Bokrecension: Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter | Chamfort

Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter (fr. Maximes et pensées, caractères et anecdotes) är en samling texter av Chamfort (1741-1794), sammanställda ur Chamforts kvarlåtenskap och utgivna postumt 1795.

Jag har läst verket i en översättning av Arne Helldén (1921-2009), som utgavs av Atlantis 1997, i förlagets serie Atlantis väljer ur världslitteraturen.

* * *

Chamfort, född Nicolas-Sébastien Roch, som person får vi bekanta oss med i Helldéns fylliga biografiska inledning.

Det som där särskilt slår läsaren är känslan av rotlöshet och utanförskap som ligger över Chamfort. Uppfostrad av fosterföräldrar var han egentligen son till en adelsdam och en kanik. Van att umgås i hovkretsar och fina salonger blev han aktiv jakobin under franska revolutionen. Och i de bevarade aforismerna och texterna stiger en tänkare fram som revolterade också mot sin tids konvenans och samhälle.

Chamfort var gränsöverskridande ur flera aspekter, och hans liv blev omväxlande.

 * * *

Chamfort var redan i sin egen tid känd för sin formuleringskonst. I dag är Chamfort, efter perioder av glömska, mest bekant som nattsvart, misantropisk aforistiker. Hans misantropi ska kanske inte överdrivas, även om den är påfallande, men jag vill ändå anföra en av hans mest bistraste aforismer:

"Att leva är en sjukdom som sömnen befriar oss från varje dag efter sexton timmar. Men det är bara ett tillfälligt palliativ. Döden är botemedlet."

Det kan nämnas att Chamfort själv dog för egen hand. Han sköt sig i huvudet, skadades svårt, men överlevde. Han tog då till en kniv, men påträffades blodig men vid liv. Först efter en tid avled han som en följd av skadorna. Anledningen till självmordet var att han fått en arresteringsorder på sig under skräckväldet som följde på den inledande fasen av franska revolutionen.

* * *

Det är inte så att man i Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter möter ett lärosystem. Vad man får ta del av är först och främst observationer avfattade med viss cynism. Han skriver själv:

"Den bästa filosofin i förhållande till världen är att förena en munterhetens sarkasm med återhållsamhet och ett milt förakt."

Några återkommande teman i Chamforts åskådning kan ändå urskiljas.

Man märker hos honom en påfallande civilisationskritik, utformad som vassa omdömen och tistelstickiga sentenser. För honom förefaller kulturvärlden vara en bedrövlig plats, om man med kulturvärlden avser den allmänna världen där de allmänna människorna lever sina allmänna liv styrda av konvenans och utan djup. Särskilt gisslar han societetens förkonstlade livsföring, men inte heller människan som sådan går fri, med alla hennes illusioner.

Chamfort vill se världen naken, betraktad utan skyddande chimärer, med sanning, förnuft och hederlighet som ledord. Få ser världen så, verkar han mena: pöbelns likväl som aristokratin förmår inte höja sig till något över hävdvunna föreställningar.

Själv, den gamle konversatören som rörde sig ledigt i de finaste salongerna, uttrycker han ett behov att fly bort från ett förljuget samhälle, fly till ensamheten, bort från de människor han föraktar så. Det är genom att dra sig undan från den fina världen, "le monde", som han känner sig lycklig.

Trots den allmänna misantropiska grundton som går genom Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter anar man också det revolutionära draget; adelsmännen och monarkerna får många giftiga åthutningar och Chamfort ställer sig hellre på de förtrycktas än på förtryckarnas sida och konstaterar till exempel i en aforism:

"Samhället kan indelas i två stora klasser: de som har mer middagar än aptit och de som har mer aptit än middagar."

* * *

Det vore väl ogörligt att skriva något om Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter utan att återge ytterligare några aforismer eller formuleringar ur samlingen. Låt oss välja ut fem, för att få ett intryck av Chamforts sätt att formulera sig.

"Naturen har velat att illusionerna ska finnas både hos de visa och hos dårarna, så att de förstnämnda inte blir alltför olyckliga på grund av sin visdom."

"Man måste medge att för att leva lycklig i denna värld är det nödvändigt att fullkomligt paralysera vissa delar av själen."

"Allmänheten i våra dagar är som en modern tragedi, absurd, grym och platt."

"Njuta och låta njuta, utan att du gör vare sig dig själv eller andra något ont — det är, tror jag, summan av all moral."

"Det är viktigt att se allt från den komiska sidan, vänja sig vid att betrakta människan bara som en sprattelgubbe och samhället som en scen där han hoppar omkring."

* * *

Chamfort skriver med påfallande espirit, även om långt ifrån alla kvickheter — särskilt förekommande i den avdelning som samlar anekdoter om personer omkring honom — har motstått tidens gnagande tand.

För den en aning människofientligt anstrukne läsaren finns hur som helst mycket att hämta i Chamforts Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter.

Det är som pessimist svårt att inte hålla med honom i många av de observationer han gör om människans egenheter, hennes vulgaritet och kortsynthet. Men trots Chamforts nedgörande kritik av så mycket, finns det hos honom en vitalitet, en spänst som torde göra läsningen till ett nöje även för muntrare själar.
– – –
Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter, Chamfort. Övers. Arne Helldén. Atlantis 1997. ISBN: 91-7486-353-3. 233 sidor.