Jag har läst dessa två delar av totalt fem i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med inledning och kommentarer samt en förteckning med biografiska noteringar rörande många av de personer som nämns i Ciceros text.
* * *
Den person under antiken som är möjlig att bäst lära känna är tvivelsutan Cicero. Detta genom att så många av hans skrifter snarast mirakulöst bevarats till vår tid. Det rör sig om tal och brev, men också om resonerande texter som till exempel de som ryms i Samtal i Tusculum.
Cicero levde under spännande tider. Av relativt enkel bakgrund lyckades han ta sig från ämbete till ämbete intill dess att han nått statens högsta dito: han valdes som en av de två konsulerna för året 63 f.v.t. Annars var han främst verksam som advokat.
Hans inblick i de romerska förhållanden på högsta nivå, hans personliga bekantskap med många av tidens högt uppsatta romare, tillsammans med hans bildning gör hans texter till fullkomligt oskattbara klenoder.
* * *
Cicero framställer sig inte sig själv som filosof, utan han använder filosofin. Han sammanställer vetande och tillgängliggör den. I Samtal i Tusculum är det filosofiska frågor som han behandlar, och han försöker skapa en latinsk terminologi för de grekiska motsvarigheterna.
Genom dessa sammanställningar får vi en förträfflig bild av antikens tankevärld. I de två första delarna av Samtal i Tusculum, som jag läst, är det två ämnen som ligger i fokus och behandlas var för sig: döden och smärtan.
Syftet är att genom filosofin förse läsaren med verktyg som hjälper henne att hantera dessa två storheter. I dialogform framför han resonerande filosofins dåtida svar på problemställningarna.
* * *
Vad gäller döden ser han två möjligheter: antingen att döden innebär själens död, eller att själen efter döden får en bättre tillvaro. I det första fallet finns det ingen anledning att frukta döden, eftersom den som är död inte förnimmer smärta eller saknad. I det andra fallet är döden rentav åtråvärd, eftersom den leder till något bättre.
Själv verkar Cicero luta åt att själen finns, även om den inte är fysiskt förnimbar på samma sätt som andra delar av kroppen, och att den efter döden stiger uppåt, rent konkret, till himlen, där den ohindrad av kroppens begränsningar kan överblicka sånt som annars varit den fördolt.
Likväl lämnar Cicero stort utrymme också åt meningen att döden också är det slutgiltiga upphörandet av livet. Han anför filosofer som hävdat båda ståndpunkterna.
För det senare kan väl följande passus anföras, som ekar av Epikuros ord, fastän Epikuros var ett vanligt mål för Ciceros polemik.
"Det är naturens lag att såsom födelsen var oss begynnelsen på allt timligt, så är döden avskedet. Men vad ligger för ont i det, när döden varken finns till för de levande eller de döda? De döda når den aldrig, de levande angår den ej."Allt detta vittnar onekligen om mångsidigheten i den antika synen på döden. Han avfärdar däremot tämligen bryskt de traditionella mytiska uppfattningarna om ett dödsrike, liksom han också avfärdar gudarnas existens i den form som mytologin skänkt dem, för att göra dem begripliga för människorna.
"Inte är det min uppfattning om gudarna, att de sitter och festar på nektar och ambrosia med den eviga Ungdomen som iskänkerska ..."Likväl tror han på gudar: både i människan i form av själen, och utom människan i form av en gudom. Det starkaste beviset för gudarnas existens är, menar han, att alla folk äger den uppfattningen. Han skriver:
"Annars är det väl så att det starkaste stöd vi har för vår tro på gudar är just trons allmännelighet."
* * *
När det gäller smärtan utgår diskussionen ifrån huruvida smärta är det högsta onda. Det är det inte, argumenterar Cicero för. Vanheder är större, för vilkens undvikande man gärna utstår smärta, åtminstone som en riktig romare.
Att bevara hedern, virtus, är för Cicero centralt, och den romare som ställs inför att genomlida smärta bör betänka vikten av detta, och inte gny, om inte av pur ansträngning, icke smärta.
Och det finns alltid en utväg. Ebbe Linde tolkar ett möjligen korrumperat stycke om detta så här:
"Livet är som att segla på ett fartyg, som gång på gång ansätts av sjörövare. Några kan man segla från, andra nödgas man kämpa med och striden kan bli lätt eller hårdare. Men vi har goda vapen och skulle de inte förslå, så får vi lyssna inåt, om vi där hör en gudaröst: Kasta dig från skeppet. där finns räddning."Självmordet kan alltså bli en bot mot smärta som inte kan övervinnas.
* * *
Cicero skapar genom begreppet veri similia ett vackert mål för filosofiska ansträngningar: det är, att komma sanningen nära, att göra en sanningsapproximation. Sanningen i sig bör man ödmjukt vara medveten om är ouppnåbar, men man kan nalkas den, försöka nå – sanningens likhet.
Det är väl värt att betänka, särskilt vad gäller humanistiska vetenskaper: när vi skriver till exempel historia, är det vanskligt att hävda att exakt så här var det av exakt de här anledningarna; bättre är att ödmjukt försöka nå veri semilia: ett återskapande av det förflutna som så mycket som möjligt försöker nå och förklara det förflutna.
* * *
Cicero skriver sannolikt sin Samtal i Tusculum sommaren 45 f.v.t., när han för en tid dragit sig tillbaka från politiken till sin villa. Drygt två år senare skulle han likväl bli ett offer för den pågående maktkampen i imperiet, och dödas på uppdrag av de nya triumvirerna, väl främst för att Marcus Antonius, som Cicero bekämpat, så önskat.
Kvar efter sig lämnar han åtskilliga volymer text som talar direkt till oss från en fjärran förflutenhet som illumineras av hans ord på ett sätt som äger få motsvarigheter. Utforskare av romerska tankesätt likväl som romersk historia äger i Ciceros skrifter en djup källa.
– – –
Samtal i Tusculum I-II, Cicero. Övers. Ebbe Linde. Forum 1970. 123 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar