Senare fann jag en fruktbar livsåskådning i de fornnordiska berättelserna; jag kallar mig numera sekulärhedning – alltså en hedning utan religiös tro. Vidare ser jag den norröna berättelsevärlden som mitt andliga hem, medan den grekisk-romerska antika berättelsevärlden är mitt home away from home.
Men låt oss försöka få lite struktur i detta.
1. Metafysiken
Den primära invändningen mot kristendomen är för mig, att ingenting pekar på att det kristendomen hävdar om tillvaron innehåller någon sanning.
Man kan möjligen föreställa sig att det finns en treenig gud i himmelen som i form av sin son skänker sig åt mänskligheten under gestalt av bröd och vin i nattvarden och som själv lät sig avrättas för att radera den skuld som han själv lagt på människorna.
Ja, det kan man tro.
Men man kan aldrig leda det i bevis; enligt min mening går det inte att leda det i bevis, och vidare: det finns rimligen ingenting att leda i bevis: ingen metafysisk gudom enligt kristendomens modell i himmelen, ingen son i brödet och ingen världsomvälvande försoning i korsdöden. Det finns helt enkelt inte rimliga skäl att mena att något av detta är sant.
Jag är en fiende till en ideologi som gör tvärsäkra uttalanden om metafysiska fenomen den inte kan veta något om.
2. Etiken
Ytterligare en invändning mot kristendomen är att den genom släktena vidarebefordrat en etik som inte primärt grundar sig på vad man förmodar är bra för människorna, utan av vad en tänkt gudom förväntar sig av människan. Etiken är inte människocentrerad, utan uttrycker ett imperativ: en befallning, en guds befallning.
I praktiken rör det givetvis bara föreställningar från brons- och järnåldersfolk, vars idéer konserverats in i en tid som ser helt annorlunda ut, än när dessa föreställningar en gång formulerades. De är inte omedelbart överförbara till ett samhälle som känner till så mycket mer om människan än vad man gjorde då, av samma anledning som vi i allmänhet inte behandlar människor med olika krämpor med vårdmetoder från brons- eller järnåldern.
Utvecklingen har gått vidare, kunskapen har förmerats, och vi har finare instrument att ta till nu.
Det betyder inte att den judeokristna etiken i alla stycken med nödvändighet är obsolet. Men att något slagits fast i en annan tidsålder och lagts i Guds eller Guds sons mun, är inte ett argument för att det är rimliga instruktioner för vår tid.
För en människovänlig etik måste vi utgå från människan och det vi vet om henne nu. Under tusentals år medverkade judeokristen etik till att homosexuella fick det mycket svårt. Man tänkte sig att deras sexuella aktiviteter berodde på någon form av fördärv (och så gör man fortfarande i till exempel katolska kyrkan), medan vi med fördjupade insikter i dag vet att sexuell läggning företrädesvis är en fråga om biologi. Det är ett exempel.
Jag är fiende till en etik som inte tar hänsyn till vad vi vet om människan, utan hämtar kraft bara ur en religiös tradition.
3. Gudsbilden
Gudsbilden har inte varit statisk i den kristna kyrkan. I olika tider har Gud framställts på olika sätt, och inom olika traditioner har olika drag i Guds personlighet framhållits.
Vänder man sig till de bibliska texterna framväxer emellertid en föga smickrande bild för någon som ska personifiera helighet och perfektion. Vi får komma ihåg att den Gud Jesus kallar sin fader är Gamla testamentets Gud. En Gud som enligt berättelserna befaller folkmord. En Gud som befaller stening. En Gud som dränker en hel mänsklighet, sånär som på några utvalda få. En Gud som medveten om att människan inte skulle kunna motstå det, placerar en stötesten i Edens lustgård. Inget av allt detta tar Jesus enligt texterna på minsta sätt avstånd ifrån.
Bibelns Gud är en tyrann som kräver underkastelse och ofta straffar med död och förintelse dem som inte vill lyda. Jesus låter en sådan Gudsbild utvecklas; men fortfarande sker allt på den himmelske tyrannens absoluta villkor. Han kräver enligt Jesus tro, för att frälsning ska vara möjlig. Försoningsverket kan enbart träda i verklig kraft genom att människan tror: en tro som hon inte kan skapa sig själv, utan som också den är en gåva av Gud. Alltså blir blott den frälst som Gud väljer att ge tron.
Gud är ett uttryck för en idé om en absolut makt.
Den makten nyttjas emellertid märkligt. En familjefader som ser sina barn bråka med knivar i hand griper handgripligt in, hindrar dem och anstränger sig för att stifta fred dem emellan.
Den gudomlige fadern som vill att vi ska se oss som hans barn griper emellertid inte in vid de värsta grymheter; han låter det ske - vare sig han nu inte kan eller inte vill ingripa. Guds ingripande i världen är onekligen till förvillelse likt inget ingripande alls. Så faller alla böner synbarligen fåfängt till marken med brutna vingar.
Jag är en fiende till en gud vars främsta personlighetsdrag är tyranniet.
4. Historien
Kristendomens historia talar inte till dess fördel. Alla känner till kättarbål och korståg.
Men betänk också kyrkans makt i det det mindre: makten över sinnena i alla länder där den slagit sina oheliga rötter: makten att inympa sina föreställningar om obsolet etik, en Gud som vakar över allt, men låter lidanden slå ut som ogräs på ängen. Minns kyrkstötar, kyrkplikt, skampallar. Minns religionstvång och hädelseparagrafer. Minns den isande konservatismen i äktenskapen med stater som varit villiga att ingå förbund.
Men visst har kristna gjort människovänliga saker. Jag förnekar inte att kristendomen inspirerat häpnadsväckande uppoffringar och konstyttringar. Men allt det är uppblandat med martyrernas blod: martyrerna för det kristna tyranniet.
Jag är en fiende till en ideologi som genom stora delar av sin existens stått bedrägeri bi och friheten emot.
5. Min livsåskådning
Och vad ställer jag mot detta? Nåväl, det kan hävdas att religionens frånvaro skapar ett hål i människan. Det kan nog vara så för många. Jag kände det, men känner det inte längre.
Jag anser mig fortfarande vara en mycket andlig människa, men inte i religiös mening, utan i betydelsen att jag uppskattar att odla min själ, för att nu med sedvanerätt använda det ordet. Men jag odlar den med berättelser som står i samklang med min själva varelse, som skänker helhet, lindring, sammanhang.
De berättelserna kan vara den dunkla fornnordiska livsåskådningens narrativ, de kan vara antikens solhöljda narrativ, de kan vara ordkonstnärernas skapelser genom alla tider. För mig trumfar Cicero Paulus alla dagar i veckan.
Sammanfattning
Den kristna guden som föreställning är död. Som varelse finns det ingenting som pekar på att han någonsin existerat utöver i de sinnen som tillåtit idén om honom att försanthållas. Det är det viktigaste i min hållning: Gud finns inte. Hedenius skrev, att man ska inte tro på det som det inte finns förnuftiga skäl att tro på. Det håller jag med om.
Konsekvenserna av idén om den kristna Guden har varit vittgående, ja, den har påverkat civilisationer, den har påverkat och styrt miljoner människors liv, och den påverkar oss än i dag. Eftersom den är en konstruktion utan rimlig, påvisbar bäring i den yttre världen, går idén om Gud i klinch med själva verkligheten.
Jag ser det kristna idékomplexets inflytande, och ser liv ställda i tjänst åt en chimär och liv förstörda som offer åt en död religion.
Det är jag en fiende till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar