Bokrecension: Litteratörer och militärer | Frans G. Bengtsson

Litteratörer och militärer är en essay- eller essäsamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en utgåva från 1958 med illustrationer av Gunnar Brusewitz (1924-2004).

* * *

Bengtsson är onekligen en mästare vad gäller att skriva litterära essäer. Det är inte bara ämnena i sig som är väl valda, utan Bengtssons eget språk, hans berättande, håller en hög karat, det hör till det yppersta inom sitt område. De har en kulör som gör läsningen till en högtidsstund.

I Litteratörer och militärer fokuserar Bengtsson i synnerhet på ett antal personer: ofta med avstamp i någon eller några böcker berättar han om udda eller helt enkelt intressanta öden.

Här behandlas värstingpoeten Villon, författaren Walter Scott, i två essäer Joseph Conrad, Karl XII, generalen Stonewall Jackson, legomilitären Robert Monro, Sergeant Bourgogne som bland annat skrev om sin medverkan i Napoleons fälttåg mot och från Moskva.

Därtill kommer utläggningar om "Keltiskt och irländskt", "Myter och sagor" samt två nästan kåserande texter: "En dryck ur källan" om källan som litterärt fenomen, och "Promenad till en myrstack" där prosapoesin till sist bryter fram nästan ohämmat.

* * *

Frans G. Bengtsson skrev som bekant en rejäl biografi om Karl XII. I essän om samme konung i denna bok, utgiven några år tidigare, är det inte så mycket Karl XII:s yttre levnadshistoria som hamnar i fokus, utan Karl XII som person och idealgestalt.

Bengtsson lyfter fram Karl XII som en "mytbildande gestalt", vilket de facto är sant, men som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag ser Karl XII som en naiv och extremt hårdnackad krigare, som istället för att acceptera ett förnedrande nederlag, drog ut nationens lidande till oanade proportioner genom fortsatt krig, år efter år. Det hade varit lyckligare för landet om Karl XII fötts att bli general och inte envåldshärskare.

Bengtsson förklarar emellertid att tiden var en annan — förvisso! — och att Karl XII:s hårdhet inför lidandet var befogad:

"Vår nutida humanitära åskådning är naturligtvis inte mycket att skryta med, ingen moraliskt upphöjd attityd i och för sig, utan endast en objektivering av vars och ens åstundan att till varje pris tänja ut sin egen livstråd till dess yttersta gräns."

De tusentals svenska allmogepojkar som frös ihjäl, sköts ihjäl eller tynade bort i difteri och andra sjukdomar runt om i Europa under början av 1700-talet hade nog ändå önskat sig att hellre sträva på jorden därhemma, än att drabbas av krigets extrema och livsfarliga umbäranden både under strid och marsch.

Nåväl, Karl XII som gäckande mysterium lär förbli: själv skrev han ytterst lite. Hans tystlåtenhet är omvittnad och gör fördunklar blicken vi kan kasta på honom genom seklers dimma och glömska.

* * *

Om Bengtssons Karl XII-essä nu mest framstår som en välformulerad historisk relik, är hans utläggningar i "Myter och sagor" desto mer aktuella.

Bengtsson skissar där på en slags religionsutveckling, som religionerna tänks genomgå:

"Gudarna äro först till för att dyrkas eller hädas, därpå för att filosofiskt avslöjas, slutligen för att behandlas religionsvetenskapligt."

Alltså: från tro till avfärdande till kartläggande. Men Bengtsson stannar intressant nog inte där. Människans benägenhet för myttänkande upphör inte med religionernas avtagande. Istället formar hon sig nya illusioner, som inte vilar på religiösa fundament:

"Mänskligheten byter illusioner liksom Don Juan byter älskarinnor [...] gudar mot sofister, rituella formler mot naturvetenskapliga besvärjelser, tron på själens framtida himmelska frälsning mot tron på släktets framtida jordiska fullkomning."

Vad Bengtsson syftar på, är att människorna helt enkelt skapar sig myter att tro på, att hålla fast vid: idéer som korgar i vilka de placerar sina ägg.

Med det inte sagt att vissa idéer eller myter är mer fruktbara eller gynnsamma än andra, men med Bengtssons utläggning för ögonen bör man ställas inför frågan vad som egentligen är och vad vi skapar oss, vad som är naturgivet och vad som är konstruerat.

Bengtsson fortsätter genom att slå fast att gudarna i sig inte äger fastare existens än de gudar

"... i vilkas skugga vår tids styresmän strida och hålla rådslag, sådana gudar som Framåtskridande, Frihet, Demokrati m.fl. — bättre gudar än de fornorientaliska, utan tvivel, i varje fall med gemytligare ansiktsmask, men såtillvida av besläktad art som de trots sin väldighet inte utan vidare äro åtkomliga för ett attribut som 'existens'.

Det är ett filosofiskt och existentiellt spörsmål som här väcks, och det kunde tarva en egen bok.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en mycket nykter och lite gammaldags men inte torr prosa. Referenserna till frukter av klassisk bildning är frekventa. Därför tror jag man kan säga, att Bengtssons essäer ger mer, ju bättre förberedd man kommer till dem. Men oavsett vilket, går man ifrån dem mer bildad än man nalkades dem.

En gång upplever jag att en text i viss utsträckning antar form av referat, där Bengtssons egen ton kommer i skymundan för det rent beskrivande. Det är beklagligt, för det är Bengtssons behandling av ämnet som andas en särskild själ i historierna och väcker dem till liv.

Men, som sagt, i sin helhet är Litteratörer och militärer en läsning som man njuter av: fulländat språkbruk kombinerat med klassisk bildning och väl valda öden att beskriva utgör en kombination som är oslagbar i alla tider.
– – –
Litteratörer och militärer, Frans G. Bengtsson. Illustrationer: Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 281 sidor.