Bokrecension: Skarprättaren | G. A. Dalman, m.fl.

A. G. Dalman.
Teckning från omkring 1902.

Skarprättaren: Föregångare och förrättningar är skriven av Gustaf Albert Dalman (1879-1982) och Gustaf Olof Gunne (1891-1945). Jag här läst boken i en upplaga från 1946.

* * *

Sveriges siste skarprättare A. G. Dalman avled 1920. När han dog var han fortfarande rikets mästerman, men det hade då hunnit gå tio år sedan hans senaste uppdrag. Och året efter Dalmans bortgång avskaffades fredstida dödsstraffet i svensk lag.

Det är om denne Dalman och hans värv som Skarprättaren handlar. I fokus ligger sonens minnesanteckningar om sin far. Sonen, G. A. Dalman, hade själv varit assistent åt fadern vid fyra avrättningar.

Utöver Dalmans minnesskrift ryms ytterligare ett antal texter i volymen, författade huvudsakligen av G. O. Gunne.

Han skriver om skarprättaryrket i allmänhet, om de sista skarprättarna i Stockholm, om de avrättningar som Dalman utförde samt om de personer som blev avrättade. Därutöver har bifogats en tidningsartikel om ett besök hos Dalman och en instruktion till den giljotin som införskaffades i början av 1900-talet.

* * *

A. G. Dalman hann under sin tid som rikets skarprättare 1885-1920 genomföra följande avrättningar.

• 7 augusti 1890, Kristianstad.
  Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”). Bila.
• 17 mars 1893, Gävle.
  Per Johan Pettersson (”Alftamördaren”). Bila.
• 5 juli 1900, Karlskrona.
  Theodor Sallrot (”Johannishusmördaren”). Bila.
• 23 augusti 1900, Malmö.
  Lars Nilsson (”Löderupsmördaren”). Bila.
• 10 december 1900, Västerås.
  Johan Filip Nordlund (”Mälarmördaren”). Bila.
• 23 november 1910, Stockholm.
  Alfred Ander. Fallbila.

Vägen fram till detta udda yrke berättar både G. A. Dalman och Gunne om i separata texter.

Dalman hade fötts 1848 i Västmanland och under många år tjänstgjort i det militära.

När en skarprättartjänst utlystes 1883 sökte Dalman denna, men istället antogs en annan man, som dock avsade sig uppdraget redan året efter, utan att ha genomfört någon avrättning.

Då kom Dalman på tal igen, och antogs som skarprättare i Stockholms län.

Därefter fick han tjänst i län efter län, intill dess att han var rikets ende skarprättare. Varje län som antagit honom betalade en summa i lön, och det var av dessa pengar som skarprättaren levde på, utöver en nackpeng för varje utförd avrättning samt reseersättning och dylikt. Dalman var därutöver vicevärd i flera byggnader i Stockholm.

* * *

G. A. Dalmans minnesteckning av sin far präglas av påtaglig värme. Det är uppenbart att han hyser den största respekt för fadern. En del personlighetsdrag får vi ta del av. Så skall Dalman ha varit en stor djurvän, och kunde inte med slakt. Själv hade han två hundar och ett femtiotal fåglar. Men inte samtidigt, får vi väl dock förmoda.

Och Dalman hade förvisso ett häftigt lynne, berättar sonen, men han verkar varit lika snar att bli lugn igen som att bli häftig.

Som skarprättare uppger sonen att fadern var mycket lugn och professionell. Han tog sin verksamhet på stort allvar. När G. A. Dalman föreslagit fadern en cognac inför en avrättning avslog denne genast förslaget. Han ville vara helt klar i huvudet. Dalman såg uppenbarligen sitt värv som en plikt, sig själv som ett verktyg och förefaller ha ansett att liv gäller för liv.

Det enda som inte gått helt enligt planerna var den första avrättningen. På grund av att delinkventen något rört sig i huggögonblicket passerade eggen genom nacken men ut i underkäken. Alla övriga halshuggningar synes både av sonens och andras rapporter tillgått fullkomligt perfekt. Rena, ensamma hugg.

Det kan också vara värt att nämna att något gottande i makabra detaljer inte förekommer i Skarprättaren. Avrättningarna skildras mycket sakligt.

Det saknas heller inte anekdoter i minnesteckningen. Belysande, men oftast oskyldiga till sin natur.

G. A. Dalman nämner till exempel en händelse under båtresan till Karlskrona.

De båda herrarna Dalman sitter i salongen. Ett annat sällskap talar om den förestående avrättningen, utan att känna igen skarprättaren i deras omedelbara närhet. I sällskapet fanns en lärare som förklarade att han kände igen Dalman väl, och att han var en stor karl med stort skägg.

Den slätrakade Dalman frågade då läraren själv om det inte möjligen var så att skarprättaren rakat sig på sistone. Nä, det förnekade läraren, för han hade nyss talat vid honom.

Strax efteråt kommer en ny person in i salongen, och tilltalar skarprättaren: ”Ursäkta, men är det inte herr Dalman”. ”Det stämmer det”, svarade Dalman.

Den skrävlande läraren fick bråttom att avlägsna sig, skriver sonen.

* * *

Skarprättaren är rikt illustrerad och innehåller mycket matnyttigt om man är intresserad av svenska avrättningars kulturhistoria under det sena 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Och naturligtvis är det en utmärkt källa till kunskap om A. G. Dalman själv. Trots sin omedelbara närhet och uppenbara respekt för sin far är G. A. Dalman ett gott vittne, vad jag kan bedöma, inte minst som han själv assisterat fadern vid fyra avrättningar.

Därtill är den lilla volymen rikt illustrerad med bilder både av Dalman själv, familjen och de flesta av de personer Dalman avrättade.

A. G. Dalman avled den 30 juli 1920 i sonens bostad. Han begravdes i enkelhet i närvaro av familj och släkt samt en representant från kriminalpolisen. Dalman gravsattes på Norra begravningsplatsen i Stockholm, men graven lär inte längre finnas utmärkt.
– – –
Skarprättaren: Föregångare och Förrättningar, G. A. Dalman, G. O. Gunne. Special-Förlaget 1946. 119 sidor.