Trolldomsprocesserna i Sverige är Bengt Ankarloos (1935-2008) doktorsavhandling från 1971. Ankarloo blev sedermera professor i historia vid Lunds universitet med häxprocesserna som specialitet. Avhandlingen är utgiven som band nummer 17 i serien Rättshistoriskt bibliotek.
* * *
Det stora oväsendet är det historiska epicentrum då häxprocesserna rasade som värst i Sverige. Mellan åren 1668 och 1676 uppspårades, jagades, dömdes och avrättades framför allt kvinnor i Norrland och ner mot Stockholm för samröre med djävulen.
Ankarloo belyser och plockar isär skeendet, vrider och vänder på det och grundforskar i urkunderna och presenterar sina resultat i en något trögläst men mycket detaljrik och intressant avhandling: Trolldomsprocesserna i Sverige.
* * *
Häxprocesser hade förvisso förekommit under lång tid före det stora oväsendet under andra hälften av 1600-talet, men just då antog häxjakten nya proportioner. Barn trädde fram och vittnade om att de blivit förda till Blåkulla på häxsabbater och redan förhörda häxor angav nya häxor.
Och fenomenet spred sig från trakt till trakt, som Ankarloo påvisar. När det till sist blev uppenbart att barnen helt enkelt fabulerade upphörde processerna hastigt. De hade då nått Stockholm.
* * *
Trolldomsprocesserna i Sverige är detaljerad och går inte bara på djupet utan på bråddjupet med processerna, inte minst de juridiska aspekterna, såsom förhörsmetoder, domsgrunder, etc.
Texten är uppdelad i tre huvuddelar: en behandlar tiden fram till häxprocesserna och sätter in dem i sin historiska kontext, en hanterar förloppet under det stora oväsendet kronologiskt och ytterligare en behandlar samma period tematiskt.
* * *
Genom Ankarloos framställning blir det uppenbart att det fanns de som var kritiska till vad som hände. I allmänhet hittades dessa kritiker bland den juridiska expertisen. Ankarloo nämner förvisso den i senare tid så framlyfte Urban Hiärne, men betonar också att han var långt ifrån först eller ensam om att på allvar ifrågasätta rimligheten i häxerierna.
I allmänhet kan man dra slutsatsen att den kyrkliga makten tillsammans med allmogen var pådrivande i processerna, medan de sekulära ämbetsmännen agerade bromsande. Mot främst slutet av perioden märks förvisso också en prästerlig opposition.
Det tänktes att det fanns tre olika former av trolldom: pactum (att försvära sig till djävulen), maleficium (att med trolldom orsaka skada) samt barnaförande (att föra med sig barn till Blåkulla).
Hundratals och åter hundratals personer förhördes, emellanåt med hjälp av tortyr, och omkring 240 personer avrättades - främst genom halshuggning med efterföljande brännande på bål. Endast ett dokumenterat fall ger vid handen att man bränt någon levande på bål, och det skedde i Stockholm mot processernas slut.
Tortyren var emellertid av begränsad, om än obehaglig, art, och användes mest för att tvinga fram bekännelse ur personer man ansåg överbevisade om skuld.
Tortyren skedde i regel i form av åtskruvning av fingrar eller handlovar, eventuellt med upphängning, alternativt i form av sömnberövning. En psykologisk variant som kom till bruk var att man ledde ut en icke bekänd men – som man tyckte – överbevisad häxa till avrättningsplatsen samtidigt som man intalade henne att det var dags att döda henne. Bekände hon då, så dödades hon. Bekände hon icke, fördes hon tillbaka.
Dessa hiskligheter som syftade till att få de anklagade att erkänna skedde av någon slags omsorg om deras själar: att gå i döden utan bekänna sin skuld tänktes leda till de avrättades eviga förtappelse, medan den som bekände kunde räkna med en salig hädanfärd. Att bekänna sågs som något gott, att förneka kunde ses som att djävulen i själva verket förhärdade den anklagade.
När den fullständiga omvändelsen i processen nåddes ledde det till att ett antal tidigare vittnen avrättades, bland annat den kringvandrande s.k. Gävlepojken, som pekat ut häxor mer eller mindre till professionen.
* * *
Ankarloos avhandling är, som redan antytts, inte alldeles lättforcerad. Språket är strikt akademiskt och en aning gammaldags. Det utmärks också av en viss lärdomsaristokratisk inställning, så översätts till exempel endast undantagsvis citat på latin.
Redan på 70-talet torde det varit relativt vanligt med historiker som inte nödvändigtvis talade tillräckligt bra latin för att tillgodogöra sig latin utan åtminstone bifogade översättningar, varför valet att inte översätta i dag synes en aning besynnerligt.
* * *
Det är omöjligt att läsa en så ingående genomgång av häxprocesserna utan att åtminstone i någon mån förfasas över hur lätt ett fenomen av det slaget kunde spridas, och hur långt den kunde gå. De underliggande religiösa föreställningarna i kombination med en alltför stor tilltro till barnens vittnesbörd leder till omkring 240 avrättningar av människor som vi nu vet var oskyldiga, även om de själva i något fall kanske trodde sig ha slutit förbund med den onde.
Samtidigt är det viktigt, för den som vill se händelserna ur ett historiskt perspektiv, att inte anlägga ett anakronistiskt perspektiv.
Lika självklart som det i dag är för oss att häxsabbater med djävulen inte existerar, lika självklart var det för människor då att djävulen fanns, att han agerade och att man kunde ha en relation med honom. Samtidens kyrkliga och sekulära myndighetspersoner delade den uppfattningen, de som var kritiska inom båda lägren ifrågasatte inte detta, utan snarare omfattningen och den faktiska situationen och om barnen verkligen talade sanning.
Men trodde man barnen och angivelserna var det ur samtidens perspektiv en skyldighet att agera, eljest riskerade man rikets säkerhet: Gud kunde annars drabba nationen med högst påtagliga hemsökelser.
* * *
Om man måhända skulle försöka sig på en reflexion kring vad man kan lära sig av denna svåra tid, kan det möjligen vara att det båtar att ställa sig utanför tidens föreställningar, att vara källkritisk även när någon säger något som bekräftar ens egen världsbild, att inte låta sig svepas med av en tung opinion.
I häxprocessernas tid ledde frånvaron av dessa spärrar till massdöd. Det kan vara den förlängda konsekvensen av att låta sig föras med på okritiska vågor mot okänt slutmål.
– – –
Trolldomsprocesserna i Sverige, Bengt Ankarloo. Rättshistoriskt bibliotek, bd 17. Utgiven av Institutet för rättshistorisk forskning 1971. 355 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar