Jag har läst Afgudaskymning i en översättning av Ernest Thiel (1859-1947) utgiven 1906. I denna volym finns även "Några dikter och fragment" av Nietzsche publicerade.
* * *
Nietzsche torde höra till de mer egensinniga tänkarna. Det är nästan omöjligt att skapa sig en komplett bild av hans åskådning, hans lära. Förmodligen, vill jag hävda, beror det på att det inte finns någon enhetlig lära att finna.
Visst finns det klara och tydliga teman som återkommer och utvecklas, men systematiker var han aldrig och från sådana tog han explicit avstånd. Hans mission var inte att konstruera något nytt, utan att avslöja och riva ner förfelade tankekonstruktioner. Han skriver själv:
"Jag misstror alla systematiker och går ur vägen för dem. Viljan till system är en brist på rättskaffenhet."Med upphöjd konstnärlig frihet behandlade han de ämnen som föll honom in, företrädesvis kulturkritik.
Tydligast i de senare verken, men även i de tidigare, genomför han sina intellektuella experiment i aforismens form, ja, i nietzschanska aforismer, bör man kanske tillägga, för en aforism i Nietzsches mening sväller gärna till små essäer som i sig får fungera som intellektuella prövningar av olika tankelinjer; det ligger således något experimentellt över det hans skriver; därför är han heller inte bunden av att vara totalt konsekvent.
I den formidabla stiluppvisningen Afgudaskymning finner läsaren sig ställd i ett rum där många av de teman man hittar i Nietzsches tidigare skrifter återkommer; det ligger något sammanfattande i hela boken, en erfarenhet av återseende.
Själv beskriver han boken i sitt företal som "den första boken till alla värdens omvärdering", ett verk som Nietzsche länge planerade, men aldrig riktigt förverkligade: det är befogat att kalla det planerade verket för hans huvudverk, fastän det alltså aldrig blev skrivet.
Som vanligt återfinner man de slagkraftiga formuleringarna sida upp och sida ner. Kritiken mot samtiden, kritiken mot kristendomen, kritiken mot hjordmentalitet och nihilism mejslas till synes flyhänt fram. Boken är, skriver han, "en stor krigsförklaring".
* * *
Arne Melbergs utmärkta boktitel Försök att läsa Nietzsche passar in som en beskrivning av varje ansträngning som görs att skriva något om filosofens verk. Mina reflexioner efter läsningen av Afgudaskymning måste bli just det: försök att läsa Nietzsche.
Det går inte att komma med auktoritativa tolkningar av Nietzsches tankevärld; den är alltför komplex.
Det är än mer omöjligt att ens låtsas ge en någotsånär vettig sammanfattning av hans argumentation och idéer i en recension. — Men nåväl, med denna reservation (lämpligen läst som stode den i fetstil och versaler), vill jag ändå skriva något, om än fragmentariskt.
* * *
Nietzsche förordar ett helt nyktert förhållningssätt inför tillvaron. Det finns ingen metafysisk verklighet.
Det som finns är den reala världen, den vi lever i och erfar. Den tillvaron är fylld av nedbrytande krafter, men den starka individen förmår eller bör åtminstone bemöda sig om att försöka förmå att resa sig över det, ständigt som en undantagsmänniska, obunden av konvenans och av etik som formulerats av dem som är en del av de nedbrytande krafterna: dekadensen, nihilismen, hjordmentaliteten.
Den fria människan, övermänniskan, bejakar "sin vilda natur" och skyr "sin onatur", förklarad som hennes "andlighet". Hon är bejakande, inte ångrande, hon äger sina handlingar. Hon följer instinkt som en formel för sin lycka, som ett uttryck för sin sanna natur.
En dödsfiende för Nietzsche är den judeokristna metafysiken, förutsagd redan av Sokrates och Platon – dessa "förfallssymptom". De skapade en idévärld som utmålas som verkligare än sinnevärlden, fastän idévärlden i Nietzsches ögon är helt förljugen, en lögn. Och en metafysik som går ut över sinnesförnimmelserna är "ännu-ej-vetenskap", exemplifierat bland annat som teologi.
Metafysiken är dessutom rent skadlig; den förminskar värdet av livet i den reala världen: den "misstänkliggör lifvet". Den är helt enkelt "ett symptom på nedgående lif".
Samma värnande om det okonstlade, bejakande livet är också en del av kritiken mot kristendomen. Kyrkan vill kastrera lidelserna, skära bort dem, och lyckas därigenom skära av en nödvändig del av livet självt, dess hämmande av människan är ett angrepp på livet.
Därför kan Nietzsche också säga, att "[l]ifvet slutar där 'guds rike' börjar".
* * *
Vidare, de etiska krav som ställs på människan äger icke real relevans vare sig de kommer från kyrkan eller andra uttryck för det mindrevärdigas hämmande av det överlägsna. Nietzsche konstaterar "att det alls icke gifves några moraliska fakta". Alltså: det existerar ingen objektiv moral, enbart "en uttolkning av vissa fenomen, nogare sagdt en misstolkning".
Etiken är i själva verket ur Nietzsches synpunkt ett försök att tämja människan, att göra människan mindre bejakande, mindre naturlig: att göra henne till en "sjuklig bestie", ja och "full af hat mot eggelserna till lif. [...] Korteligen, en 'kristen'".
När kyrkan menar att hon genom detta tämjande gjort människan bättre, menar Nietzsche att hon i själva verket försvagade henne. Ergo förstår vi att kristendomen är en religion för det förtryckta, det misslyckade, det svaga och dess etik ett försök att låta allt bli förtryckt, misslyckat och svagt. En fri människa står i istället bortom gott och ont.
* * *
Det finns mycket hos Nietzsche som är synnerligen anstötligt för en läsare uppväxt med västerländska värderingar och i en humanistisk tradition.
Nietzsche gör i allra högsta grad skillnad på människor, tydligast uttryckt i hans allmänna tes om övermänniska och undermänniska, förstått som upphöjd individ över konvenansen respektive hjordmänniskan. Kvinnosynen som emellanåt skymtar fram är inte tilltalande. Ett visst rasbiologiskt tänkande återfinns, men det vore direkt felaktigt att därför sätta honom i något betydande tankefrändskap med de bruna ideologer som adopterade honom långt efter hans död. Han är definitivt inte demokrat.
Med dessa ting i minnet är för den sakens skull Nietzsches värde inte mindre. Han utmanar både där man inte håller med honom och där man är beredd att ge honom poänger eller rentav djupa insikter.
Och genom sina teser, sina tankeexperiment och övertygelser tvingar han läsaren att tänka själv, att överväga, och kanske emellanåt rentav hamna i en uppfattning som förvånar.
* * *
Nietzsche sökte inte anhängare. Han förklarar i en aforism att den som "söker anhängare" han ska söka "nollor". Själv ser jag mig inte som lärjunge till Nietzsche, men tillåter mig gärna att kalla mig hans elev; inte för att allt det han skriver är ofelbart, men just för att han ständigt utmanar, för att han visar sammanhang och för att han skänker intellektuella verktyg: en filosofisk hammare, till exempel.
– – –
Afgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren, Friedrich Nietzsche. Övers. Ernest Thiel. Albert Bonniers förlag 1906. 181 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar