Bokrecension: Döden som straff | Titti Fendin (red.)

Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken rymmer, förutom förord och efterord, tre texter som alla handlar om avrättningar, med en begravningsplats för avrättade personer i Vadstena som nav och avstamp.

Redaktör för samlingen är Titti Fendin. Arkeologen Emma Karlsson, osteologen Caroline Arcini och historikern Annika Sandén har bidragit med avhandlingarna.

Boken utkom 2008 som nummer sju i serien Östergötland fakta, utgiven av Östergötlands länsmuseum.

* * *

År 2004 expanderade ett industriområde utanför Vadstena. Vid grävarbetet stötte man på skelettdelar. Den efterföljande arkeologiska undersökningen av en smal landremsa på platsen kunde med tiden berätta om kvarlevorna efter tjugofem där gravsatta människor, en av dem kvinna. Gravsättningarna hade ägt rum mellan åren 1400 och 1650.

Platsen var Galgebergsgärdet, numera Kvarnbacken, där det förr varit en avrättningsplats och begravningsplats för avrättade människor. Den arkeologiska undersökningen skulle komma att bli en av de mer omfattande utgrävningarna i Sverige vad gäller avrättningsplatser, för hur märkligt det än kan synas, är få av landets hundratals gamla galgbackar arkeologiskt undersökta.

* * *

Greppet att låta en arkeolog, en osteolog och en historiker tillsammans skriva boken som såväl i stor detalj berättar om de specifika fynden och i mer generell mening berättar om kontext och svenska avrättningar är mycket lyckat. De olika texterna stöder varandra, griper stundtals in i varandra, och skapar tillsammans en helhetsbild som bara är möjlig genom kombinationen av de olika vetenskapliga grenarna.

Det är omöjligt att inte fascineras av de sammanhang och de fakta som presenteras. Det gäller allt från hur man ser på ett skelett om det blivit halshugget, till hur kropparna placerats i sina gravar. Ja, från hur en hängning rent konkret genomfördes, till hur enskilda levnadsöden gestaltade sig vid samma tid, baserat på Vadstena stads protokoll från rådstugurätten.

Och de flesta av de döda på Galgebergsgärdet synes ha blivit hängda. Hängning genom strypning efterlämnar i regel inga skador på skelettet, men med tanke på platsen och omständigheterna, är det den naturligaste förklaringen.

Ett antal av de döda har uppenbarligen blivit halshuggna. En skalle har en järnkrok i sig, som använts för att fästa det avhuggna huvudet på en påle för allmän beskådan. Någon kropp bär spår av att ha blivit steglad.

En lämning av ett hål för en stor stolpe precis i närheten kan ha varit ett fundament till en galge, men kanske sannolikare, om jag förstår författarna rätt, ett fundament till en steglingsanläggning, det vill säga ett hjul fäst horisontellt i toppen av en hög stolpe, där den sönderbrutna kroppen fästes.

Men kropparna berättar inte bara om sin död. Skeletten indikerar också sådant som tidigare sjukdomar, skador, något om tänkbar vanlig föda, något om möjlig social status.

* * *

Döden som straff är mycket faktaspäckad och underbyggd av givande analyser, och det är lätt att helt fångas upp och bara pladdra på om allt det som finns att hämta i verket. Om man intresserar sig för dödens kulturhistoria skänker det ett välkommet kunskapstillskott.

Men boken ger också insikten att det finns oändligt mycket kvar att göra vad gäller undersökningar av spåren efter äldre tids rättskipning i landskapet. Det talas om att det i Sverige finns kanske omkring sexhundra avrättningsplatser; många glömda, andra inte. Det innebär att det sannolikt finns också gravplatser efter avrättade på ungefär lika många ställen, i allmänhet i närheten av platsen där de döda en gång miste sina liv.

Många av dessa platser låg en gång utanför städerna; när städerna expanderar riskerar dessa kulturhistoriskt värdefulla platser att för alltid försvinna, i värsta fall utan att någon arkeologisk undersökning genomförts.

* * *

Språket i Döden som straff är mycket gott. Trots det allvarliga ämnet döljer aldrig författarna det de förmedlar vare sig bakom strikt akademisk jargong eller för den delen alltför populariserat framställningssätt. Boken ska uppenbarligen vara tillgänglig för en bred allmänhet, men ger aldrig avkall på stringens.

Döden som straff är dessutom mycket välillustrerad. Sällan har jag läst en bok med så många bilder på skelett.

Men en liten reservation måste jag lägga in i detta sammanhanget. På en plats i boken finns en bild som sägs komma från en trettiotalsfilm om Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Bilden föreställer Anna på fängelsegården strax före att avrättningen ska ske. Bilden är dock inte från filmen. Det rör sig om ett smygtaget fotografi från själva händelsen, ett fotografi som förstärkts i efterhand av en konstnär.

* * *

I Sverige har det varit en ganska gles utgivning av böcker som behandlar avrättningar i svensk kontext. Det ger Döden som straff en än viktigare funktion vad gäller att sprida kunskap om hur det en gång gick till på platser runtomkring oss när rättvisa skulle utkrävas med rep, med yxor och med svärd. Ämnet är intressant i sig självt, men att boken dessutom är välskriven, pedagogisk och mycket väl sammanhållen höjer värdet än mer. Boken är uppenbarligen resultatet av en gott tvärvetenskapligt samarbete.
– – –
Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken, Titti Fendin (red.), Östergötlands Länsmuseum 2008. ISBN: 978-9185908-70-7. 181 sidor.

Bokrecension: Karain och andra berättelser | Joseph Conrad

Karain och andra berättelser är en samling noveller av Joseph Conrad (1857-1924).

Novellerna har översatts av Vera och Stig Dahlstedt.

* * *

Urvalet av texter i Karain och andra berättelser verkar ha sammanställts särskilt för en svensk publik: de fem novellerna kommer ursprungligen från fyra olika engelska samlingar. Men de hålls samman av en röd tråd: en nautisk tråd. Alla novellerna anknyter nämligen på något vis till sjöfart.

”Tremolino” berättar om en besättnings flykt från ett tullfartyg.

”Karain: Ett minne” handlar om en hövding på en ö någonstans i Asien.

”En civilisations utpost” anknyter lätt till Mörkrets hjärta, genom att skildra en handelsutpost i Afrika som under ett halvår bemannas av två blaserade, nästan karikatyrartade män från England.

”Dubbelgångaren: En episod från kusten” handlar om en ung kapten som på sitt skepp räddar en simmande flykting från ett annat fartyg, där denne begått ett mord.

Och avslutningsvis har ”Kompanjonen” som huvudtema ett planerat försäkringsbedrägeri.

* * *

En av Conrads allra starkaste sidor är hans kraftfulla och exakta sätt att skissa fram de gestalter som befolkar hans noveller. De är konsekvent trovärdiga. Till och med de något karikatyrartade figurerna på handelsstationen i ”En civilisations utpost” känns trovärdiga. Den slyngelaktige besättningsmannen som förråder sina kolleger i ”Tremolino” förstår man. Och värmen i känslorna som kaptenen i ”Dubbelgångaren” hyser mot sin skyddsling ombord går inte att missa.

Personporträtten är alltså realistiska. Det är i allmänhet hela berättelserna också, fastän historierna ibland tangerar det övernaturliga. Men det antytt övernaturliga tar aldrig över; det finns alltid möjlighet att det som upplevs som övernaturligt är helt naturligt.

Exempel på detta möter vi i ”Dubbelgångaren”, där man någon gång funderar över huruvida mannen kaptenen räddat verkligen existerar, eller i ”Karain”, där hövdingen förföljs av sin döde kamrats röst.

Man skulle kunna säga att Conrad emellanåt leker med en känsla av att det i den realistiskt uppbyggda berättelsen även finns ett inslag av något som tangerar det naturligas gränser. Detta inslag genomströmmar en prosa som annars bemödar sig om sträng realism, kryddad med autentiska sjöfartsbegrepp som jag ofta knappt anar vad de syftar på.

* * *

En annan fin sak med Conrads prosa, är att den hos mig lyckas skapa en fiktiv upplevelse av nostalgi över en värld jag aldrig upplevt. Inte minst ”Karain” med sina målande landskapsbeskrivningar förmår skapa en sådan känsla.

Men Conrads prosa i sig är inte fjäderlätt. Den är tungt och målmedvetet vandrande. Den skuttar inte; den gör sig väg.

* * *

Den slags värld som Conrad berättar om i novellerna finns inte längre. Kolonialväldena har lämnat Asiens öar. Civilisationen sprider elektriskt ljus och bredbandsuppkopplingar där det på Conrads tid var människans kamp mot elementen i djup urskog eller på djupa vatten.

Ruffiga, egensinniga sjömän far kanske fortfarande på haven, men i större båtar, med striktare scheman och mer nitiskt organiserade än vad som var fallet kring förra sekelskiftet, då tiden gav utrymme åt än mer egensinnighet, än bestämdare kaptener, och då det fortfarande fanns obekanta stränder där inga människor från väst gjort strandhugg.

Det är denna senare värld som Conrad är en mästare på att ta med läsaren till.
– – –
Karain och andra berättelser, Joseph Conrad. Övers. Vera och Stig Dahlstedt. Forum 1954. 196 sidor.

Bokrecension: Germanerna | Tacitus

Germanerna (lat. De Origine et situ Germanorum), ofta kallad Germanica, skrevs av den romerske historikern Tacitus (c. 55- c. 120). Boken bör varit färdig omkring år 98.

Jag har läst texten i översättning och med kommentarer av Nils Edvard Hammarstedt (1861-1939).

* * *

Germanerna är en klassisk bok som många hört talas om, men nog färre har läst. Möjligen har den ett orättvist dåligt rykte, dessutom.

Men om vi nu anstränger oss för att bortse från hur boken har använts i nationalistiska och rasistiska sammanhang under de senaste två seklen, så får vår blick fritt synfält över nitton sekler, rakt ner i Tacitus värld, där han sitter och skriver på germanernas historia; germanerna, de folkslag som både fungerade som outtröttliga fiender till och goda handelspartners med romarna.

Tacitus förhåller sig till samtidens källor om germanernas sätt att leva; han har läst Caesars beskrivningar av dem, han har läst Plinius den äldres beskrivningar av dem, och han drar sig inte för att rätta dem vid behov.

Förmodligen hade Tacitus inte förstahandskunskap om de folkslag han skrev om, men ingenting hindrar att han frågat ut folk som haft direktkontakt med dem, eller rentav personer som själva kom från den germanska världen, norr om imperiet och öster om Rhen.

* * *

Germanerna är uppdelad i två huvuddelar.

Den första delen behandlar de germanska folkens allmänna seder, deras kultur, religion och annat sådant. Den andra delen behandlar mer specifikt särskilda folkslag som han räknar till den germanska gruppen.

Det är i denna senare avdelning vi med hög sannolikhet finner det första skriftliga belägget för existensen av svear, svioner kallade av Tacitus. En mängd andra folkslag paraderar också förbi i denna senare avdelning. En del av dem skulle långt senare skulle göra sin mer handgripliga entré på världshistoriens scen som utmanare av och konkurrenter med imperiet. Till dessa hör till exempel langobarderna.

* * *

Tacitus skildrar i viss utsträckning germanerna genom att kontrastera dem mot romarna själva. Det innebär inte att han vare sig förklarar de germanska halvvildarna vara ideal eller djävlar; beskrivningarna är påfallande nyktra och strama.

En kort sammanfattning av Tacitus beskrivning av germanernas gemensamma särdrag kan kanske vara på sin plats.

I allmänhet har de ”trotsiga blå ögon, rödgult hår”, de är storvuxna och klarar inte av värme, men är desto bättre på att stå ut med köld. De lever i ett land som i stor utsträckning är ”uppfyllt av vilda skogar eller avskräckande kärrmarker”. I strid bär de i första hand ett slags spjut.

De håller kvinnan i särskild aktning, och menar att de har en särskild siarförmåga. De frågar gärna kvinnorna om råd.

Germanerna är vidare inte främmande för människooffer, och firar sina gudstjänster utomhus, för de anser ”det icke förenligt med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar”. Istället försiggår kulten i lundar och på hult.

När de inte är på krigståg är germanerna i allmänhet begivna på lättja: de sover inpå dagen och äter. De bor inte i städer, och har gärna ordentligt med utrymme mellan bosättningarna. Äktenskapet hålls i helgd och det anses skamligt att avliva övertaliga barn. — Och i detta kan vi nog ana en polemisk stöt mot romersk sedvänja.

Särskilt utmärker germanerna sig genom sin stora gästfrihet. Trälar kan vara fria att liksom arrendelantbrukare sköta sin husbondes ägor. De döda kremeras och ”[e]n torvklädd kulle bildar gravvården”.

Om svionerna, som alltså med fog kan antas syfta på svearna, ”ute i själva oceanen” säger Tacitus vidare att de är mäktiga genom sin sjöfart, och att deras båtar inte har segel och både framtill och baktill är lämpliga för landning. Hos svionerna råder ett för Tacitus förhatligt envälde.

* * *

Det är naturligtvis ett grannlaga ting att förhålla sig till en text som denna. För en lekman är det nära nog omöjligt.

Tacitus presenterar germanerna ur romerskt perspektiv. När man numera talar om germaner, så talar man om en språkgrupp. För Tacitus var det en aning annorlunda. Han talar i första hand om en etnisk grupp av stammar och folkslag, som också i stor utsträckning talade liknande språk. — I dag ser man delvis annorlunda på ämnet, vilket visas av Tore Jansons intressanta bok Germanerna: Myten, historien, språken.

Men till läsarens hjälp finns i den upplaga av Germanerna som jag har läst översättaren Hammarstedts mycket fylliga kommentarer. De är gamla nu, men jag vågar ändå hävda att de bidrar mycket till förståelsen av texten, även om de naturligtvis måste läsas med viss försiktighet. Att Hammarstedt ibland undslipper sig rasbiologiska uttalanden får till exempel anses vara typiskt för hans egen tid.

* * *

Germanerna är en viktig källa till hur en lärd romare uppfattade germanerna under första århundradet av vår tideräkning. Vi har skäl att anta att Tacitus höll sig välunderrättad om det han skrev; det är inte fråga om dikt.

Tacitus gör en omfattande ansträngning att förklara för sina landsmän hur de germanska landen befolkades och hur befolkningen i landen tedde sig. Han rättar tidigare auktoriteter och nämner vid namn folkslag som först långt senare skulle komma att dra sig mot Roms portar.

Därför vågar vi också, om än med försiktighet, låta Tacitus skänka oss en skiss över hur den kultur faktiskt tedde sig som fanns i Skandinavien och norra Europa vid samma tid som den romerska kulturen stod på sin höjdpunkt i glans, förfining och härlighet.
– – –
Germanerna, Tacitus. Övers. N. E. Hammarstedt. Anda bearbetade upplagan. Hugo Gebers förlag 1921. 177 sidor.

Bokrecension: Tyfon | Joseph Conrad

Tyfon (eng. Typhoon) är en novell eller kortroman i äventyrsgenren skriven av Joseph Conrad (1857-1924). Boken utkom som följetong i Pall Mall Magazine 1902, och släpptes som bok samma år.

Jag har läst Tyfon i svensk översättning av Louis Renner (1884-1956).

* * *

Conrad vet vad han talar om, när han talar om livet till sjöss. Han gick själv till sjöss vid sjutton års ålder och förblev sjön trogen under sexton år. Conrad, polack av aristokratisk börd, kom att bli heltidsförfattare först sedan han gått i land på grund av ohälsa.

Med anledning av denna författarens bakgrund kan man veta, att när Conrad skriver om rullande skepp, om livet ombord och om nautiska ting, så är det inte fria fantasier, utan grundat i egen erfarenhet. Kanske är det detta som ger en bok som Tyfon sin särskilda nerv.

* * *

Tyfon är berättelsen om en storm. Icke en mild höststorm, utan en orkan, en tyfon, en storm som drabbar ångfartyget Nan-Shan som en ursinnig, personlig fiende när hon stävar fram under singalesiskt flagg vattnen utanför Kina mot Fu-chou (Fuzhou) med en last av diversegods och tvåhundra kinesiska arbetare på väg hem från olika kolonier.

Kaptenen, den fantasilöse och principfaste MacWhirr, med större tilltro till sin egen känsla och erfarenhet än böckernas lärdom om stormar, vägrar att försöka undvika den annalkande orkanen, på grund av den försening det skulle kunna innebära. Besättningen, bestående av en handfull engelsmän har bara att anpassa sig.

Stormen kommer att avslöja besättningens art. Den jovialiske Jukes, styrman ombord, ser nog vad som är på gång när vågorna börjar häva sig innan vinden tilltagit, men utför lojalt allt kaptenen befaller. Folket i maskinrummet betvingar kolet och metallen. Någon mister förståndet. Andra söker skydd. Och kineserna, instängda i lastutrymmet, börjar slåss om sina hopsparade silverdollar, sedan deras resekoffertar krossats och innehållet kastas hit och dit.

Och fartyget pinas, slås, bucklas. Barometern sjunker till rekordlåga nivåer. Allt dränks av bränningarna som översköljer däcket. Men när nästan alla ombord verkar ha dragit slutsatsen att drunkningsdöden är deras öde, bevarar kapten MacWhirr en förhoppning om att de kanske, kanske ändå skall ta sig igenom.

* * *

Tyfon är först och främst en äventyrsberättelse om människan mot naturen, maskinen mot klimatet. Conrad hinner dock också skickligt skissa fram aktörernas personlighetsdrag, från den sympatiske styrmannen till den direkt osympatiske båtsmannen, från den tillknäppte kaptenen till den järnhårt slitande chefsmaskinisten Rout.

Och denna skicklighet i att på det korta utrymmet ge en färgstark panoramabild stärker givetvis romanen, så att dess företräde inte enbart ligger i den mycket naturtrogna skildringen av tyfonen som drabbar fartyget, utan även i gestaltandet av stämningen och spänningarna ombord. Läsaren distraheras aldrig från det rullande skeppet, men heller inte från relationerna mellan människorna som finns därpå.
– – –

Tyfon, Joseph Conrad. Övers. Louis Renner. Forum 1973. ISBN: 91-37-05444-9. 88 sidor.

Bokrecension: Vatikanens källare | André Gide

Vatikanens källare (fr. Les caves du Vatican) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utgavs första gången 1914.

Jag har läst den i svensk översättning av Göran Schildt (1917-2009) och med suggestiva illustrationer av Christian Broutin (f. 1933).

* * *

Det är svårt att hitta nån egentlig huvudperson i Vatikanens källare. Istället är ett bedrägeri i centrum, och det är de handlingar som detta bedrägeri orsakar som är den röda tråden i romanen.

Bedrägeriet är av inte liten art; en begåvad skojare lurar i folk att den verklige påven tillfångatagits och hålls inlåst under Castel Sant'Angelo i Rom, medan en annan person bekläder dennes höga ämbete. Protos, bedragaren, menar att man i hemlighet förbereder ett lika hemligt korståg för att befria påven, men ett företag såsom det kräver stora mängder penningar. Och där har vi själva målet med bedrägeriet.

Men som ett spindelnäts trådar korsar varandra, knyts en mängd personer samman romanen igenom, mer eller mindre påverkade av bedrägeriet. Det tar nog runt en tredjedel av hela berättelsen innan man som överväldigad läsare fått någorlunda pejl på hur folk hänger ihop genom släktband och vänskapsband.

I väven återfinner man ynglingen Lafcadio, en äventyrligt lagd utomäktenskaplig son till en fransk greve, och dennes något träige halvbror greve Julius de Baraglioul, pretentiös författare som väntar på inval i franska akademien.

Och så har vi Julius svåger Anthime Armand-Dubios. Han presenteras som värkbruten fritänkande skribent och hädare, som emellertid omvänder sig till katolska tron efter en dröm där jungfru Maria uppenbarar sig varefter hans värk försvinner.

Och därtill kommer den godtrogne Fleurissoire, också svåger till Julius de Baraglioul, som i stor utsträckning på egen hand blir uppslukad av det öde han tror drabbat påven, och därmed dras in i intrigen.

Och så vidare. Än hit och än dit förs läsaren, allteftersom berättelsen blir alltmer komplicerad.

* * *

André Gide anlägger en berättarröst som då och då tillåter sig att direkt kommentera romanpersonernas öden och förehavanden. De bisarrerier dessa öden emellanåt innebär, skildras ibland inte utan ett visst humoristiskt anslag. På det hela stora blir Vatikanens källare något av en skröna med företrädesvis högborgerliga fransmän som aktörer.

Mest djup får möjligen Lafcadio, inte minst när han begår ett brott på impuls, och hans och omgivningens tankar kring det genomförda brottet. I detta blir romanen särskilt psykologiskt skarpsynt. Lafcadios personliga historia skänker också hans person ett särskilt djup, även om han inte framstår som vidare sympatisk.

Mindre trovärdig, men underhållande, är den omvände fritänkaren Anthime Armand-Dubios, som efter sin omvändelse mister sin inkomst, eftersom han bryter med frimurarna, som tydligen äger stor makt, men inte som utlovat kompenseras av katolska kyrkan. Armand-Dubios har dock förvandlats till ett slags asketiskt helgon och låter sådant icke nå honom. Det leds man åtminstone först till att tro.

* * *

Rent språkligt och berättartekniskt är Vatikanens källare naturligtvis utmärkt, åtminstone så långt jag kan bedöma utifrån översättningen. Men så är det ju också André Gide som har skrivit den. Fingertoppskänsla och en förmåga att hålla helheten samman utmärker hela romanen. Allt, hur ovidkommande det först kan verka, driver berättelsen antingen utmed dess huvudlinjer eller skänker fördjupning vad rör de olika personerna.

Kan man bara förlika sig med det rika persongalleriet som tar sin tid att bekanta sig med, utgör Vatikanens källare en ganska underhållande historia, som driver med både fromhet och godtrogenhet.
– – –
Vatikanens källare, André Gide. Övers. Göran Schildt. Illustrationer av Christian Broutin. Bokfrämjandet 1972. 211 sidor.

Bokrecension: Det åtalade föredraget om ’Gud’ | Viktor E. Lennstrand

Annons om föredraget ur Dagens Nyheter, fredagen den 29 mars 1889. Källa: KB.

Det åtalade Föredraget om ’Gud’ utkom från trycket år 1889. Det återger ett föredrag av fritänkaren Viktor E. Lennstrand (1861-1895), som han åtalades för.

Den nätta trycksaken kan laddas ner från Stockholmskällan, som även samlat andra dokument rörande Lennstrands verksamhet.

* * * 

Viktor Lennstrand hade växt upp i en mycket from, frireligiös miljö. Som student bröt han med sin tro och blev en aktivist i kampen mot religion och vidskepelse. Han kom att åtalas för sina föredrag sju gånger, och satt sammanlagt fängslad i fjorton månader.

Lennstrand dog bara 34 år gammal, och hade då vidgat sin verksamhet till det politiska fältet, där han återfanns bland socialdemokraterna.

* * *

Det åtalade Föredraget om 'Gud' kan i dag synas harmlöst. Men Lennstrands tid var en annan tid än vår tid. Samhället såg snett på fritänkare som ljudligt höjde sin röst mot de hävdvunna sanningarna, även om det inom kyrkan, som Lennstrand själv påpekar, redan skedde förändringar i riktning bort från dogmatik och mot en slags rationaliserad religiositet. Likväl samlade Lennstrand stora åhörarskaror.

I föredraget börjar Lennstrand med att teckna religionens allmänna historia. Den är av bekant slag. Människorna, menar han, såg i naturfenomenen på grund av sin okunskap kombinerat med sina försök att förstå först ett slags personliga makter. Dessa makter abstraherades sedan, fick åsikter och ansikten som speglade de troendes egna ideal, de tillbads och offrades till.

Ur polyteismen uppstod så småningom monoteismen. Vid det här laget har gudomsmakterna eller gudomsmakten stereotypiserats, förstelnats, och återspeglar i sina ideal en annan tids uppfattningar, och blir så ett hinder för den mänskliga utvecklingen. Människan utvecklas förbi sina gudar eller sin gud, så att säga. Lennstrand uttrycker det på följande vis:

”Den stereotyperade guden blir ett hinder i utvecklingen, —menniskan utvecklas, — han följer ej med, — han blir gammal och för liten för det nya slägtets längtan och hopp — och han dör omsider af ålderdomsvaghet.”

Med beklagande ser Lennberg hur de gamla antika gudarna i Rom och Grekland, när dessa miste sin kraft och förmåga att attrahera anhängare, inte tilläts evolvera till högre ideal, som bättre speglade folkets natur.

I stället slank kristendomen in i imperiet och gjorde sig till herre genom anhängarnas mängd, anhängare som i Rom först återfanns, menar han, bland de allra minst allmänt ansedda.

”Kristendomen blef missnöjets religion och den räknade sina första anhängare i Rom bland hvad samtida författare kallade slöddret, afskrapet.”

Kristendomen av i dag attackerar Lennstrand hårt i sitt föredrag. Han ser dess dogmatiska uppfattningar som barbariska, särskilt avseende blodsoffret som Gud krävde av sin egen son för att bli vänligt ställd gentemot människorna.

Lennstrand noterar dock, som sagt, att det bland stora delar av prästerskapet sker en rörelse bort från traditionellt kristna uppfattningar, så att dessa präster snarast använder sig av kristendomen för att presentera dagens ideal.

Kristendomen blir på så vis språkrör för något som tidigare varit densamma främmande. Dessa ”rationalistiska fritänkarprester”  vill ”rädda kristendomen genom att kalla nutidens meningar kristna.”

Man kan inte annat än att nicka instämmande till Lennstrands iakttagelse för över hundratjugo år sedan – åtminstone vad gäller den nuvarande svenska f.d. statskyrkan.

Föredragshållaren ser också en rent allmänt tilltagande sekularisering, för att använda vad som nu är ett modeord. Han uppfattar det som att folk inte längre tar religionen på samma allvar som förr, att förnuftet hos folk reser sig till protest. Han urskiljer ett nytt paradigm.

”Likasom det för 1800 år sedan gälde att kassera de många gudarna, derför att de ej voro tillräckliga att förklara händelserna och fenomenen; så gäller det i dag att kassera den kristne guden för att han lika litet kan vara verldens gud.”

Avslutningsvis menar Lennstrand att nu, när religionen inte längre kan fylla människornas behov, behöver människorna själva fylla dem. Det blir upp till människorna att vårda de sjuka, att höra bönerna, att ersätta hans kärlek med människokärlek, att ersätta guden med människan själv som agent i tillvaron.

* * *

Lennstrands synpunkter agerar inte dynamit längre; vår kultur och miljö har ändrats dramatiskt sedan han reste runt och förkunnade avfall från kristendomen och ådrog sig åtal på åtal. Få är de bland majoriteten medborgare som ens bryr sig nämnvärt om spörsmål som rör kristendomen. Lennstrands synpunkter är väl kända och säkert hållna av många av hans arvtagare i dag. Den kritik han riktade mot traditionell kristendom missar målet, när inte ens prästerna själva har de uppfattningar som Lennstrand en gång riktade kanonerna mot.

Men Lennstrand förutsåg utvecklingen, och beskriver hur han först ogillat den, eftersom han såg en oärlighet i den, men sen välkomnat den, eftersom prästerna då går samma ärenden som han själv, och har samma mål, det han kallar utilism.

Helhetsgreppet han tar bör dock fortfarande drabba, så länge kristna håller fast vid att de faktiskt tror på en Gud som äger någon som helst existens utanför den troendes egna föreställningsvärld. Där missar inte projektilerna, där kan de ännu skjuta i sank.

* * *

Föredraget och historien om det och om dess upphovsman är av stort intresse för den som vill veta mer om hur tillvaron tedde sig för öppna gudsförnekare i slutet av förrförra seklet, när en ny, alltmer ickereligiös värld stod för dörren i Sverige. Men där den totala religionsfriheten ändå fortfarande var över ett halvsekel bort.

Ännu sträckte den religiösa hänsynen sina klor mot de gensträviga, men samtidigt tappade de kraft, mer kraft för varje ansträngning. – Gud give, att vi bevarar den fritänkartradition som senare kunde växa fram på de alltmer ruinartade resterna av kristendomen.
– – –
Det åtalade Föredraget om 'Gud', Viktor E. Lennstrand. Nya Boktryckeriet 1889. 16 sidor.

Bokrecension: Lans och lyra | Emil Zilliacus

Lans och lyra: Litterära studier och kåserier är en samling texter av Emil Zilliacus (1878-1961) finlandssvensk författare, poet, docent i litteraturvetenskap, översättare.

Boken utgavs första gången 1933.

* * *

Emil Zilliacus var ett unikum i svensk litteraturhistoria i kraft av sin översättargärning. Främst grekiska antika texter överförde han till svenska.

Lans och lyra består dock inte i huvudsak av översättningar, utan av studier i den värld där de texter han översatt kom till. Och det går inte att ta miste på den glöd med vilken Zilliacus berättar om Hellas och det antika Grekland, vare sig det nu handlar om hur ett riktigt grekiskt symposion gick till, eller hur Xenophon skriver om det strapatsrika återtåget efter den grekiska legohärens marsch in i Persien.

Zilliacus är, genom sin djupa förtrogenhet med texterna som översättare, den optimala Hellasskildraren.

* * *

Jag har läst en och annan Zilliacussignerad översättning av grekiska skådespel. Hans svenska är i dessa fall utomordentligt stilsäker. Att läsa Lans och lyra ger dels lite mer kött på benen vad gäller denne översättares egen person, hur han förhåller sig till sitt ämne, och dels en djupare förståelse för den värld där dessa skådespel framfördes: boken skänker ett sammanhang.

Vad vi rent konkret möter i Lans och lyra är sådant som studier av den fromme Hesiodos framställning av livet på landet, Xenophons Anabasis, men också dennes innerliga text om godsägarlivet.

En fördjupning i Aischylos Perserna finns med, och därtill en mycket upplysande kontextualisering av Aristophanes Riddarna, där läsaren får veta bakgrunden till denna till skådespel klädda politiska attack. Och mycket mer.

Och lyricismen bryter helt ut i det avslutande prosapoetiska stycket, "Vid brasan med Horatius", som sätter in författaren i Horatius grekisk-romerska värld. Zilliacus talar genom dennes dikter med den gamle romerske poeten, erfar hans tillvaro och ser därtill gudar och heroer dra förbi, fastän Zilliacus sitter i sin snötäckta lantgård i Karelen. Genom denna vackra text åskådliggör Zilliacus med all önskvärd tydlighet vad studiet av antiken ger honom personligen.

* * *

Zilliacus översättningar av antika dramer står förvisso för sig själva i kraft av sin skönhet. Men Lans och lyra, med sin strama men aldrig torra prosa, erbjuder vyer över den kultur vari de en gång framfördes, nästan alltid med djup förankring i från antiken bevarade poetiska texter. Som en sann filolog förmår han finna livet som andas i bokstäverna.

Och tycker vi att dramerna låter oss höra antikens röst, så får samma epok tydligare stämma genom Zilliacus essäer. Det är som att lyssna till en sån där historielärare som både själv brinner för sitt ämne och förmår trollbinda eleverna inför det han målar upp för deras ögon.
– – –
Lans och lyra: Litterära studier och kåserier, Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1933. 223 sidor.

Bokrecension: Litteratörer och militärer | Frans G. Bengtsson

Litteratörer och militärer är en essay- eller essäsamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en utgåva från 1958 med illustrationer av Gunnar Brusewitz (1924-2004).

* * *

Bengtsson är onekligen en mästare vad gäller att skriva litterära essäer. Det är inte bara ämnena i sig som är väl valda, utan Bengtssons eget språk, hans berättande, håller en hög karat, det hör till det yppersta inom sitt område. De har en kulör som gör läsningen till en högtidsstund.

I Litteratörer och militärer fokuserar Bengtsson i synnerhet på ett antal personer: ofta med avstamp i någon eller några böcker berättar han om udda eller helt enkelt intressanta öden.

Här behandlas värstingpoeten Villon, författaren Walter Scott, i två essäer Joseph Conrad, Karl XII, generalen Stonewall Jackson, legomilitären Robert Monro, Sergeant Bourgogne som bland annat skrev om sin medverkan i Napoleons fälttåg mot och från Moskva.

Därtill kommer utläggningar om "Keltiskt och irländskt", "Myter och sagor" samt två nästan kåserande texter: "En dryck ur källan" om källan som litterärt fenomen, och "Promenad till en myrstack" där prosapoesin till sist bryter fram nästan ohämmat.

* * *

Frans G. Bengtsson skrev som bekant en rejäl biografi om Karl XII. I essän om samme konung i denna bok, utgiven några år tidigare, är det inte så mycket Karl XII:s yttre levnadshistoria som hamnar i fokus, utan Karl XII som person och idealgestalt.

Bengtsson lyfter fram Karl XII som en "mytbildande gestalt", vilket de facto är sant, men som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag ser Karl XII som en naiv och extremt hårdnackad krigare, som istället för att acceptera ett förnedrande nederlag, drog ut nationens lidande till oanade proportioner genom fortsatt krig, år efter år. Det hade varit lyckligare för landet om Karl XII fötts att bli general och inte envåldshärskare.

Bengtsson förklarar emellertid att tiden var en annan — förvisso! — och att Karl XII:s hårdhet inför lidandet var befogad:

"Vår nutida humanitära åskådning är naturligtvis inte mycket att skryta med, ingen moraliskt upphöjd attityd i och för sig, utan endast en objektivering av vars och ens åstundan att till varje pris tänja ut sin egen livstråd till dess yttersta gräns."

De tusentals svenska allmogepojkar som frös ihjäl, sköts ihjäl eller tynade bort i difteri och andra sjukdomar runt om i Europa under början av 1700-talet hade nog ändå önskat sig att hellre sträva på jorden därhemma, än att drabbas av krigets extrema och livsfarliga umbäranden både under strid och marsch.

Nåväl, Karl XII som gäckande mysterium lär förbli: själv skrev han ytterst lite. Hans tystlåtenhet är omvittnad och gör fördunklar blicken vi kan kasta på honom genom seklers dimma och glömska.

* * *

Om Bengtssons Karl XII-essä nu mest framstår som en välformulerad historisk relik, är hans utläggningar i "Myter och sagor" desto mer aktuella.

Bengtsson skissar där på en slags religionsutveckling, som religionerna tänks genomgå:

"Gudarna äro först till för att dyrkas eller hädas, därpå för att filosofiskt avslöjas, slutligen för att behandlas religionsvetenskapligt."

Alltså: från tro till avfärdande till kartläggande. Men Bengtsson stannar intressant nog inte där. Människans benägenhet för myttänkande upphör inte med religionernas avtagande. Istället formar hon sig nya illusioner, som inte vilar på religiösa fundament:

"Mänskligheten byter illusioner liksom Don Juan byter älskarinnor [...] gudar mot sofister, rituella formler mot naturvetenskapliga besvärjelser, tron på själens framtida himmelska frälsning mot tron på släktets framtida jordiska fullkomning."

Vad Bengtsson syftar på, är att människorna helt enkelt skapar sig myter att tro på, att hålla fast vid: idéer som korgar i vilka de placerar sina ägg.

Med det inte sagt att vissa idéer eller myter är mer fruktbara eller gynnsamma än andra, men med Bengtssons utläggning för ögonen bör man ställas inför frågan vad som egentligen är och vad vi skapar oss, vad som är naturgivet och vad som är konstruerat.

Bengtsson fortsätter genom att slå fast att gudarna i sig inte äger fastare existens än de gudar

"... i vilkas skugga vår tids styresmän strida och hålla rådslag, sådana gudar som Framåtskridande, Frihet, Demokrati m.fl. — bättre gudar än de fornorientaliska, utan tvivel, i varje fall med gemytligare ansiktsmask, men såtillvida av besläktad art som de trots sin väldighet inte utan vidare äro åtkomliga för ett attribut som 'existens'.

Det är ett filosofiskt och existentiellt spörsmål som här väcks, och det kunde tarva en egen bok.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en mycket nykter och lite gammaldags men inte torr prosa. Referenserna till frukter av klassisk bildning är frekventa. Därför tror jag man kan säga, att Bengtssons essäer ger mer, ju bättre förberedd man kommer till dem. Men oavsett vilket, går man ifrån dem mer bildad än man nalkades dem.

En gång upplever jag att en text i viss utsträckning antar form av referat, där Bengtssons egen ton kommer i skymundan för det rent beskrivande. Det är beklagligt, för det är Bengtssons behandling av ämnet som andas en särskild själ i historierna och väcker dem till liv.

Men, som sagt, i sin helhet är Litteratörer och militärer en läsning som man njuter av: fulländat språkbruk kombinerat med klassisk bildning och väl valda öden att beskriva utgör en kombination som är oslagbar i alla tider.
– – –
Litteratörer och militärer, Frans G. Bengtsson. Illustrationer: Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 281 sidor.

Tidningsklipp: "Sjelfmord" | Dagens Nyheter 1866

För 150 år sedan på dagen infördes i Dagens Nyheter notisen nedan.

Man kan notera, att den avlidnas eget namn inte anförs, men däremot makens. Man kan också notera inställningen till det så kallade läseriet, alltså till den form av personligt engagerade och innerligt upplevda religionsform som då var utbredd.

Avslutningsvis stämmer det till eftertanke hur journalistisk sed förändrats med tiden. Numera rapporteras knappast om självmord av denna typen.

* * *

Sjelfmord. Undantagsmannen Hans Perssons hustru i Ö. Karleby (Skåne) afhände sig lifvet sistlidne lördag då hon tidigt på morgonen smög sig bort och kastade sig i en närbelägen damm. Hon var mellan 70-80 år gammal, hade långfredagen gått till nattvarden och förmodas att hafva fattat detta förtviflade beslut att förkorta sin redan betydligt höga ålder i följd af läseri och religionsgrubbel. Måtte läsarne besinna hvarthän detta andliga sjukdomstillstånd ofta leder!

Dagens Nyheter, fredagen den 6 april 1866.

Källa: KB.

Trötthetens aforistik

Iakttagelser ur en smutsig anteckningsbok.

1.
En del rapar ur sig åsikter som om det vore förtjänstfullt att ha så många som möjligt. 

2.
Inom teologernas sofistiska konstruktioner gömmer sig alltid axiomet jag vill tro.

3.
En cigarett som den ljuva stillheten mellan två hjärtslag. 

4.
Att skriva är att försöka skrika fast sin närvaro i evigheten. 

5.
Maxim: tillvarons oupphörliga förruttnelse skall ägas, inte lidas.

Bokrecension: Falskmyntarna | André Gide

Falskmyntarna (fr. Les faux-monnayeurs) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utkom första gången 1925. Jag har läst den i svensk översättning av Gunnar Ekelöf (1907-1968).

* * *

Att läsa Falskmyntarna är en säregen upplevelse. Lite som att lyssna till ett långt, klassiskt musikstycke utan egentlig början, utan slut.

Eller ska jag jämföra romanen med ett höglitterärt prosapoem, där författaren experimenterar med olika stilar vilka tillsammans utgör helheten: fragment ur dagboksanteckningar, metadiskussioner som författarrösten för om boken under det han skriver den, traditionell berättande prosa, dialoger, uppbruten kronologi... Men där allt verkar ha sin givna plats: som i poemet.

Handlingen är också svår att ringa in. Bland de mer centrala gestalterna i boken är författaren Édouard, hans halvsysters son Olivier, dennes vän Bernard, den unge greven de Passavant — men det räcker inte långt: ett myller av gestalter förkommer, dock utan att bli över hövan förvirrande.

Alla personernas öden utvecklar sig inför läsarens ögon. Édouard arbetar med sin bok — betitlad liksom Gides egen bok, "Falskmyntarna" — och han använder sig av människorna omkring sig som stoff i boken. Èdouard är en god kraft som samtidigt lever i en homoromantisk spänning med sin systerson Olivier, en ung man i studentåldern.

Det homoerotiska temat som går genom hela boken är inte lätt att sätta fingret på heller: det finns där genom antydningar, handtryckningar, förstulna dialogstycken, tillgivenhet som går utöver det kamratliga. Och inte bara mellan Èdouard och Olivier, utan också mellan Olivier och den unge greven de Passavant, blasé, rik och framgångsrik författare. Åtminstone greven synes vara medveten om att det talas om honom och Olivier.

Men Falskmyntarna rymmer också tragiska djup: familjehemligheter dolda under en fernissa av borgerlig moralism, religiösa övertygelser som månne hålls av nödtvång av en präst som inget annat vet av, ett äktenskapligt snedsprång som resulterar i grossess, förtvivlan och försoning.

Spänningar, åtrå, känslor. Romanen är bräddfull av sådant, och Gides mästerliga skildringar gör att läsaren naglas vid berättelsen, fastän den egentliga handlingen inte rör sig från punkt a till punkt b, utan vecklar ut sig i alla riktningar via vänskapsband, släktband och andra relationer.

* * *

Falskmyntarna är ett litterärt mästerverk. Det trovärdiga levandegörandet av de många gestalterna, inblicken i högborgerlig, fransk miljö, frammanandet av övertygande känslor, lojaliteter och brutna lojaliteter: allt borgar för att göra romanen till ett verk man inte snart glömmer.

Man kan vidare fördjupa sig i berättelsen och analysera de olika personerna utifrån någon slags symbolisk tolkning: att Édouard representerar en god kraft, att prästen representerar en oreflekterad tro, att greven representerar den farliga, aristokratiska cynismen, att åter någon annan framstår som djävulen själv... Ja, Falskmyntarna som konstverk ger gott om rum att röra sig i.

Och ur ett gay-perspektiv kan man notera hur Gide, som själv var öppet homosexuell, på ett finkänsligt vis förmår berätta om homo- eller bisexuella känslor genom de finaste antydningar, utan minsta slipprig eller vulgär utfyllnad i syfte att skriva läsaren på näsan.

Det vore ett misstag att kalla Falskmyntarna lättläst; och varför skulle vi förvänta oss att den skulle vara det? — Vad den är, är en värld i en bok. Vad den är, är en läsupplevelse av sällsynta proportioner.
– – –
Falskmyntarna, André Gide. Övers. Gunnar Ekelöf. Forum 1972. ISBN: 91-37-03505-3. 319 sidor.