Bokrecension: Brokiga iakttagelser | Edith Södergran

Edith Södergran.
Bild: Svenska litteratur-
sällskapet i Finland

Brokiga iakttagelser är en samling aforismer av Edith Södergran (1892-1923).

Det är nästan omöjligt att skriva något sammanhängande om aforismsamlingar, ja, man gör snarast våld på aforismerna, om man försöker föra in dem i ett system: aforismen är till sin natur icke-systematisk; de är enskilda fragment, avsedda att bära sig själva. De är sammanhängande helheter i sin knapphet, avsedda att säga just det de säger, intet mer eller mindre.

Däri ligger deras konstnärliga värde: ett värde som projektiler.

* * *

Men likväl. Jag har läst Edith Södergrans Brokiga iakttagelser som är just en samling aforismer. Kanhända kan man ur dem utläsa något om författarens livshållning eller åtminstone något om det som hon bär inom sig.

Först:

”Den fria viljan är ett absurt antagande, något oavhängigt opererande på egen hand i en abstrakt tankerymd.”

Detta är, läser jag det som, ett försvar för determinismen; att den fria viljan inte existerar som ett objekt utanför en kedja av orsak och verkan: även viljan är underkastad kausalitetens lagar och opererar inte utan föregående orsaker. Endast tanken kan omfamna idén om en vilja som hänger fri i rymden, utan att vara rotad i den verklighet som den fysiska tillvaron består av.

Den fria viljan blir absurd, ty ingenting kan existera utan att ha sina orsaker: inget kan sättas i rörelse utan att något rör vid det.

* * *

Vidare:

”Den stora framgångens människor äro realister och fatalister.”

Här återkommer motivet med den trälbundna viljan.

Den stora framgångens människor, skriver Södergran, accepterar att viljan är bunden: att allt sker såsom det måste ske, inte, tänker jag, för att något utomvärldsligt bestämt det, utan för att ingenting förmår stå utanför kausalitetens intrikata och oöverskådliga väv.

Den framgångsrika människan kan anlägga ett realistiskt perspektiv på detta, inse trälbundenheten, vila i sitt fatum, sitt öde, och vara fatalist. Den framgångsrika människan vet sig vara där han måste vara, fruktar inte, vandrar trygg.

* * *

Och i en annan aforism:

”Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast ut i korta brutna bitar.”

Vi återvänder här till aforismens antisystematiska natur: den utgör i sig själv ”korta brutna bitar”, och bygger inte system, drar inte ”långa sanningsrötter”, framställer inte ett helt utöver sig självt.

Aforismerna är fragment, hela i sig själva, men inte en del av en större helhet. De är, för att alludera på Nietzsche, försök – försök att nå sanning, försök att måla en sann bild av tillvaron. Så når oss kanske sanningen blott och bart i små bitar, som ljusstrålar genom en gisten vägg som är vår själva tillvaros förutsättning; vi är instängda i oss själva, blott i brutna stycken når oss ljuset.

* * *

Ytterligare mer:

”Från sin innersta ärkevidskepelse avstår man aldrig, det vore ens undergång.”

Kan vi kanske ur detta utläsa, att vi alla har våra föreställningar, som vi lever och dör på, som vi behöver för att stå hopplösheten emot? Vidskepelsen att något har en betydelse utöver den vi tillskriver den, en betydelse fäst i något utanför oss själva som människor? Kanske är det därför vi förmår ta till oss sanningen bara som ”korta brutna bitar”, för att vi skulle förkolnas i det klara solskenet, utan vidskepelsernas skygd?

* * *

Och mer:

”Skuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den faktiska skulden förblir frågetecken.”

Kanhända kan också denna aforism belysas av fatalismens ljus? Ty där allting sker med nödvändighet, är naturligtvis något sådant som skuldkänslor absurt.

Varför känna skuld för vad som måste vara, inte kan vara på annat vis? Känner stenblocket skuld för att den krossar en buske under sitt fall från en klippa? Hade det varit rätt att förutsätta att stenblocket, oförmögen att påverka vare sig sitt fall eller sin bana, skulle känna skuld över vad den åstadkommit? Vad hade det båtat?

* * *

Edith Södergrans författarskap är något för sig. Brokiga iakttagelser utgavs år 1919, när Edith var på sitt 27:e levnadsår. Kanhända har det sammanställts under lång tid dessförinnan. Verket är inte minst påverkat av hennes läsning av Nietzsche.

Vid utgivandet hade hon fyra år kvar att leva, innan tuberkulosen tog hennes liv.

Aforismsamlingen drar mot harmoni, mot hyllande av det starka. Liksom den så ofta sjuke Nietzsche, torde hon i sin svaghet sett hän mot styrkan, hälsan. Och liksom Nietzsche var materalistisk determinist, förefaller även Södergran vid detta läge i sitt liv skriva under på samma uppfattningar.

Samlingen är kort. Ibland förstår jag inte vad aforismerna betyder, eller håller inte med dem. Men de vittnar som solstrålar emanerande från en stark och längtande själ i en sjuk kropp: de sprider Södergrans ljus.
– – –
Brokiga iakttagelser, Edith Södergran. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1919. Digitaliserad som epub av litteraturbanken.