmälda, inte alls sensationalistiska. Som Ebbe Schön säger, så är boken ett viktigt tidsdokument över hur spöktro kan yttra sig under början av 2000-talet.

Som lokalpatriot är det möjligen bara en sak jag saknar. Torpa stenhus, någon mil utanför Borås, finns inte med. Och där ska det visst spöka en del också!
– – –
Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser, Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle. Grafisk form: Susanne Martinelle. Roos & Tegnér 2015. ISBN: 978-91-86691-86-8. 276 sidor.