Kommentar till "Baxa inte in tron i det privata livet" av Carl-Henrik Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund, ledarskribent på den kristna dagstidningen Dagen, skriver 29/1 om sekularism och religionens roll i samhället under rubriken ”Baxa inte in tron i det privata livet”. 

Om jag förstår Jaktlund rätt ryggar han tillbaka från en samhällsgemenskap där religionen anses vara en privatsak. I stället vill han att kristendomen ska levas ut och ageras.

Det är ett märkligt förhållningssätt. Mig veterligen har ingen verkat för att kristendomen ska förbjudas, inte ens en kristendom som märks och tar plats. Tvärtom, ju mer sekulär varje samhällsinstans får lov att vara, desto större utrymme erbjuds för den religiöse att leva ut sin individuella tro.

Men hur ser det samhälle ut där religionen inte är en privatsak, utan motsatsen: en sak för det allmänna? 

Jo, då får vi en symbios mellan religiositet och statsangelägenheter som vi bara har alltför stor erfarenhet av, som när svenska staten förföljde oliktänkande i förhållande till statskyrkans dogmer, ja, som när enskilda religiösa samlingar genom konventikelplakatet var förbjudna, eftersom de riskerade att skada den religionsform som samhället bejakade. Så går det när religionen inte tillåts vara en privatsak: en sak för den enskilde.

Det finns helt enkelt inget rimligt alternativ till att låta religionen vara privat – en sak uteslutande för de enskilda medborgarna, och inte en sak för samhället att blanda sig i eller ens ta större hänsyn till än toleransens milda överseende.

Jag misstänker att Jaktlund inte skulle säga emot mig i detta.

* * *

Jag misstänker vidare att Jaktlunds förståelse av ordet ”privat” här är mycket snävt, mycket mer snävt än vad nog de flesta sekularister skulle förstå begreppet som. 

Privat har i detta sammanhang inget med hemlighållande att göra eller att hålla för sig själv, utan blott att det är den enskildes sak att förhålla sig till den ena eller andra religionen såsom en efterföljare eller såsom en avståndstagare. Samhället som sådant bör fungera som ett torg där allehanda yttringar av religioner är tillåtna, men där ingen religion äger supremati över någon annan eller på någon annans bekostnad. En milt överseende tolerans, som sagt, får känneteckna den gemensamma kontaktytan i samhället.

Däremot är det inte på något sätt givet att kristen aktivism nödvändigtvis gynnar demokratiska strävanden. En aktivism på kristen grund utgår inte från folkvälde utan från gudsvälde på så vis att man anser sig ha en uppfattning om vad Gud skulle vilja, och agerar och påverkar utifrån det, snarare än utifrån vad människor vill och åstundar.

Aktivismen behöver inte resultera i en ”uttalat kristen” stat, för att använda Jaktlunds formulering, men lyckas påverkan i någon mån har man i samhällskroppens lagstiftande organ fått in teokratiska element: lagar stiftade utifrån kristen ideologi snarare än ett människocentrerat förhållningssätt till tillvaron.

Sammanfattningsvis:  Religiositeten bör vara privat. Det innebär inte att religionen kastreras, men att man i den sekulära staten kringskär dess möjligheter att häva sig upp till någon form av överhöghet i samhället, hurudan överhöghet ideologin än må ha över dess enskilda trosbekännare. I gengäld bör staten hålla tassarna borta från den religiösa verksamheten, så länge den inte inverkar menligt på människor utanför densamma.

Jaktlund är fri att ropa kristliga budskap från hustaken, men riskerar det att rucka på statens livsåskådningsneutralitet, då går den utöver det privatas sfär och bör motarbetas.