Boken utkom år 2015.
* * *
Sekulär humanism fungerar som en presentation av humanismen som livsåskådning. Dess målgrupp är lärare som ska undervisa i religion- och livsåskådningskunskap och väl deras elever, Men även en intresserad allmänhet har mycket att hämta i boken.
Sekulär humanism är en utmärkt presentation. Den är ledigt och lättillgängligt skriven, välformulerad och föredömligt koncis.
Ämnet presenteras ur olika, varandra kompletterande, perspektiv.
Efter en introduktion om vad humanismen mer övergripande innebär, fortsätter författarna med en historisk exposé över det fritänkeri varav humanismen är en avkomma. Därefter följer en epistemologisk genomgång av humanismens kunskapssyn, sedan frågan om etik ur en humanistisk synvinkel.
Därpå kommer en avdelning med typiska livsåskådningsfrågor och humanismens svar. Avslutningsvis, efter en sammanfattning, följer några ideologiska dokument, såsom Humanisternas idéprogram.
* * *
Det underliggande försanthållandet inom den humanistiska ideologin är att världen är naturlig. Det vill säga, att det inte finns någon anledning att anta att det finns några övernaturliga inslag i tillvaron. Av detta följer en rad konsekvenser, såsom att man avfärdar förekomsten av gudar och spöken.
Metoden för att nå detta försanthållande är den vetenskapliga. Det vetenskapliga förhållningssättet leder också till att humanisterna är avfärdande eller kritiska till sådant som pseudovetenskap, alternativmedicin, vidskepelse och annat dylikt.
Till denna vetenskaplighet fogas ett knippe värderingar, i syfte att skapa en ansvarstagande människogemenskap som gynnar livet tillsammans. Etiken är inte baserad på övernaturliga förmodanden, utan på vad som fungerar bäst för människorna; etiken är därmed inte heller skriven i sten, utan något som måste underkastas ständig revidering allteftersom människor lär sig mer om den värld de bor i.
* * *
Jag är inte medlem i humanisterna och kallar mig inte sekulärhumanist. Detta trots att jag delar stora delar, ja, nästan allt, som humanisterna står för vad beträffar vikten av ett sekulärt samhälle, kritik mot antaganden om gudar som vill det ena eller det andra, att världen i grunden är naturlig och att vetenskaplig metod är den överlägset bästa metoden för att nå kunskap om tillvaron omkring och inom oss.
Det som gör att jag inte är helhjärtat ansluten till förbundet, är att jag menar att det går ett steg längre än vad som är nödvändigt.
I stället för att enbart konstatera världens naturlighet, alltså materialism i filosofisk mening, fogar man till konstaterandet en ideologi med vidhängande etik som går utöver materialismen och blir på så sätt en livsåskådningsorganisation, liksom de religiösa organisationerna är.
Man blir, menar jag, en livsåskådning bland andra; särskilt förstärks detta genom en utbredd verksamhet för livsceremonier och en, såvitt jag kan bedöma, något nedtonad religionskritik, även om den förvisso är klart representerad i Sekulär humanism.
För att jag skulle tilltalas mer av humanismen skulle krävas att den än mer aktivt agerade som kritiker mot allehanda religiösa föreställningar, och mindre aktivt försökte bygga upp en parallell eller egen livsåskådning av affirmativa värden: för trots att Sekulär humanism mer än en gång bekräftar att humanismen är odogmatisk, är det likväl självklart att ett antal värderingar förutsätts för att man ska vara humanist; det rör sig om klassiska, filantropiska sådana: demokrati, mänskliga rättigheter, ansvar för framtiden och så vidare, till exempel: ”att alla människor bör ha lika rättigheter och ges lika värde.”
Det finns alldeles uppenbart en humanistisk lära, alltså en dogmatik, som egentligen är onödig för att uppnå det kritiska syftet som jag ser som det viktigaste i verksamheten: att strida mot oförnuftet.
Själv föredrar jag att förhålla mig skeptisk till varje livsåskådningslära, inte minst om den ska fungera som ”ett alternativ till dogmatisk religion”, som det står i den humanistiska Amsterdamdeklarationen. Jag föredrar att stanna kvar vid religions- och oförnuftskritiken. Materialist, nihilist, ateist – men inte humanist.
* * *
Med detta sagt som principiella invändningar mot humanismen kan vi återgå till boken Sekulär humanism igen.
Den är nämligen bra, och mina invändningar mot humanismen som ideologi må inte träffa allt dess förträffliga innehåll, för sånt är den full av, och detta fungerar lika bra som inspiration för materialister som för de materialister som även är humanister. Som den här goda formuleringen ger exempel på:
”En sekulär humanist tror att världen är naturlig och inte övernaturlig; att världen består av materia och energi som styrs av naturlagar, inte av övernaturliga krafter, spöken, andar eller gudar.”Det kan även en materialist skriva under på.
* * *
Sekulärhumanismen är i mycket en god ideologi. Om världen vore mer humanistisk, hade den varit mer människovänlig. Kan eller vill man hålla sig till en sammanhängande ideologi, då kan humanismen vara en bra sådan. Det är välkommet att det finns en bok på den svenska marknaden som förhoppningsvis också når ut i skolorna, och som på ett brett men samtidigt ingående sätt visar upp humanistiska idéer på dess egna villkor.
Förhoppningsvis kan Sekulär humanism också medverka till att bryta ner eventuella fördomar om humanister och för den delen även ateister. För detta talar bland annat att boken också nämner de andliga värden som fortfarande i allra högsta grad är viktiga för humanisten: upplevelser av konst, användande av fantasi, och så vidare.
– – –
Sekulär humanism – förnuft, omtanke, ansvar, Patrik Lindenfors & Christer Sturmark. Förbundet Humanisterna 2015. Formgivning omslag: Uno von Corswant. ISBN: 978-91-637-8790-4. 187 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar