Bokrecension: Perserna | Aischylos

Perserna är en antik grekisk tragedi av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t). Den är en fristående del av en i övrigt förlorad trilogi. Jag har läst Perserna i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

År 480 f.v.t stod sjöslaget vid Salamis, inte långt från Aten. Slaget var ett led i persernas anfall under storkung Xerxes (519-465) mot de grekiska territorierna. Grekerna anfördes av den atenske generalen Themistolkles (c. 525 - 460). Vid slaget segrade grekerna mot en överlägsen persisk styrka.

En av dem som var med under slaget var den senare tragediförfattaren Aischylos. Åtta år efter händelserna uppfördes hans drama Perserna. Men trots att han alltså själv deltog i slaget, har han tillåtit sig poetisk frihet i skildringarna; likväl anar man, inte minst i de direkta krigshandlingarna, ögonvittnets vittnesmål om våldet och döden.

* * *

Perserna berättas inte ur grekiskt perspektiv, utan ur persiskt. Enligt Zilliacus beror detta på att det vore att hänge sig åt den grekiska ärkesynden hybris, övermod, att ta utgångspunkt i grekernas väldiga framgång.

Platsen för tragedin är Persien, och de närvarande personerna är få. Handlingen är också knapp; den uppehåller sig vid insikten i och förskräckelsen över vad som just hänt: att den persiska hären förgjorts.

En budbärare får berätta om allt detta för den förtvivlade änkedrottningen; Xerxes själv har ännu inte återkommit. I mening efter mening hamrar budbäraren i allt vidare omfattning ut katastrofens omfattning. Han berättar:

"Man såg ej havet mer, ty det var täckt
av fartygsspillror och av döda män,
och liken hopades på skär och stränder."

Drottningen låter därefter kalla fram sin döde makes, kung Dareios, vålnad ur graven, som både kom att tadla sin son för dennes övermod – hybrisbegreppet igen! – och ömka honom. Drottningen förklarar att han förletts av onda råd. Dareios avslutar med att uppmana drottningen att trösta Xerxes när han kommer åter. Själv drar han åter till dödsriket.

Till sist kommer så Xerxes tillbaka. Och resten av dramat består i stor utsträckning av klagosånger över det öde som drabbat det mäktiga persiska riket. Kören sjunger:

"Vår jord begråter den ungdom hon fött
och som Xerxes sände till Hades, vars hus
han fyllt med stupade perser.
Där samlas hjältar i tusental,
den yppersta blomman av landets män,
okuvliga kämpar med båge och pil,
en tallös och stimmande skara."

* * *

Perserna är en poetisk kraftfull berättelse om det totala och oväntade nederlaget. I verkligheten fanns dock persiska styrkor kvar i Grekland efter slaget vid Salamis, men snart nog tvingades också de tillbaka: slaget vid Plataiai året efter Salamis satte definitivt punkt för den persiska kampanjen.

I den arkaiska formen känner läsaren fortfarande en levande puls, ett ögonvittnes målande beskrivningar, och den mänskliga sorgens och förtvivlans allmängiltighet genom alla tider. Tragedin får inget muntert slut: den är ett studium i undergång, den beskriver fallets psykologi – uttryckt i odödlig poesi.

Jag kan inte antik grekiska, men jag kan konstatera att mästaren i översättningskonsten, Emil Zilliacus, skänkt Perserna en språkdräkt som både är högtidlig och direkt. Därtill har han försett skådespelet med ett informativt förord, som skänker en del sammanhang åt den pjäs som första gången uppsattes i Aten, åtta år efter att havet några kilometer därifrån burit döda kroppar och virke från förlisande skepp.
– – –
Perserna, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1934. 108 sidor.