Boken utgavs i svensk översättning av Per Nyqvist på Santérus förlag 2012.
* * *
Sparta är den kronologiskt framställda berättelsen om den mytomspunna grekiska stadsstaten med samma namn. Cartledge tar avstamp i den dimmiga förhistorien och följer platsens historia genom dess uppgång och storhetstid, vidare över dess förfall och liv i kultur och legend.
Sparta var onekligen, förstår vi av Cartledges bok, något särskilt, något som skilde sig från andra grekiska stadsstater. Främst tänker man väl då på dess omfattande, i stort sett totalomfattande, militarisering.
Spartiaterna förväntades gå i statlig uppfostringsskola från gosseåren och bo i förläggning med de andra männen intill trettioårsåldern, sysslande med bland annat vapen- och stridsträning. Staten underhölls av slavfolket heloterna, som skötte grödor och även ordnade med hushållsbestyren i de spartiatiska hemmen.
I allmänhet slogs spartiaterna i form av täta formationer av hopliter: spjut- sköld- och svärdförsedda krigare till lands. Kulturen i Sparta formade dessa soldater till ett formidabelt krigsfolk. Men det kan noteras att Sparta tidvis även höll sig med en flotta. De blev så illa tvungna.
Det är i synnerhet hopliternas krigsäventyr som Cartledges fokus ligger på: strid på strid, krig på krig och fälttåg på fälttåg följer på varandra, kryddat med en mängd namn. I detta avseende är Sparta mycket faktaintensiv.
* * *
Mig hade emellertid boken tilltalat ännu mer, om ett större fokus legat på Spartas direkt kulturella egenheter, även om också sådant tas upp, inte minst kvinnornas situation på platsen. Dessa ansågs av övriga greker vara särskilt frigjorda, förstår vi av Cartledge. Ja, det ansågs till och med att i de i själva verket styrde över männen.
Vad vi vet är hursomhelst att kvinnorna i Sparta kunde ärva i egen rätt, och att inga förbud fanns för sex utanför äktenskapet. Att kvinnorna genom att heloterna skötte om hushållet frigjordes från sådana göromål lät dem också få tid att själva ägna sig åt idrottsliga övningar och annat.
Cartledge beskriver också hur spartiaterna var synnerligen religiösa. De kunde offra före ett slag, eller rentav under ett slag, för att utröna gudarnas vilja. Och om tecknen var dåliga kunde de emellanåt rentav helt enkelt låta bli att gå i fälttåg.
Ett icke föraktligt utrymme ges också åt beskrivningar av hur Sparta organiserades, såsom dess system med dubbla kungar, rådsförsamlingen, utbildning.
* * *
För att få en uppfattning om konturerna av det spartiatiska samhället och framförallt om dess yttre äventyr är Sparta en god bok att studera. Vi möter dessutom en legendomsusad gestalt som Leoinidas, vilken stupade vid Thermopyle som en av de trehundra som försökte stoppa perserna. Men också många andra spartiater stiftar vi bekantskap med i de små biografier som då och då infogats som särskilda avsnitt i texten.
Men takten i berättelsen är rasande, och namn, årtal och platser regnar över läsaren, som måhända får svårt att reda sig, där hon klänger sig fast vid kartan som återfinns i inledningen av boken, för att ha åtminstone något fast att hålla sig i. Själva översättningen torde dessutom mått väl av en ytterligare korrekturläsning.
* * *
Sparta blev en legend redan under antiken. När dess storhetstid var förbi blev orten besökt av sådana gestalter som kejsar Augustus och dessförinnan av en ung Cicero. Man kom att leva på minnet av fornstora dagar. Och sedan dess har legenden om Sparta fortlevt. Genom Sparta: En odödlig historia lär vi något känna det verkliga Sparta, och kan i någon mån se vad myten bygger på, vad som fanns där som kom att ge den genommilitariserade stadsstaten just – en odödlig historia.
– – –
Sparta: En odödlig historia, Paul Cartledge. Övers. Per Nyqvist. Santérus förlag 2012. ISBN: 978-91-7359-053-2. 325 sid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar