Bokrecension: Skarprättaren | G. A. Dalman, m.fl.

A. G. Dalman.
Teckning från omkring 1902.

Skarprättaren: Föregångare och förrättningar är skriven av Gustaf Albert Dalman (1879-1982) och Gustaf Olof Gunne (1891-1945). Jag här läst boken i en upplaga från 1946.

* * *

Sveriges siste skarprättare A. G. Dalman avled 1920. När han dog var han fortfarande rikets mästerman, men det hade då hunnit gå tio år sedan hans senaste uppdrag. Och året efter Dalmans bortgång avskaffades fredstida dödsstraffet i svensk lag.

Det är om denne Dalman och hans värv som Skarprättaren handlar. I fokus ligger sonens minnesanteckningar om sin far. Sonen, G. A. Dalman, hade själv varit assistent åt fadern vid fyra avrättningar.

Utöver Dalmans minnesskrift ryms ytterligare ett antal texter i volymen, författade huvudsakligen av G. O. Gunne.

Han skriver om skarprättaryrket i allmänhet, om de sista skarprättarna i Stockholm, om de avrättningar som Dalman utförde samt om de personer som blev avrättade. Därutöver har bifogats en tidningsartikel om ett besök hos Dalman och en instruktion till den giljotin som införskaffades i början av 1900-talet.

* * *

A. G. Dalman hann under sin tid som rikets skarprättare 1885-1920 genomföra följande avrättningar.

• 7 augusti 1890, Kristianstad.
  Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”). Bila.
• 17 mars 1893, Gävle.
  Per Johan Pettersson (”Alftamördaren”). Bila.
• 5 juli 1900, Karlskrona.
  Theodor Sallrot (”Johannishusmördaren”). Bila.
• 23 augusti 1900, Malmö.
  Lars Nilsson (”Löderupsmördaren”). Bila.
• 10 december 1900, Västerås.
  Johan Filip Nordlund (”Mälarmördaren”). Bila.
• 23 november 1910, Stockholm.
  Alfred Ander. Fallbila.

Vägen fram till detta udda yrke berättar både G. A. Dalman och Gunne om i separata texter.

Dalman hade fötts 1848 i Västmanland och under många år tjänstgjort i det militära.

När en skarprättartjänst utlystes 1883 sökte Dalman denna, men istället antogs en annan man, som dock avsade sig uppdraget redan året efter, utan att ha genomfört någon avrättning.

Då kom Dalman på tal igen, och antogs som skarprättare i Stockholms län.

Därefter fick han tjänst i län efter län, intill dess att han var rikets ende skarprättare. Varje län som antagit honom betalade en summa i lön, och det var av dessa pengar som skarprättaren levde på, utöver en nackpeng för varje utförd avrättning samt reseersättning och dylikt. Dalman var därutöver vicevärd i flera byggnader i Stockholm.

* * *

G. A. Dalmans minnesteckning av sin far präglas av påtaglig värme. Det är uppenbart att han hyser den största respekt för fadern. En del personlighetsdrag får vi ta del av. Så skall Dalman ha varit en stor djurvän, och kunde inte med slakt. Själv hade han två hundar och ett femtiotal fåglar. Men inte samtidigt, får vi väl dock förmoda.

Och Dalman hade förvisso ett häftigt lynne, berättar sonen, men han verkar varit lika snar att bli lugn igen som att bli häftig.

Som skarprättare uppger sonen att fadern var mycket lugn och professionell. Han tog sin verksamhet på stort allvar. När G. A. Dalman föreslagit fadern en cognac inför en avrättning avslog denne genast förslaget. Han ville vara helt klar i huvudet. Dalman såg uppenbarligen sitt värv som en plikt, sig själv som ett verktyg och förefaller ha ansett att liv gäller för liv.

Det enda som inte gått helt enligt planerna var den första avrättningen. På grund av att delinkventen något rört sig i huggögonblicket passerade eggen genom nacken men ut i underkäken. Alla övriga halshuggningar synes både av sonens och andras rapporter tillgått fullkomligt perfekt. Rena, ensamma hugg.

Det kan också vara värt att nämna att något gottande i makabra detaljer inte förekommer i Skarprättaren. Avrättningarna skildras mycket sakligt.

Det saknas heller inte anekdoter i minnesteckningen. Belysande, men oftast oskyldiga till sin natur.

G. A. Dalman nämner till exempel en händelse under båtresan till Karlskrona.

De båda herrarna Dalman sitter i salongen. Ett annat sällskap talar om den förestående avrättningen, utan att känna igen skarprättaren i deras omedelbara närhet. I sällskapet fanns en lärare som förklarade att han kände igen Dalman väl, och att han var en stor karl med stort skägg.

Den slätrakade Dalman frågade då läraren själv om det inte möjligen var så att skarprättaren rakat sig på sistone. Nä, det förnekade läraren, för han hade nyss talat vid honom.

Strax efteråt kommer en ny person in i salongen, och tilltalar skarprättaren: ”Ursäkta, men är det inte herr Dalman”. ”Det stämmer det”, svarade Dalman.

Den skrävlande läraren fick bråttom att avlägsna sig, skriver sonen.

* * *

Skarprättaren är rikt illustrerad och innehåller mycket matnyttigt om man är intresserad av svenska avrättningars kulturhistoria under det sena 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Och naturligtvis är det en utmärkt källa till kunskap om A. G. Dalman själv. Trots sin omedelbara närhet och uppenbara respekt för sin far är G. A. Dalman ett gott vittne, vad jag kan bedöma, inte minst som han själv assisterat fadern vid fyra avrättningar.

Därtill är den lilla volymen rikt illustrerad med bilder både av Dalman själv, familjen och de flesta av de personer Dalman avrättade.

A. G. Dalman avled den 30 juli 1920 i sonens bostad. Han begravdes i enkelhet i närvaro av familj och släkt samt en representant från kriminalpolisen. Dalman gravsattes på Norra begravningsplatsen i Stockholm, men graven lär inte längre finnas utmärkt.
– – –
Skarprättaren: Föregångare och Förrättningar, G. A. Dalman, G. O. Gunne. Special-Förlaget 1946. 119 sidor.

Bokrecension: För ung att dö | Christer Isaksson

För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige är skriven av Christer Isaksson (f. 1950). Boken utgavs år 2007. Samma år fick den utmärkelsen Årets bok om svensk historia av Nättidningen Svensk historia.

* * *

Vid soluppgången den 5 juli 1900 högg rikets skarprättare Dalman huvudet av rånmördaren Theodor Sallrot på fängelsegården i Karlskrona. Det var den första avrättningen på flera år. Många hade kanske trott att någon avrättning aldrig mer skulle ske i Sverige. Men år 1900 genomfördes tre sådana förrättningar.

Theodor Sallrot verkar dock ha gjort ett särskilt intryck, inte bara på bödeln själv, utan också på fängelsepersonalen. Han var nämligen mycket ung, tjugoett år, och mycket botfärdig och undergiven, ehuru han helt accepterade sitt öde. Det sägs att bödeln hade tårade ögon efter sitt snabba hugg den där morgonen.

* * *

Det är om denne Theodor Sallrot som Christer Isaksson skrivit sin bok, men inte bara om honom.

Liksom i Joakim Forsbergs Liv för liv står även skarprättare Dalman i fokus, och utöver Dalman och Sallrot dessutom fängelsedirektör Ulrik Leander.

Dessa tre män är fixpunkterna som Isaksson rör sig emellan genom olika typer av prosa. Författaren berättar till exempel om när han besöker Sallrots hemby i förstaperson, men han griper också till en slags återskapande fiktion för att ge djup åt skildringen.

Häromdagen mötte jag ordet "faktion". Jag tror att det ordet passar rätt bra in i detta sammanhanget: en sammansmältning av fakta och fiktion till en helhet som liksom får symbolisera ett historiskt skeende vars detaljer vi inte når. På så sätt påminner För ung att dö på mer än ett sätt om Liv för liv, som ju också använder skönlitterära grepp för att nå Alfred Ander och Dalman.

I förlängningen kan man möjligen även höra ett eko av den betydligt äldre boken Nils Tufvesson och hans moder av Gustaf af Geijerstam om Yngsjömorden, som också använder sig av skönlitterärt berättande för att återskapa en historisk händelse. Yngsjömörderskan spelar dessutom en viss roll även i För ung att dö.

* * *

Sallrot kom från en välbärgad och respekterad frikyrklig handlarfamilj i Fjälkinge, nordöstra Skåne. Av Isakssons berättelse får vi intrycket att Sallrot var något av en äventyrlig själ, lite vild. Omsider hamnade han emellertid vid järnvägen. Där arbetade också den något yngre Ernst Cederberg. De två blev goda kamrater.

Sallrot hade emellertid en del bekymmer, får vi veta. Han hade hamnat i skuld, efter att ha försnillat försäkringspremier för det försäkringsbolag som han jobbade extra för. Han hade lyckats komma åt en del pengar via stöld utan att bli påkommen tidigare.

Och nu anade han att en betydande summa skulle finnas i kassaskåpet i stationshuset där vännen Ernst Cederberg bodde och tjänstgjorde som stins.

Sallrot besökte den gode vännen, drack punsch, och dödade honom genom att slå honom med en i en näsduk invirad sten, genom att sticka honom med kniv, genom att skjuta honom fem gånger och genom att till sist skära halsen av honom.

I kassaskåpet fanns omkring trehundra kronor. Betydligt mindre än vad Sallrot trott.

Dagen efteråt erkände han, efter att först ha hävdat att en viss okänd herr Larsson skulle ha varit förövaren.

Man trodde nog inte i allmänhet, förstår jag det som på Isaksson, ha trott att Sallrot verkligen skulle hamna på schavotten. Livstids straffarbete, jo, men inte dödsstraff. Högsta domstolen rekommenderar till och med majestätet som sista instans att omvandla dödsstraffet som de själva slagit fast till livstids straffarbete.

Men på slottet satt kronprins Gustaf i sin far kung Oscar II:s frånvaro. Han hade att ta hänsyn till en tillfällig våg av brottslighet och ville nog stämma i bäcken, göra ett exempel av den unge Sallrot i Skåne. Kronprinsen fastslog dödsstraffet.

* * *

Uppenbart gjorde Sallrot intryck på dem omkring sig. Man glömde inte vad han gjort, men likväl verkar han ha väckt stor sympati där han satt, och bad om att straffet så snart som möjligt skulle övergå honom.

Han var lugn och timid, återvände till sin kristna tro och lät sig döpas i fängelset. Han skrev brev och började till och med skriva på en självbiografi intill dess att fängelseprästen avstyrde det. Skriften är tyvärr borta.

Denna sympati skildrar Isaksson utmärkt. Fängelsedirektören, fångvaktarna, ja, till och med bödeln kommer att beröras av den lille glasögonprydde ynglingen, som uppenbarligen var intelligent och en gång verkade ha haft alla förutsättningar till att få en annan typ av liv. Det var ingen buse som satt i fängelset.

Det ger också fängelsedirektören anledning att i berättelsen spekulera i samhällets roll vid tillkomsten av grova brott, och vad samhällsförändringar betyder för att häva brottsligheten.

* * *

Isaksson beskriver hur Dalman genomför en klanderfri avrättning. Efteråt bryter man mot de egentliga föreskrifterna och låter föräldrarna gravsätta kroppen på hemmakyrkogården i Fjälkinge, där Sallrot lär vila i samma grav som hans bror och dennes familj senare gravsattes i.

Men familjen Sallrots liv var för alltid förändrat. Och naturligtvis den unge Cederbergs familj. Även Ulrik Leander, sedermera uttalad motståndare till dödsstraffet och politiker, torde ha påverkats. Onekligen blir han berörd åtminstone i Isakssons berättelse om fallet.

Så För ung att dö är förvisso berättelsen om ett olyckligt öde som drabbar både offret och förövaren. Men det är också berättelsen om hur mordet den där natten får svallvågor och översköljer personer utöver mordoffret och mördaren.

Theodor Sallrot blev den fjärde sista personen som avrättades i Sverige.
– – –
För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige, Christer Isaksson. Prisma 2007. ISBN: 978-91-518-4902-7. 241 sidor.

Bokrecension: Liv för liv | Joakim Forsberg

Verklighetens Alfred Ander

Liv för liv är en roman av Joakim Forsberg (f. 1969). Boken utgavs 2005.

* * *

Johan Alfred Andersson Ander är känd för eftervärlden som den siste mannen som avrättades i Sverige. Anders Gustaf Dalman är känd som landets siste bödel.

Ander dömdes för rånmordet på Viktoria Hellsten som inträffat i januari 1910. Dalman avrättade honom medelst giljotin i november samma år.

Dessa två personer – den dömde och bödeln – står i fokus i Joakim Forsbergs udda roman Liv för liv. Boken blir udda genom dess förmåga att låta gränserna mellan verklighet och dikt, historia och fiktion bli suddiga. Den rör sig obehindrat mellan det dokumentära och skönlitterära.

Den största delen av boken består av två huvuddelar: en del där vi får följa Anders interna monolog, och en del där vi får följa Dalmans dito.

Ander funderar på sitt liv där han sitter i cellen och inväntar sin avrättning dagen efter, och Dalman sitter vid samma tid och funderar på sitt liv. Och genom dessa introspektiva funderingar målas de båda männens liv upp inför läsarnas ögon: deras historia och öden, kanaliserade och tolkade av Forsberg, författaren.

Till den autentiska känslan bidrar dessutom att texten inramas av vad som torde vara autentiska citat ur olika samtida handlingar.

* * *

Det tillhör en författares absoluta rätt att hantera sanningen precis så som han eller hon behagar för att skapa sitt litterära konstverk. Det tillhör dessutom författarens rätt att tolka verkligheten precis som han vill, och som i detta fallet – leva sig in i andra människors tanke- och känslovärld.

Men samtidigt gör denna totala frihet berättelserna om Ander och Dalman i Liv för liv svårhanterliga för mig; jag frågar mig när jag läst den – har jag lärt mig något om dessa två män, eller har jag varit åskåda vittne till en illusion?

Nog verkar det som att Forsberg följt de verkliga personerna tätt i spåren och återberättat detaljer ur rättegångar och vittnesmål mycket troget: men när träder den rena fiktionen i de faktabaserade, dokumentära inslagens ställe?

För visst kan vi veta att Ander arbetat som kypare, men hur mycket kan vi verkligen veta av hur han såg på sitt liv? Och nog kan vi veta att Dalman avrättat Yngsjömörderskan något decennium tidigare, men i vilken grad kan vi nalkas hans inre reflektioner kring sitt ovanliga värv?

Där, i denna spänning mellan sant och dikt och föreställningsförmåga, existerar Liv för liv, som en berättelse om uppgivenhet, undergivenhet, plikt och nihilism.

* * *

Men jag märker att jag tycker mycket om berättelsen, dess genuina känsla, dess utmärkta och suggestiva språkhantering, fastän jag är medveten om att jag inte läser de verkliga personerna Anders och Dahlmans tankar.

Särskilt fångar mig Dalmans minnen av en sällskapsafton där man kommer att diskutera fallet Ander i skarprättarens närvaro, och hur argument vrids och vänds av olika personer: hur man talar om att Ander fällts på indicier, och hur andra menar att det måste varit Ander som begått mordet, hur man fiskar efter Dalmans egna uppfattningar, hur en ung kvinna brister ut i religiös förkunnelse om dödsstraffets ogudaktighet. Hela aftonen skildras mästerligt.

* * *

Alfred Ander kom att bli den siste att avrättas i Sverige. Giljotinen kom aldrig mer i bruk och förvaras numera på Nordiska museet i Stockholm.
– – –
Liv för liv, Joakim Forsberg. Albert Bonniers förlag 2005. ISBN: 91-0-010283-0. 233 sidor.

Bokrecension: Getingarna; Freden | Aristofanes

Getingarna och Freden är två komedier av Aristofanes (445 f.v.t. - 385 f.v.t.).

Jag har läst pjäserna i tolkning av Tord Bæckström (1908-1991), som även skrivit en inledning, kommentarer och ett fylligt namnregister med förklaringar i volymen.

* * *

Första gången Getingarna mötte en större publik var vid uruppförandet i Aten år 422 f.v.t. Året efteråt presenterade Aristofanes Freden. Båda framfördes under de årliga dionysosfestivalerna, då även tragedier spelades.

Den antika komedin är inte detsamma som vår tids komedier. Vad gäller Getingarna och Freden är de snarast farser med starkt politisk-polemisk udd. Aristofanes måltavla är ofta Kleon, som han har föga gott att säga om, men desto mer tadlande och direkt förolämpande.

Aten hade vid denna tid utvecklats till en demokratisk stadsstat, men var invecklat i krig med Sparta. Aristofanes menade att Kleon, som general och statens starke man, var en krigsivrare. När Freden uppfördes hade Kleon omkommit i strid, men fortfarande attackerar pjäsen krigsivrarna och hyllar freden.

* * *

Men låt oss säga något mer om respektive pjäs, om än skissartat. Vi börjar med Getingarna.

Komedin driver hejdlöst med rättsväsendet i Aten, som bestod av mängder av inte minst åldrade män, som genom sitt deltagande i rättegångar som domare fick en viss ekonomisk ersättning.

Prokleon är i pjäsen en av dessa domare. Han är helt besatt av sin sysselsättning, så till den milda grad att sonen Antikleon på allt vis försöker hålla sin far i huset och inte tillåter honom att gå med de andra domarna – så kallade getingar – när de försöker få honom med sig.

Efter en kamp i denna fråga lyckas Antikleon få sin far att på med på att upprätta en egen domstol hemma, där man bland annat ställer en hund som ätit en ost inför rätta, anklagad av en annan hund. Bæckström förklarar att detta märkliga inslag i själva verket syftar på hur Kleon ställt en anhängare av Atens fredsparti inför rätta.

Hela komedin mynnar ut i att Prokleon går på fest, super sig tämligen berusad och sedan anklagas av en mängd personer för det ofog han ställt till med på vägen hem. Prokleon föredrar dock att dansa.

* * *

I Freden har vinbonden Trygaios tröttnat på hur kriget drabbar hans hemtrakt. Han har i detta syfte skaffat en tordyvel av gigantiska proportioner som han flyger till skyn med för att fråga Zeus vad han "tänkt att göra med oss alla här i Hellas."

Väl där träffar han Hermes, som blir mäkta förvånad över att en människa dyker upp på platsen:

"Din oförskämda slyngel, skamlöst fräcka skurk,
din lymmel, alla lymlars lymmel, ärkelymmel!
Hur har du kommit hit, du lymlars överlymmel?
Vad är ditt namn? Vasa? Nå, svara!"

De två lyckas dock komma i samspråk, och Trygaios får veta att gudarna flyttat i går, men att Hermes håller uppsikt över deras "kastruller, grytor och amforor". Gudarna hade flyttat för att de var "förbannade på grekerna" eftersom de inte grep efter fred, och därför hade de också låtit det personifierade Kriget härja hos dem.

Det visar sig att Freden sitter inspärrad i en brunn. Trygaios övertalar Hermes om att han skall få befria Freden, och efter mycket möda lyckas det. Med Freden befriad återvänder Trygaios till jorden med gudinnorna Opora och Theoria. Opora ska han gifta sig med, Theoria – som tydligen syftar på en sakral beskickning – ska gå till rådsförsamlingen.

Väl hemma igen föranstaltas ett offer till fredsgudinnan.

Strax därefter uppenbarar sig en liesmed som tackar Trygaios för vad han gjort, för nu börjar folk köpa liar igen. Men snart kommer också en hjämbuskmakare, en harnesksmed, en trumpethandlare och lanssmed som klagar över sin förlorade inkomst. Trygaois driver med dem.

Avslutningsvis uppstäms en åkallan av äktenskapsguden Hymèn och Trygaois ingår sitt äktenskap med Opora.

* * *

Nog kan man säga att dessa komedier i viss mening är en aning osammanhängande för en nutida läsare. Säkert går dessutom en mängd referenser förbi oss, även om Bæckströms kommentarer hjälper förståelsen en bit på vägen.

Men det är ändå med behagligt nöje man läser dem; inte med storskratt, sådana som de säkert framkallade en gång med sina grovheter och sina avhyvlingar – men väl ger det läsnjutning att stifta bekantskap med en humortradition av antik ålder. Här finns inget stelt och inte mycket högtidligt: här är fars, skämt, överdrifter och en viss fascination rörande kroppsliga effekter.

I dessa komedier finns också den oss något främmande traditionen representerad som kallas parabasen, och som Bæckström berättar om i sin inledning. Den går ut på att kören direkt tilltalar publiken.

Aristofanes låter till exempel kören läxa upp publiken för att den inte visat tillräcklig uppskattning för en av hans tidigare komedier. Det är också i parabasen av Getingarna som Aristofanes attackerar Kleon med följande formulering, som sedan återkommer även i Freden:

"... och hans stämmas dån var som kommet ifrån en fruktansvärd katarakt,
han luktade slask som en säl och hans task var oren, hans röv en kamels."

Ingen finkänslighet där, inte.

* * *

Tord Bæckströms tolkning är en bedrift i sig. Inte nog med att han valt att göra den idiomatisk, den är dessutom skriven på vers, emellanåt med ett komplext rimsystem.

De idiomatiska tolkningarna gör att Bæckström kan använda moderna uttryck och formuleringar för att fånga intentionen i de antika begreppen. Tolkningen förmedlar då känslan i den antika texten, snarare än bokstaven. Det skapar naturligtvis illusionen av en än större närhet till atenarna som fick höra skådespelen första gången för över 2400 år sedan.

Getingarna och Freden får oss kanske inte att storskratta i dag. Och inte så lite av humorn i komedierna går nog oss förbi, åtminstone mig. Men de är ändå roliga, underhållande. Dessutom innehåller de värdefulla kulturhistoriska upplysningar: om hur man offrade, olika yrken, ja – massor av det som nämns i pjäserna kastar ljus på en värld som fanns för så längesen.
– – –
Getingarna; Freden, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1969. 167 sidor.

Bokrecension: Grekiska myter och sagor | Claes Lindskog

Grekiska myter och sagor: Med kulturhistorisk inledning är skriven av Claes Lindskog (1870-1954), professor i grekiska och högerpolitiker.

Bokens första utgåva kom 1926. Den har därefter utgivits åtskilliga gånger. Jag har läst den i 1966 års upplaga.

* * *

Den karga nordiska mytologin äger en nackdel jämfört med den bubblande antika grekiska dito. Den nordiska mytologin har nämligen blivit bevarad i mycket liten grad, och då i huvudsak av personer som antagit en ny religion. Vi har smulor kvar, av vad som en gång torde ha varit ett smörgåsbord av myter. I den grekiska mytologin finns mycket mer bevarat. Den är närmast oöverskådlig i sin rikedom av gestalter, historier och platser. Därför är det gott att då och då läsa en översikt i ämnet.

En sådan översikt är Claes Lindskogs Grekiska myter och sagor. I ytterligt koncis men inte torr stil går han igenom alla de mer kända myterna och befolkningen i myterna. Översikten tillåter ingen detaljskärpa, men väl avrundade sammanfattningar. I Lindskogs bok möter Kronos och Zevs, Prometevs, Herakles, Tesevs, Oidipus, Argonavterna, trojanska kriget och både Odyssevs och Aineias irrfärder, kung Midas, Narkissos, Orfevs och Evrydike – och mycket mer. Mest utrymme viks åt Odyssevs.

I sin kulturhistoriska inledning sätter Lindskog in berättelserna i sitt sammanhang och presenterar de olika gudarna och kultbruken. Och i företalet skriver Lindskog att han med sin bok syftar till att öka förståelsen för kulturelement som påverkats av den grekiska mytologin, såsom konst och litteratur.

Jag vet inte hur mycket tid som ägnas grekisk mytologi i skolan. Min magkänsla säger att den inte övergår något enstaka lektionstillfälle. Om man nu inte läser någon specialutbildning.

Det är tråkigt. För den grekiska mytologin är en enastående källa att ösa ur. Naturligtvis vad gäller kunskap om antiken, men också om allmänmänskliga frågor, och den skänker hisnande äventyr som tangerar dagens fantasygenre men föregår den med över tvåtusen år: heroer, hydror, minotauren, harpyor och allsköns varelser existerar i den värld där de grekiska myterna utspelar sig.

Men sen är det ju också detta som Lindskog nämner i företalet. Den grekiska mytologin är av stor betydelse för litteratur och konst; man stympar alltså förståelsen för vår egen tid om man inte känner till de grundläggande myterna och personerna i antikens Greklands berättelsetraditioner.

* * *

En käck myt av de många som presenteras i Grekiska sagor och myter är den om Apollon och Dafne. Dess huvuddrag är som följer.

Apollon retar Afrodites son Eros för att denne har så små pilar. Eros blir upprörd och avser därför visa Apollon vad nytta hans pilar kan göra. Dessa är av två slag: med spets i guld och med spets i bly. Den som träffas av guldpilen blir hejdlöst förälskad i nästa person han eller hon möter, den som träffas av blypilen känner därefter avsmak för kärleksäventyr.

Så Eros skjuter Apollon med en guldpil och Dafne, en dotter till en flodgud, med en blypil. Apollon får givetvis strax därefter syn på Dafne, och blir över måttan förälskad, samtidigt som Dafne naturligtvis inte alls är upplagd för något sådant, fastän det är själve Apollon som förälskat sig i henne.

Så börjar en jakt, där Apollon helt enkelt jagar Dafne, intill dess att hon nästan blir upphunnen. Då ropar hon till sin fader, flodguden om hjälp, hon ropar att hon hellre måtte dö eller genomgå en förvandling, än att hamna i Apollons händer.

Fadern hörsammar hennes bön, och snabbt förvandlas hon till ett lagerträd. Detta blir hädanefter Apollons heliga träd, varifrån han hämtar den lagerkrans han beständigt bär runt huvudet.

Och på så vis fick också Eros, Afrodites son, bevisat att hans pilar, fastän mindre än Apollons, förmår uträtta stora ting.

* * *

Att Lindskogs bok utkommit i flera nya upplagor säger något om dess värde som introduktion till den grekiska mytologin. Den må vara kortfattad på gränsen till lakonisk, den må väl snabbt hasta förbi det starka erotiska inslaget i många förbindelser inom den grekiska mytologin, men som översikt fungerar den bra. Och det strama språket bidrar till känslan av att man läser just en orientering och inte en fördjupning.

Och en sak till — när hade vi senast en riksdagsman och minister som var professor i ett humanistiskt ämne...? Kommer vi någonsin att ha det igen?
– – –
Grekiska myter och sagor: Med kulturhistorisk inledning, Claes Lindskog. Natur och Kultur 1966. 202 sidor.

Bokrecension: Forntid i Sverige | Dag Lindström

Forntid i Sverige: En introduktion är skriven av Dag Lindström (f. 1960), sedan 2013 professor i historia vid Uppsala universitet.

Boken utkom år 2004.

* * *

Forntid i Sverige är en översiktsbok rörande sten-, brons- och järnåldern i det som senare kom att bli Sverige. En tänkt publik torde kunna vara högskolestudenter som börjar läsa historia, eller en intresserad allmänhet.

Själv torde jag införskaffat boken i samband med att jag läste grundkursen i historia, men jag vågar nog dra slutsatsen att jag då inte läste den, åtminstone att döma av frånvaron av understrykningar och marginalanteckningar. Det var skada, för boken är mycket intressant.

* * *

Det vi i allmänhet kallar historia sträcker sig för nordisk del ungefär tusen år tillbaka i tiden. Det är, på några undantag när, så långt tillbaka som vi äger skriftliga källor. Tid före de skriftliga källorna kallas i allmänhet fornhistoria – eller forntid.

Och forntiden är en väldig tidsepok. Är det något man slås av när man studerar den, är det hur ögonblickskort den moderna tiden varat, i jämförelse med de årtusenden då människor inte lämnade någon skrift efter sig; människor som i allt var likadana som oss: samma intelligens, samma typ av utseenden, samma förmågor, om än ej samma förutsättningar.

Nå, om vi med Lindströms hjälp sträcker oss ut i dunklet kan vi börja med att sätta en bortre gräns för vårt vetande om urnordiska innevånare. Nämligen till tiden då den senaste istidens väldiga massor började dra sig tillbaka, för kanske 11 000 år sedan och något årtusende framåt.

Det kan ha funnits människor här före dess, berättar Lindström, men spåren av dem förefaller ohjälpligt ha förlorats under trycket av kilometer is och snö. Om dem kan vi ännu intet veta.

För omkring tiotusen år sedan, berättar Lindström vidare, har människor dock börjat röra sig här igen. Lövträd växte upp, och tall, och i skogarna fanns älg, uroxe, rådjur, björn och andra arter. I havet fanns givetvis fisk.

Och så börjar Nordens förhistoria.

* * *

Till några av de mest intressanta spåren efter dessa forntidens nordbor hör deras gravar. Lindström en hel del att säga om dessa; gravskicken är ett genomgående tema i boken. Och eftersom begravningshistoria intresserar mig som tema, tillåter jag mig en snabbskiss över ämnet utifrån vad Lindström skriver.

Från stenåldern finns megalitgravar i form av dösar och gånggrifter bevarade. Dessa är äldre än femtusen år gamla. Och bara i Falbygden finns så många som 290 gånggrifter kvar.

När bronsåldern inträtt, för knappt fyratusen år sedan, har man börjat anlägga gravhögar, ibland av imponerande dimensioner, avsedda att kunna ses på långa avstånd. Utöver dessa gravar finns också mindre gravrösen. Detta var väl inte gravar, skriver Lindström, för varje människa. I synnerhet de stora gravhögarna torde ha kastats upp över dåtidens stormän, försedda med gravgåvor.

Det är också under denna tid som kremation, "brandgravskicket" med Lindströms ord, börjar användas. Det hade förekommit under stenåldern också, men blev mot bronsålderns slut helt dominerande.

Vid det laget hade man slutat tillverka nya, monumentala gravhögar, men de användes fortfarande som gravplatser. Annars förekommer också gravar i form av mindre rösen.

Under järnåldern, som bronsåldern övergår i några sekler före vår tideräknings början, verkar man ha börjat använda gemensamma gravfält i större utsträckning. Det kan till exempel vara fråga om begravningsplatser för en hel bygd eller för en gård. På vissa platser har flera hundra gravar upptäckts inom sådana gemensamma gravfält. Där hittar man ibland också domarringar och andra stenmonument.

Under järnåldern återkommer, berättar Lindström, jordbegravningarna. Inledningsvis är kremationerna vanligast, men mot slutet av järnåldern, när vikingatiden övergår i medeltid, har jordbegravningarna blivit det absolut vanligaste, säkert under påverkan av kristen sed.

Så kan vi se, att både gravarnas yttre utseenden förändrats under årtusendena, men också att seden varierat rörande vad man rent konkret gjorde med kropparna som skulle gravsättas.

* * *

Forntid i Sverige är inte avsedd att vara en fördjupad genomgång av allt som kan sägas om sten-, brons- och järnålder i Norden. Det vore naturligtvis snarast en omöjlighet, åtminstone om man vill vara någorlunda koncis.

Men Lindström ger en utmärkt introduktion till viktiga utvecklingslinjer under dessa långa perioder: vi får följa hur samlar- och jaktnäringen långsamt går över i lantbruksnäring, hur de internationella kontakterna kan ha sett ut, hur man bodde, och – som jag skissat på ovan – hur man begravde folk.

Han refererar gärna till hur nyare forskning kontrasterar mot nyare; till exempel att man numera i allmänhet ej menar att de olika kulturer som man på grund av de arkeologiska lämningarna kan urskilja, börjat dominera varandra genom folkförflyttningar, utan genom vad vi får kalla kulturblandningar, som för övrigt inte behöver ha något med möten mellan olika folkslag att göra.

Språket i Forntid i Sverige är mycket koncentrerat och faktamättat. Emellanåt ansträngande koncist. Därför gör man rätt i att läsa den visserligen ganska tunna boken med tillbörlig långsamhet.

Och förutom den intressanta och koncisa genomgången av svensk forntid har Lindström också skrivit och åt läsaren skänkt en fyllig litteraturlista som är mycket värdefull som guide till aktuell facklitteratur inom ämnet.
– – –
Forntid i Sverige: En introduktion, Dag Lindström. Natur och Kultur 2004. ISBN: 91-27-09764-1. 132 sidor.

Bokrecension: Mitt nakna hjärta | Charles Baudelaire

Mitt nakna hjärta (Mon Coeur Mis à Nu) är skriven av Charles Baudelaire (1821-1867). Boken är översatt av Tove Fahlén och försedd med förord Bengt Holmqvist (1924-2002).

Boken utgavs postumt första gången på franska 1887.

* * *

Mitt nakna hjärta innehåller förutom det verk som kallas just så, även Hugskott. Båda dessa fragmentsamlingar går, skriver Holmqvist, ofta under beteckningen dagböcker, men med honom måste jag efter läsningen tycka att kladdböcker är mer träffande, eller kanske ännu hellre utkast. Det rör sig nämligen inte först och främst om datumbestämda krönikor, utan anteckningar som innehåller allt mellan himmel och jord.

Där finns utkast till texter som färdigställdes senare, funderingar kring Gud och helvetet, andra författare, reflexioner kring hur man bäst arbetar, påminnelser om sånt som behöver skrivas, till och med ett recept!

Det är alltså fråga om en mycket spretig och fragmentartad samling meningar och stycken som är omöjliga att sömfritt sy ihop till ett system, fastän en vän till Baudelaire ändå lyckades sammanställa de en gång lösa bladen till dessa två samlingar.

* * *

Men så var aldrig Mitt nakna hjärta avsedd att publiceras i sin nuvarande form; det vi möter är just ansatser Därför är det inte heller konstigt att man kan ana spänningar i texten. Jag ser det i relationen till Gud, som Baudelaire återkommer till.

Han talar till exempel gärna om bönens nytta – "Bönen är en styrkekälla" – vilket inte hindrar honom från att tidigare skriva:

"Gud är det enda väsen som inte ens behöver finnas till för att härska."

eller

"Prästerna är fantasins tjänare och sekterister."

Detta senare citat är dock inte tadel i Baudelaires ögon: fantasin var nödvändig för honom. Och senare talar han om prästen som aktningsvärd, som en symbol för vetandet.

* * *

Ett annat återkommande tema är kärleken och sexualitet.

För Baudelaire är kärleken prostitution – för övrigt en av de vanligare termerna i samlingen. Den som tillber en annan människa i kärlek offrar sig, skriver han, och det är – prostitution. Behovet av sex kan vara, menar han, ett uttryck för en rädsla för ensamheten – att vilja "glömma sitt jag i ett annat kött ..."

Och på kvinnan som sådan verkar han se med föga sympati, hon "bör [...] väcka avsky", hon är naturlig, utan förkonstling, och "alltid vulgär". Om man är elak kan man säga, skriver Baudelaire, att hon enbart är sin kropp.

Detta i kontrast till dandyidealet som Baudelaire eftersträvade: förfiningen, förandligandet, poetiserandet, självmedvetandet och självupphöjandet.

* * *

Baudelaire, för eftervärlden känd för och snarast sammansvetsad med en slags litterär och livsstilsmässig dekadens, återkommer också till hur han förknippar sinnligheten, njutningen med det onda:

"... all tänkbar vällust ligger i det onda."

Men jag tror att man gör ett misstag om man av detta skäl tillskriver Baudelaire uppfattningen att vällusten i sig är skadlig.

För Baudelaire framstår inte det onda som något som till varje pris måste flys, utan som en del av existensen. Det onda betyder för honom inte vad det i allmänhet betyder för dem som lägger in en etisk dissonans i ordet.

Satan och Gud framstår nästan som ett slags kategoriseringar eller olika typer av ideal. Han talar om att varje människa har två drivkrafter, en som drar åt Gud och en som drar åt Satan. Nietzsches senare begreppspar dionysiskt och apolliniskt kan möjligen fungera som bättre jämförelse än den traditionella kristna förståelsen av begreppsparen.

Det som drar åt Satan synes med Baudelairsk terminologi vara det kroppsliga, njutningar. Det som drar åt Gud synes vara andliga aktiviteter, det poetiska. En illustration till denna polarisering av kroppsligt och andligt kan vara följande:

"Ju mer människan odlar konsten, desto mindre knullar hon."

Men att det synes vara fråga om någon form av dualism är tydligt: kroppsligt kontra andligt, det naturliga kontra det kultiverade.

* * *

Förutom den stränga uppriktighet som Baudelaire skriver med, visar han också fram vad somliga skulle kalla realism och andra cynism, som i ett exemplet med att när någon ligger för döden, inväntar de flesta vännerna blott att döden ska inträffa – för att få ett bevis på att deras egen hälsa är bättre, eller endast av längtan efter tillfredsställd nyfikenhet: att få se en annan människas dödskamp.

Diktaren är inte främmande för misantropi. En käck aforism på temat är den följande:

"Många vänner, många handskar – av skräck för skabb."

Baudelaire verkar åsyfta att närheten till människor riskerar att smitta ned honom, göra honom skadad. Människorna, vidare, är enligt honom desamma som de var som vildar i skogen; är hon fortfarande inte, frågar han retoriskt, "... det mest fulländade rovdjuret?"

Ny etik hjälper inte mot detta: nej, människan blir offer för etiken, fastän hon trodde att bättre seder skulle ge henne liv.

* * *

Några ytterligare citat ur Mitt nakna hjärta må anföras:

"Att vara en nyttig människa har alltid förefallit mig som något bra gräsligt." 

"Det är faktiskt bara med våra exkrementala organ som vi kan utöva kärlek." 

"... var skapelsen inte Guds syndafall?" 

"Låt oss misstro folket, förnuftet, hjärtat, inspirationen och det självklara." 

"Var alltid diktare, även i prosa."

* * *

Den iakttar rätt, som iakttar att en hel del av det Baudelaire skriver i Mitt nakna hjärta framstår som tämligen osympatiskt i relation till de ideal som råder i samhället nu.

Men jag menar att man ändå bör vara försiktig med att döma honom. Dels för att det vore anakronistiskt, dels för att det som står i Mitt nakna hjärta är Baudelaires högst privata anteckningar, aldrig avsedda att publiceras i den form de hade.

Vi kan alltså inte med säkerhet veta vad Baudelaire under de nedkastade hugskotten ville åt. En hel del är med all sannolikhet utkast till planerade verk. Annat skrev han kanske i delvis terapeutiskt syfte. Den syfilitiske diktaren kan mycket väl ha närt en hatkärlek till kvinnorna: genom samvaron med dem blev han dödssjuk, men samtidigt vet vi både ur hans biografi och hans andra verk hur han alls inte var misogyn i allmänhet.

* * *

Mitt nakna hjärta består av fragment, fragment av ett pussel som aldrig kommer att läggas och aldrig kan läggas: bitarna passar inte ihop eller skaver och är därigenom så innerligt mänskliga som de bara kan vara, eftersom människan i sig väl ändå inte är det perfekt lagda pusslet, utan snarare en hög av bitar av olika storlekar med olika motiv, som ofta skaver mot varandra och inte alltid passar ihop? Så tror i alla fall jag.

Men i mycket framstår Baudelaire i Mitt nakna hjärta just såsom han beskriver sig i ett av de avslutande styckena av Hugskott:

"... jag är en trött man, som bara ser bakåt och som i djupet av gångna år endast ser villfarelser och bitterhet och framför sig bara ser ett kaos, utan något nytt, utan något att lära, utan någon smärta."

Mitt nakna hjärta är ett postumt testamente av en av 1800-talets främsta litterära gestalter. Det skaver. Det är inte lätt att bli klok på. Och det är ofta mycket vackert.
– – –
Mitt nakna hjärta, Charles Baudelaire. Övers. Tove Fahlén. Förord av Bengt Holmqvist. Tidens förlag 1991. ISBN: 91-550-3721-6. 151 sidor.

Tidningsklipp: "Dödsstraffets verkningar" | Aftonbladet 1866

På morgonen den 25 maj 1866 halshöggs Jonas Magnus Jonasson Borg på Röinge tingsplats i Hässleholm. Det var en solig och varm dag. Och skarprättaren skilde den dömdes huvud från kroppen med ett ensamt hugg.

Jonasson Borg hade dödat nipperhandlerskan Marie Lund i butiksdelen av hennes bostad i Hässleholm, rakt över vägen från järnvägsstationen. Det rörde sig om ett rånmord. Från brottsplatsen fick Jonasson Borg med sig bland annat en del pengar, men också fröken Lunds ringar.

I Aftonbladet rapporterar man om en bieffekt av halshuggningen, som tydligen var ett reellt och omvittnat problem när det begav sig: den nyss avrättades blod ansågs i folktron ha särskild kraft, varför man försökte ta det tillvara.

Aftonbladet, fredagen den 1 juni 1866, på dagen för 150 år sedan:

"— Dödsstraffets verkningar. Den i Skåne nyss verkställda afrättning, hvarom vi för några dagar sedan berättade, har gifvit ett nytt bevis på det brutaliserande inflytande, som dessa exekutioner utöfva. Af den helsosamma skräck, som enligt åtskilligas förmenande skall väckas af dessa ohyggliga skådespel, sågs här, berättar en skånsk tidning, intet spår: endast en plötslig, men snart försvinnande häpenhet, hvarpå 'de aftågande grupperna sågos skämta och prata lika glädtigt som om ingenting passerat'. [/] 

Deremot såg man här de vid dylika tillfällen ej ovanliga yttringarne af den råaste vidskepelse i hela sin vämjelighet. Den ofvannämnda skånska tidningen, Kristianstadsbladet, berättar: 

Grymhet och vidskepelse följas vanligen åt; båda ha sin rot i bristande upplysning. Men man skulle knappt kunna tro att vidskepelsen ännu i våra dagar utöfvar ett sådant välde, som verkligen är förhållandet. Sålunda finnes mången, som tror att alla slags krämpor och sjukdomar kunna hjelpas, genom att dricka aflifvade brottslingars blod, och flera personer hade verkligen för sådant ändamål kommit tillstädes vid Borgs afrättning. Till och med en s. k. bättre familj från en af våra större städer hade drifvits af samma vidskepliga föreställning till Röinge afrättsplats, i ändamål att kurera ett sjukligt barn. [/] 

Flera ville tränga sig igenom spetsgården och skynda fram till liket, men afvisades naturligtvis af kronobetjäningen. Men sedan lagens väktare voro sin kos och den stora massan aflägsnat sig, uppfördes ett skådespel, nästan ännu mer hårresande än sjelfva exekutionen. [/] 

De mest ursinnigt vidskepliga hade samlat sig i en trång krets kring den plats, der stupstocken legat, och uppgräfde med sina händer af den bloddränkta jorden samt förde den till sina läppar för att suga till sig af innehållet. Det är oss motbjudande att omnämnda dessa drag af en mer än djurisk råhet; men det kan möjligen ha sin nytta med sig att sådant blir kändt; ty hvilken anklagelse innebär icke dessa tilldragelser mot dem, som hafva sig folkets religiösa uppfostran ombetrodd."

* * *

Ordförklaringar:
Spetsgård: En samling män som stod som vakter runtomkring själva avrättningsplatsen.
Stupstock: Den bräda som i regel placerades på marken och som den dödsdömde lade halsen mot vid halshuggning med yxa.
Kronobetjäning: Tjänstemän från landsstaten, dvs. länet, t.ex. landsfiskaler, fjärdingsmän.

Tidningsartikel via Kungliga Biblioteket: Sök bland svenska tidningar.